Av Pettersson som tackar för brevet från signaturen ISM. Brevet är långt men med en partiledare som ”gjort” så mycket på så kort tid är det svårt att göra det kortare.
Till Socialdemokraterna: Partisekreterare Carin Jämtin, partiordförande Håkan Juholt f k. Kanslichef Sven-Erik Söder, gruppledare Carina Moberg samt Marita Ulvskog, Lars Stjernkvist, Ingvar Carlsson och VU f k
Den moraliska rötan i Rörelsen 3 – Håkan Juholt tutar och kör så det ryker.
Under rubriken ”Ingen känner Juholt så väl som Juholt gör” skrev Johan Ingerö i en ledare den 12 november i SvD att Juholt innan han föreslogs som partiordförande i SR sagt att han är ”alldeles för yvig ostrukturerad och inte har en personlighet som passar för ett sådant ledande uppdrag.” Sin politiska kapacitet beskrev han som ”otillräcklig” Alla återkommande grodor, klavertramp, rena lögner och faktamissar visar att han hade rätt om såväl yvigheten som bristen på politisk kapacitet.
Om hr Juholt är ”för yvig, ostrukturerad och saknar politisk kapacitet” för att vara partiledare hur skall han då klara av att vara statsminister?
Leif G Persson gav i Expressen en utmärkt sammanfattning av Håkan Juholts karaktär ”Under sina sex månader som s-ledare har han hittills lyckats visa tre saker. Att han är en politisk virrpanna som skiftar åsikt oftare än han byter kalsonger och slips, att han privata moral lämnar åtskilligt övrigt att önska och att han inte fattar ett pillekvitt vad detta egentligen handlar om.”
Juholts uttalanden är en katalogaria utan någon som helst intellektuell substans. Annika Ström Melin sammanfattade Juholts politiska yvighet i DN den 4 december: ”Dessutom har han en olycklig benägenhet att bli förtjust i sina egna formuleringar och upprepar dem därför även om det han säger inte har något med verkligheten att göra.”
Den 8 december konstaterade en ledarskribent i DN under rubriken ”Retorikens slav” att ”Juholt sitter fast i ett destruktivt mönster. Gång på gång säger han saker som inte stämmer. /…/ Det som utmärker honom är bristen på precision, oförmågan att se hur orden förhåller sig till den praktiska politiken.”
Det mesta Juholt hittills påstått med bestämdhet har snabbt visat sig vara fel. Inför partiledningen hävdade Juholt t ex att det finns en skriftlig uppgörelse med V och Mp om att bojkotta framtida partiledardebatter i SVT, eftersom man inte vill stå bredvid Jimmie Åkesson. Både V och Mp har förnekat förekomsten av en sådan överenskommelse.
Gunnar Jonsson noterade att ”skolket från tv-debatten i Agenda, motiverat av att Sverigedemokraterna inte stod där s-ledningen ville, blev ytterligare en pinsam episod.”
Det parti som bara på några år fallit från 40 procents opinionsstöd till en bra bit under 30 procent leds nu av en partiledare som tycker sig ha råd att avstå från att medverka i tv-sända partiledardebatter!
Under rubriken ”Fler grodor att vänta” kommenterade Hanne Kjöller i DN den 12 november Juholts uttalande ”Behandlar SVT inte Socialdemokraterna med respekt kan de köra programmen utan oss.” med att ”den ’respekt’ dvs. politisk undergivenhet, Juholt efterlyser lär han ha lättare att hitta i länder som Nordkorea.”
Gunnar Jonsson tog i sin artikel i DN den 19 oktober upp Juholts ”sicksackkurs i politiken.” Bl a tvingades Juholt modifiera sitt löfte att se över den orättvisa pensionsbeskattningen, skuggbudgeten höll enligt gruppledaren Carina Moberg ”inte måttet vare sig till form eller innehåll” vilket enligt Juholt ”berodde på att det saknats kapitelinledning i det första utkastet: Budgeten var huller om buller.” I Libyenfrågan sade han sig ”ha stått stadigt fast i sin sociala demokrati medan andra ’lättviktare’ fladdrat vind för våg”
Den 10 september konstaterade en ledarskribent i DN att ”S har nu en ordförande som vill att Sverige ska vara EU-medlem, men som tycks sakna grundläggande kunskaper om hur unionen fungerar och inte verkar intresserad av det som händer i Europa. Med Håkan Juholt präglas Socialdemokraternas EU-politik av motsägelser och tilltagande förvirring.”
