Postad av Olli Rein med tillstånd av Stellan Bojerud (SD) Mopsens Blogg
Följande artikel refuserades av Historiska Media därför att författaren är medlem i Sverigedemokraterna.
Under natten mot den 19 augusti 1942 närmade sig stormbåtarna den franska hamnstaden Dieppe. Det var brittiska, men främst kanadensiska soldater, som stålsatte sina sinnen för att landstiga på en av tyskarna kraftigt försvarad strand. En av dessa soldater var 21-årige Allan Mann från Töreboda, som ingick i A-commandot Royal Marines.
Dieppe blev en katastrof för de allierade. Endast spillror av den drygt 6000 man starka attackstyrkan kunde rädda sig åter till Storbritannien. Den enhet Allan ingick i förlorade 76 döda av 370 man. En av de stupade var chefen, överstelöjtnant Picton Phillips.
För Allan Mann var detta inte den första erfarenheten av våldsam landstigning på av fienden försvarad kust. Han hade gjort det förut, närmare bestämt vid Narvik den 28 maj 1940. Han ingick i 2.bataljonen av Nord-Hålogaland Infanteriregiment (IR 15) under befäl av major Hyldmo, där han tillhörde 7.kompaniet under kapten Haerland. Uppgiften var att överskeppa från Öyord till Orneset och att driva ut tyskarna från Narvik.
Allan hade redan upplevt krigets realiteter, men han hade aldrig stridit i medvind och med artilleriunderstöd. Hans tidigare kamp hade med handeldvapen förts i underläge mot en fiende, som hade artilleri, granatkastare och pansarbilar.
Medan fartygsartilleriet dånade och tre kanonbatterier fick marken att skaka i Öyord visiterade chefen för norska 6.divisionen, generalmajor Fleischer, sina trupper. Han åtföljdes av major Hyldmo och dennes förbindelseofficer, översergeant Assar Tano från franska främlingslegionens 13.halvbrigad (13 DBLE).
Anfallsstyrkan bestod av två bataljoner ur främlingslegionen och den norska bataljonen. Överskeppningen gick utan förluster, men sedan blev det svårare. 7.kompaniet IR 15 anföll söderut över Taraldsvikfjell 457 mot Fagernesfjell 1270 och höll känning med 1.legionärbataljonens södra flank. Vid Taraldsvikfjell gjorde tyskarna omkring kl 0400 ett kraftigt motanfall och 7.kompaniet kom inte vidare, utan panik började sprida sig.
”Det var ikke langt fra panik. Ved myndighet og godt eksempel lyktes det likvel befalet – norsk og fransk – å få folkene stoppet og frem i stilling.” Major Hyldmo, slog ut med armarna och ropade ”Gå på gutter! Det er landet det gjelder!”
7.kompaniet förlorade denna dag åtta stupade och 17 skadade, vilket var 25% av den ursprunglig styrkan 101 man. På kvällen den 28 maj kunde kompaniet tåga in i Narvik med norska flaggan i täten.
En nittonåring får hederslegionen
Efter att ha vilat ut i Narvik blev Allan Mann tilldelad 1.bataljonen ur 13 DBLE såsom spejare. Uppgiften var att utspana de tyska ställningarna längs malmbanan fram till svenska Riksgränsen.
I närheten av Hundalen station (1951 namnbyte till Katterat) träffades Allan den 5 juni av granatsplitter i magen och hans franske chef, en underlöjtnant ur legionen, sårades i en fot. Allan lyckades göra en skidkälke och dra fransmannen mot svenska gränsen. Det har senare beräknats att det tog nitton timmar för Allan att nå fram till gränsen med den skadade. Långt senare berättade han:
Jag kommer inte ihåg så mycket. Jag vet bara att det var jobbigt, mycket jobbigt. Kanske var det nio kilometer. Jag vet inte. Det var mycket snö den våren. Jag gick nog inte rakt och jag blödde ur mina sår. Fransmannen kunde inte gå. Han bara skrek ”avancer, avancer”. En svensk patrull fann oss i gränsgatan fyra kilometer söder om Riksgränsen. Vi klarade oss. Jag kommer inte ihåg men de har berättat att de behandlade mig i Vassijaure innan de transporterade mig söderut.
För denna insats utnämndes Allan Mann till riddare av Hederslegionen och han erhöll för sina tjänster för fransmännen även Croix de Guèrre.
Fortsättning följer