Dags igen för Johan Hakelius, som har hittat ett samband mellan Hugo Chávez och hans regering och Fredrik Reinfeldt och hans. Det ligger en hel del i påståendet, men vägen ut ur dilemmat är enklare för Fredrik Reinfeldt än för Hugo Chávez.
Visst är det intressant att lyssna till svensk vänsters panegyrik vid Hugo Chávez bår? Tror ni att de verkligen inte ser att karln var en maktgalen översittare, vars prillighet var på väg i tangentens nordkoreanska riktning? Visst, han var ingen Stalin, men han var ungefär vad man skulle få om man satte Norges oljemiljarder i händerna på Lars Ohly.
Eller tror ni att de ser det vi andra ser, men att de struntar i det? Jag tror det. De har överseende med det uppenbara, för de har ett behov av att beundra.
Däremot tror jag inte att det huvudsakliga skälet till deras beundran av Hugo Chávez är att han slussade pengar till Venezuelas fattiga. Inte heller att han gav de fattiga politisk makt. De flesta begriper att den makten var villkorad: folkets uppgift var att backa upp Chávez. Folk som inte gjorde det, skulle ingen makt ha. En person som väljer ”Fäderneslandet, socialism eller döden” som nationell paroll är trots allt inte vag med sina ambitioner: får man inte som man vill är döden enda alternativet. Men vissa gillar sådana slutgiltiga tankar och den kult av starka ledare som följer med. Banan är snitslad. Den går från Lenin, via Mao, Pol Pot och Castro till Chávez.
Därför är det i själva verket det tvivelaktiga Chávez ägnade sig åt – personkult, trakasserier av oppositionen, godtyckliga konfiskationer, egenmäktigt fifflande med konstitutionen, stödet till världens grövsta diktaturer – som gör honom så romantisk och populär hos svensk vänster. Det är just de hårda nyporna de går i gång på, även om vi lever i en blödigare tid än för 40 år sedan, då det var okej att, även offentligt, överse med systematiska folkmord.
Å andra sidan, det ska fan vara chef för ett sydamerikanskt land, med eller utan olja. Chávez blev utsatt för en statskupp 2002 och antagligen har ett tjog ytterligare planerats. Han tog över ett land i upplösning. Amerikanerna har förstås varit där hela tiden och lagt sig i. De inhemskt producerade teorierna om att Chávez mördats med CIA:s mystiska biologiska vapen är härligt stolliga, men erfarenhetsmässigt finns en liten möjlighet att de skulle kunna vara sanna.
Det är orimligt att förvänta sig att en sådan miljö ska frambringa en lidelsefri Ola Ullsten som utreder sig ur eländet.
Under alla omständigheter har Chávez genom sin sorti löst minst två problem som var på väg att växa honom över huvudet. Det första är att han slipper ta ansvar för den venezuelanska ekonomins kommande kollaps, alternativt de ”nyliberala” reformer som krävs för att få kontroll på inflation och skuld. Det andra är ett allmängiltigt problem för alla makthavare som sitter tillräckligt länge: regeringsspleen.
Visst kunde man mer än ana att Chávez frustande härskarvilja under senare år fick ett tydligare drag av bitterhet? Att behovet av att finna syndabockar och konspirationer för att förklara egna misslyckanden, blev allt viktigare för honom?
På så sätt är makt sig lik överallt. Den åldras sällan väl. Den kan också vara märkligt ogripbar och ändå ha uppenbara egenskaper. Det får mig att tänka på korvgrillningen i Maramö. Jag kan inte säga vad som i sak fick mig att se det – kanske kroppsspråk, kanske en loj irritation – men moderaterna lider numera av regeringsspleen. De tycker inte att det är roligt längre. De njuter inte av att hantera pressen. De anser antagligen att de inte får erkännande nog. De har nära till att vädra fiender.
Hugo Chávez hade egentligen bara två alternativ för att mota sin regeringsspleen: än mer socialism eller döden. Det blev det senare. Fredrik Reinfeldt har fördelen att verka i en mindre affekterad tradition. Han behöver bara låta bli att bli omvald. Han är på god väg.
