DN reporter ljuger med ”flyktingbarn”

Av Pettersson

I snabb takt får allt fler ensamkommande ”flyktingbarn” uppehållstillstånd. Samtidigt vill få kommuner ta emot barnen skriver Mikael Bondesson i DN. Trots att de källor han hänvisar till aldrig skriver ”flyktingbarn” – Nu är läget akut, säger Migrationsverkets generaldirektör, Dan Eliasson.

De flesta ensamkommande ”flyktingbarnen” får stanna i Sverige. Det innebär att trycket kommer att öka kraftigt på de kommuner där barnen placeras vid ankomsten till Sverige. Vi räknar med att det behövs cirka 500 nya platser redan i år, säger Eliasson.

− Artikelförfattaren Mikael Bondesson ljuger öppet bland annat med detta ”I går skrev SKL:s utredare Sören Häggroth på DN Debatt att staten bör ta ett större ansvar för de ensamkommande flyktingbarnen”

Sören Häggroth skriver inte en enda gång om ”flyktingbarn” han säger asylsökande barn och unga.

Bondesson lyckas få in ordet ”flyktingbarn” fem gånger i sin artikel fast ingen av de två han hänvisar till använder det ordet. Både Migrationsverket och Häggroth använder asylsökande barn, ensamkommande, barn och unga men aldrig ”flyktingbarn”

− Pettersson tycker att Mikael Bondesson passar bättre som romanförfattare än journalist och tycker att de unga männen som Bondesson kallar ”flyktingbarn” från Afghanistan och Somalia ska skickas tillbaks till sina föräldrar och hjälpa till att bygga upp sina hemländer i stället för att agera ankarbarn åt släkten.  

Undrar föresten varför flickor i dessa länder aldrig blir ”ensamkommande flyktingbarn”, kan du inte göra ett reportage om detta Mikael Bondesson.

DN DN Migartionsverket 

Det kalla Sverige

Av Stefan K

En 17-årig asylsökande i Arjeplog har fått rätt av kammarrätten som ger honom rätt till ett extra bidrag för att köpa nya vinterkläder. Migrationsverket ansåg att killen inte hade rätt till ett extra bidrag, utan tyckte att han kunde sparat av sin dagersättning.

Nu går väl dagersättningen åt till cigaretter och dyra mobiltelefonsamtal, men det är fan vad det fjäskas. I dagens Sverige där ”barnfattigdom” blivit ett begrepp så finns det många barn som gärna skulle vilja ha nya och fina vinterkläder.

Sverige och inte minst Norrland är förbannat kallt under halva året och det borde de kreativa och högutbildade flyktingarna lärt sig.

Ensamkommande ”barn” spräcker budgeten

Av Pettersson

I Hofors spräcks kommunens budget av ensamkommande unga män som ljugit sig hit. Till exempel har mottagandet av ensamkommande ”flyktingbarn” blivit betydligt dyrare än budgeterat och externa konsulter som granskat verksamheten kritiserar nu kommunen för att ha gjort en alldeles för optimistisk kalkyl. Socialnämnden hade räknat med ett överskott från verksamheten på 4 miljoner kronor. Utfallet ser ut att bli ett nollresultat.

Statliga bidragen har sänkts med över 100 000 kronor per flykting. Kommunen får ingen ersättning för extraordinära utgifter och start kostnader för personal och utrustning på 2 miljoner kronor täcks inte av bidrag. Dessutom har Hoforshus hyreskostnader för ett av boendena ökat med 100 procent sedan budgeten för de ensamkommande flyktingarna gjordes. Därutöver har det även visat sig att det finns extrakostnader för exempelvis gymnasieskolan som inte täcks av stadsbidrag.

− Pettersson påstår att ett arsle kan räkna ut att dessa unga ”ljugande män” som inte är några barn kostar pengar. Varför inte tjänstemännen på Hofors kommun och i andra kommuner begriper det är obegripligt.

Om vi nu ska ta emot dessa ensamkommande unga män, vilket jag tycker är tveksamt, så borde vi inte dalta med dem. De har tagit sig över halva jorden och bevisat att de är driftiga och eftersom de är relativt unga är de anpassningsbara och har alla möjligheter att försörja sig själva. När vi rånar svenska skattebetalare och placerar dem i institutioner skapade för människor som inte klara sig själva gör vi både dem och oss en björntjänst.

Föresten varför kommer det aldrig några ensamkommande flickor, blir de aldrig av med sina familjer?

Arbetarbladet 

Bostadsbrist.

