Av Pettersson
Grundtankarna i vår västerländska demokrati kan sammanfattas av slagorden från den franska revolutionen 1789. Frihet. Jämlikhet. Broderskap.
En demokrati fungerar inte utan alla tre. Frihet, jämlikhet, broderskap måste nödvändigt komma tillsammans.
Nu när en våg av frigörelse löper genom MENA-länderna (från engelskans Middle East and North Africa) så tror vi naiva västerlänningar direkt att det rör sig om en västerländsk demokrativåg. Frihet, jämlikhet, broderskap.
När nu frihet förs på tal i MENA-länderna så är det frihet man är intresserad av. Jämlikhet finns inte på agendan och knappast broderskap. Speciellt inte jämlikhet för kvinnor och minoriteter. Istället kommer vi få se sekteristiskt och etniskt våld mot minoriteter, muslimer villa ha all makt själva och inte dela med andra. Vi har redan sett det allt för många gånger.
Pakistan, längst österut är ett land med kärnvapen och i kampen mot talibanerna allierad med USA. Ett land med en kristen minoritet på ca 3% av befolkningen. Det är också ett land med dödstraff om man hädar Islam, initialt fängelse. I vintras dömdes en kvinna från den kristna minoriteten till fängelse för hädelse. Den muslimske guvernörer i Lahore tyckte det hela var vansinne och sade så. Han blev prompt mördad för det uttalandet. Den ende kristne ministern i regeringen är övertygad om att han ska bli mördad och vägras livvakt trots att alla andra ministrar har det.
Tunisien, den tunisiska revolutionen drog igång stormen över MENA-länderna, och framställs som den mest liberala, fredliga och lyckade omstörtningen. I landet finns det ca 25 000 kristna och 1 500 judar. De är nu inte fullt så nöjda som vi norr om Medelhavet är. Där ropar talkören mot synagogan ”Khaybar Khaybar ya yahud, Jaish Muhammad saya’ud”. Det är en påminnelse för judarna om den muslimska massakern vid Khaybar år 629 där judar alltså massakrerades, och även ett löfte om att Muhammeds armé nu återvänder. Minnet är långt, och önskemålet att använda sin frihet till en repris mot det fåtal judar som fortfarande bor kvar i Tunisien finns uppenbarligen.
Egypten har en stor kristen minoriteten ca 10% som mestadels är kopter. Under den egyptiska revolutionen kunde man se koptiska präster delta i demonstrationerna och antagligen tågade även kristna för sin frihet. Men det blev inte någon jämlikhet. Istället har friheten använts till att urarta till religiöst våld. Ett dussin kristna dödades vid ett enda tillfälle. Den egyptiska armén skall inte ha lyft ett finger för att skydda de kristna mot muslimska attacker. I Egypten skrivs religion in i identitetshandlingar så att det via legitimation skall gå att särskilja vem som är muslim och vem som är kristen.
Libyen, majoriteten av Libyens ca 100 000 kristna diktatorn Khadaffi. Undrar varför? Kanske därför att al-Qaida är en uttalad fiende till Khadaffi, och att man på motståndarsidan som NATO slåss för finner de som varit och slagits mot USA och NATO i Irak och Afghanistan och nu återvänt till Libyen för att fortsätta kampen mot målet. Och det målet är inte jämlikhet för kristna minoriteter eller kvinnor.
Irak, Sverige har tagit emot flest flyktingar från Irak av alla länder i Europa. En stor del av dessa flyktingar är från den kristna minoriteten som utgör ca 3% av landets befolkning. Under Saddam Husseins diktatur förtrycktes det sekteristiska våldet, men vad som hände när förtrycket togs bort och frihet infördes vet vi alla.
Det får räcka, de andra Mena-länderna tar vi en annan gång.
Vi har sett det alldeles för många gånger. MENA länderna klarar inte demokrati och orsaken är islam. För dem innebär frihet möjligheten att ge sig på oliktänkande och minoriteter.
− Pettersson är pessimist, så länge människor tror på islam blir det ingen fred och frihet, varken i MENA-länderna eller i något annat land där det bor många muslimer.
De mesta hämtat från Cornucopia