Och så var det den pinsamma skrönan med tryckpressarna till den förbjudna fackföreningen i Polen!
Hr Juholt har i ett pressmeddelande skrivit att ”lösningen på gängkriminalitet är dock inte temporära medborgarskap. Låt mig vara tydlig på denna punkt.”
Även på denna punkt är Juholts tydlighet obefintlig. Jag vill gärna att hr Juholt förtydligar sitt uttalande och talar om vilken hans lösning på den mångkulturella gängkriminaliteten är!
Juholt ger gång på gång så många upprepade icke-svar i diverse intervjuer att man misstänker att han medietränats av Bosse Ringholm!
Gunnar Jonsson konstaterade att ”bidragsaffären stämde med alla övriga intryck Juholt gjort. Det är rörigt och yvigt, det kan hända lite vad som helst kring både personen och politiken. Socialdemokraterna har satsat på att det inte ska dyka upp fler fadäser. Vi får väl se.”
Själv bedyrar Juholt att ”jag går inte ens mot röd gubbe längre.” Hur trovärdigt är det?
Den 16 oktober skrev Peter Wolodarski i en ledare i DN med rubriken ”Det fanns en gång ett parti som hette Socialdemokraterna” ”att valberedningen slarvade i sin kontroll av Håkan Juholt har orsakat (s) mycket ont. Det misstaget kan omöjligen rullas tillbaka. Men att VU, mot bakgrund av allt man nu vet, ändå ger Juholt grönt ljus visar att s-krisen på långa vägar är över. Partiets ledning hade kunnat säga: vi gör om, vi gör rätt. Men i stället fördubblade man insatsen på partiledarens begäran. Socialdemokraterna chansar på att väljarna i valet 2010 ska skicka Juholt med ’kulbo ’till Sagerska palatset.” Erik Helmerson konstaterade att ”Bidragsaffären kring Håkan Juholt är en orkan som skövlar det mesta i sin politiska omgivning.”
Ett parti i fritt fall. Socialdemokraterna har helt tappat sin värdegrund och styrt åt fel håll. En gammal socialdemokrat, medlem sedan 40-talet, sade efter att ha lyssnat på Håkan Juholt vid ett möte: ”De säger att vi ska ut och prata politik. Men då måste vi veta vad vi ska prata för politik. Det går ju inte att svamla.”
Den ene statsvetaren efter den andra har kommenterat Juholt och hans parti. Professorn i statsvetenskap Tommy Möller har konstaterat att ”(s) är ett parti i fritt fall. Man har en ifrågasatt partiledare med rekordlågt förtroende och också svårighet att formulera en sammanhängande politi.” Henrik Oscarsson , professor i statsvetenskap i Göteborg anser att ”Det är ett allvarligt läge när vi har en inrikespolitik där regeringen inte har någon opposition.” Johannes Åman undrade den 25 november i DN ”Hur länge får förfallet fortgå? Detta är inte längre än klassisk politisk affär som handlar om pengar och moral. Själva ledarskapet har havererat.” Åman konstaterade att ”Det märkliga i detta drama är Juholts reaktion på drevet: han verkar inte ha lärt sig någonting av sina misstag.”
Den 23 oktober skrev statsvetarprofessor Olof Ruin på DN Debatt om ett parti i kris och att ”VU borde ha rättat till misstaget att välja Juholt och förmått honom att avgå självmant.”
Det fria fallet har bekräftats i flera opinionsundersökningar. Den 23 oktober hade enligt en Sifo-mätning endast 15 procent störst förtroende för Juholt medan Fredrik Reinfeldt fick 68 procent. I en Demoskopmätning hade endast 12 procent förtroende för Juholt och hela 60 procent deklarerade att de saknade förtroende för Juholt.
I en Synovateundersökning bland 1 005 väljare i november fick Reinfeldt respektive Juholt följande betyg: * Företräda Sverige utomlands: 72 respektive 12%, * Leda Sverige i händelse av en allvarlig kris 65 respektive 11 %, * Leda regeringens arbete 63 respektive 15 %, * Skapa en majoritet för sin politik i riksdagen 63 respektive 17 %, * Ingjuta hopp om en bättre framtid för oss som bor i Sverige 55 respektive 24 %.
Svensk väljaropinions sammanställning av novembers opinionsmätningar visade att 83 procent har störst förtroende för Fredrik Reinfeldt när det gäller att leda en regering.
”Jag är i resebranschen” sade Håkan Juholt. Reinfeldt säger sig vara ”i förtroendebranschen.”
