Angivarna på LO

Av Pettersson

LO ska utbilda 150 000  ombudsmän i de kallar anti-rasism. Enligt SVT:s Agenda ska en arbetare inte ens få säga ”att det finns för många invandrare i Sverige” utan att riskera att bli utesluten från facket. Flera medlemmar har redan tvingats lämna LO. Ska facket tvinga arbetsgivarna att säga upp personal som inte delar LO:s eller socialdemokartternas åsikter?

Socialdemokraterna har en gammal tradition av åsiktsregistrering så ingen är förvånad. Ni minns väl IB-affären när S och LO ägnade sig åt att kartlägga och registrera kommunister. Idag håller närstående vänsterextrema Expo med Poohl Pot i ledningen på med olaglig åsiktsregistrering av invandringskritiker.

150 000 ombudsmän som ska övervaka arbetskamrater och grannar och göra dem rädda för att utrycka sina åsikter börjar likna den Östtyska spionorganisationen Stasi.   

Kenneth Bergqvist, förtroendevalt LO-ombudsman och utbildad angivare säger – Som förtroendevald måste man ställa sig bakom den värdegrund som finns i fackförbundet. – Sitter någon då och ifrågasätter invandringen och säger rasistiska grejer, då måste man ingripa, så är det bara.

-Pettersson kan bara konstatera att om LO fortsätter så här får de nog svårt att få ihop 150 000 medlemmar över huvudtaget om de inte ska bli en underorganisation till Sveriges Muslimska Förbund. Att de bryter mot FN:s konvention och svensk grundlag där det står att ”Var och en har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet att utan ingripande hysa åsikter samt söka, ta emot och sprida information och idéer med hjälp av alla uttrycksmedel och oberoende av gränser” verkar inte bekymra LO.

SVT Play 13:40 in i programmet.

LO brukar surra om att grundläggande fackliga rättigheter hotas när något går dem emot. Själva hotar LO de mänskliga rättigheter utan att rodna.

Stasiagenterna

Av Olli Rein

Det kalla kriget mellan Öst och Väst

Berättelsen om de svenska Stasiagenterna utspelar sig mot en mörk fond: det kalla kriget som pågick från andra världskrigets slut 1945 till Sovjetunionens sammanbrott 1991.

Det kalla kriget var inget krig i vanlig mening. Men i psykologisk mening befann sig världen ständigt på randen av ett krig i en 46 år lång kylskåpsvandring av djupfrysta relationer, terrorbalans och kapprustning mellan östblockets Warszawapakt och västalliansen Nato. Båda maktblocken utvecklade tillräckliga kärnvapen för att kunna förinta varandra. Skräck och ångest för ett kärnvapenkrig låg som en våt filt över alla som orkade ta del av de mullrande hoten i nyhetssändningarna. Språket användes av båda sidor som symbolladdat vapen. I väst kallades Berlinmuren ”skammens mur” och i öst ”antifascistisk skyddsvall”. Bakom den antifascistiska skyddsvallen hölls 17 miljoner östtyskar fångna som i ett jättelikt koncentrationsläger i nästan 30 år.

”Den tappre journalisten Jan Guillou”

Spionaget och den politiska propagandan blev viktiga och avgörande delar av den psykologiska krigföringen. Näst efter sovjetiska KGB var östtyska Stasi den största underrättelse- och säkerhetstjänsten i Östeuropa med 91 000 heltidsanställda och 189 000 inofficiella medarbetare, IM. Stasi hade byggts upp 1950 efter sovjetiskt mönster och var KGB:s förlängda arm. Deras verksamhet styrdes av det enväldiga partiet SED (Sozialistische Einheitspartei Deutschlands) och dess politbyrå.

Sverige försökte gå balansgång och ville representera en tredje väg mellan de båda supermakterna. Men Boris Grigorjev, överste inom den sovjetiska underrättelsetjänsten KGB och stationerad i Sverige 1977-1982, hävdar att Sveriges neutralitet och alliansfrihet under det kalla kriget var ensidig. Sovjetunionen misstänkte att svenskt territorium användes som bas för spionage mot Sovjet. Men de hade inga säkra upplysningar om detta förrän, som Grigorjev skriver ”den tappre journalisten Jan Guillou” gjorde ”utomordentligt bra” researcharbeten som 1973 resulterade i artiklar i FiB/Kulturfront (om bland annat IB-affären). Grigorjev berömmer Guillou och understryker att hans avslöjanden ”gjorde stor nytta för oss”.

Läs mer om Sveriges intima förbindelser med DDR och om grundskolan som skapades efter deras modell. Eller om hur kulturvänstern lobbade för diktaturen med författarinnan Sara Lidman i (s)petsen, och den Östtyske pressattachén med hans journalistvänner. Samt hur Stasis svenska medarbetare skyddas av den nuvarande regeringen.

Allt detta och lite därtill finns att läsa i Julia Caesars söndagskrönika på Snaphanen: Stanken från DDR