När 28 procent av de tillfrågade i april 2010 sade sig ha förtroende för Mona Sahlin betecknades hon i AB som ”en sjunkbomb.”
När Juholt i intervju efter intervju får frågor om de rekordlåga förtroendesiffrorna visar han inga som helst tecken på krisinsikt. Hanne Kjöller har konstaterat att Juholt ”med en dåres envishet hävdar att han kommer att leda socialdemokraterna under nästa valrörelse. Men landets socialdemokrater förtjänar bättre än så.” Den 8 november undrade Kjöller vad Juholt menade när han säger sig ”ha fått mycket stöd för att ”fortsätta att verkligen vara en stark opinionsledare”. Det känns som en freudiansk felsägning – opinionsledare och inte oppositionsledare. Den senare rollen är en som Sveriges svar på Bagdad Bob inte mäkta med.”
Den framstående amerikanske managementexperten och debattören Jim Collins har i sin bok How the Mighty Fall (2009) definierat olika faser i resan utför: den första fasen är hybris – man tar sin ställning för given och ser den som en rättighet. Den andra fasen är odisciplinerad jakt efter mer – man ger sig in på områden man inte behärskar. I den tredje fasen struntar man i varningssignalerna – det är förnekelse och bortförklaringar som gäller.
Juholt kommenterade era historiskt rekordlåga siffror (25,5 procent i oktober och 25,1 procent i november) med att skuldbelägga medierna ”Jag har befunnit mig i tio dagars torktumlare av fakta, lögner, rykten och krigsrubriker med väldigt fördömande hårda omdömen. Det är klart att det påverkar.” Att det skulle vara hans eget beteende som ”påverkat” är det inte tal om. ”Det handlar givetvis inte om att journalisterna förföljer honom utan om att han envisas med att ge dem nya fadäser att skriva om” konstaterade. Johan Ingerö i SvD den 12 november.
Jan Christensen, docent i politisk historia vid Göteborgs universitet sade i Expressen den 13 oktober att Juholts blånekande rakt ”ut i offentligheten” och ”svek mot partikollegerna saknar motsvarighet och vittnar om en karaktärsmässig defekt hos Juholt som jag inte sett motsvarighet till tidigare.”
Röd avgång? Vid sitt framträdande vid tidningen Chefs arrangemang Stora chefsdagen på Grand Hôtel konstaterade Håkan Juholt: ”Det är egentligen först när en socialdemokratisk ledare har avgått som denne framstår som så fantastisk.” Enda chansen för hr Juholt att framstå som ”fantastisk” tycks m a o vara att avgå! Dessvärre tycks han själv för varje misslyckande bli alltmer övertygad om sin lämplighet. Men som författarinnan och f d socialdemokraten Liza Marklund uttryckte det: ”Man kan inte ha en statsminister som marknadsför sig som Åsa-Nisse.”
Hr Juholt orerar gärna om att vi måste ”investera i varandra.” Den 3 december skrev han i DN ”I kärva tider är det viktigt att prioritera rätt. Det är då vi måste förmå att göra breda investeringar i varandra som ligger till grund för allas frihet, utveckling och möjlighet till att förverkliga sina bästa stämningars längtan. Det är en gammal idé, men det är också framtidens idé. Det är social demokrati.”
Vem hr Juholt prioriterar att investera i vet vi bara alltför väl. Den 5 november avslöjade Expressen att Håkan Juholt får ett skrivet avtal om rätt till avgångsvederlag på full lön ett år framåt om han avgår – vilket han tidigare inte hade. ”Det är Juholt själv som begärt att det ska finnas papper på hans avgångsvederlag. Han vill ha ordning på papprena” (sic) sade Socialdemokraternas revisor Håkan Bystedt! Man får hoppas att ”papprena” är avfattade på lätt svenska så hr Juholt förstår innehållet!
Med tanke på alla orimliga politiska löften, ostrukturerade beslut, yviga halvsanningar, märkliga bortförklaringar, bristande förtroendekapital och historiskt lågt väljarunderlag är det förmodligen klokt av hr Juholt att vara förutseende nog att tillskansa sig ett avtal om avgångsvederlag. Det är ”social demokrati..”
Avslutningsvis: Ni har om det Ni kallar ”en av partiets värsta kriser någonsin” sagt att ”Vi har under ett långt antal år haft problem att hitta berättelsen som leder fram.”
Med de följande breven vill jag gärna hjälpa Er och Ert parti med ”berättelsen som leder fram”
-Pettersson tackar ISM för kopia på detta brev, sänt till den socialdemokratiska partiledningen.