Av Stefan K

Bostadssituationen i Sverige utgör idag ett flitigt förekommande diskussionsämne. Främst är situationen för våra ungdomar katastrofal, både vad det gäller själva bristen på bostäder, men också i sviterna av den ekonomiska situation som uppstått när ungdomarna har svårt att få jobb.

Nordea publicerade en undersökning i höstas som visade att svenska ungdomar bor kvar hemma allt längre upp i åldrarna. 1 av 4 ungdomar/vuxna i åldrarna 18-29 bor kvar hos sina föräldrar och denna siffra har stadigt stigit.

I februari 2001 bildades det politiskt oberoende nätverket Jagvillhabostadnu, var syfte är att belysa bostadssituationen i Sverige. Senast i veckan uppvaktades den nya bostadsministern Stefan Attefall med en diger protestlista med namnunderskrifter.

I Sollefteå ämnar dock kommunen lösa detta på ett, enligt dom, bra och nödvändigt sätt. Man tänker sonika använda skattebetalarnas pengar och köpa bostadsrätter åt ungdomarna i de centrala delarna av staden. Visserligen är bostäderna relativt små och ingen bostad lär kosta mer än 300 000:- men detta spelar nog ingen större roll för de lyckliga ungdomar som äntligen får en egen och fullt möblerad lägenhet, dessutom i det attraktiva centrum och som lök på laxen även betalad av givmilda svenska skattebetalare.

Nu hör det till saken att denna politik inte är ämnad åt stadens egna ungdomar, som även fortsättningsvis lär tvingas bo hos mamma, pappa och hoppas på en ljusare framtid. Nej, bostäderna som kommunen tänker köpa är tillägnad de ensamma flyktingbarn som kommunen tagit emot och ska man gå efter definitionen av ensamma flyktingbarn, så är dessa under 18 år.

Jag vet inte, men jag misstänker att svenska ungdomar i 16-17 års åldern skulle gråta av glädje om de fick en egen och finansierad lägenhet av Sveriges skattebetalare. För att inte tala om de 29-åringar som fortfarande bor kvar hos mamma och pappa.

En del påstår att vi svenskar inte kan bli diskriminerade, men jag får allt svårare att ta till mig det argumentet. Läser ni kommentarerna under artikeln från Sollefteå ser ni att jag inte är ensam.

Dyr telefonräkning.

Av Stefan K

De senaste åren har många brottsrelaterade artiklar i våra medier kryddats med allt mer fantasieggande namn som tillsammans med pixlade bilder gjort allt för att dölja gärningsmännens identiteter. Namn som ”Kaninmannen”, ”Smygaren”, ”Metro-Gustav” och ”Babyface” är några exempel där media valt att inte namnge brottslingen i fråga. Givetvis finns heller inga bilder på personerna att tillgå, förutom på Internets fria nyhetsportaler där namn och bild finns presenterade samma dag som förövaren tas om hand av rättsväsendet. Gemensamt för de nämnda personerna och andra med liknande fantasifulla namn är att de har en utländsk bakgrund och därmed skyddas av media av något märkligt skäl. En brottsling är en brottsling och hänger media ut Andersson med namn och bild, ska också Muhammed hängas ut till allmänhetens beskådan.

Jag tänkte berätta lite om en annan person med ett fantasifullt namn och en tveksam bakgrund, nämligen ”Ringaren från Somalia”. Är namnet bekant?

Abdisalam Ahmed Mohamed kom som asylsökande från Somalia till Kalmar 2006 och placerades på flyktingförläggningen Horisont. Han anlände som ett ”ensamkommande flyktingbarn”, men hur ensam var han egentligen? En historia rullades upp när förläggningens telefonräkningar började granskas. Det visade sig att mängder av telefonsamtal hade ringts nattetid och alla till utlandet. Efter lite arbete kunde man spåra förövaren och den skyldige var just Abdisalam Ahmed Mohamed, som på något sätt kommit över nycklar till kontoret och det säkerhetsskåp där telefonerna förvarades. På frågan hur han kommit över nycklarna, varför inte personalen informerats och varför han ringde i smyg så blev svaret: ”Jag minns inte!”

Under en period på sju månader hade Mohamed ringt för drygt 93 000:- och enbart en natt i februari 2008 för nästan 3000:-. Samtliga samtal den natten hade ringts till Syrien, men även Somalia och Saudi-Arabien hade kontaktats under dessa sju månader. Nu kommer det roliga. Samtalen hade ringts till anhöriga i respektive land och till hans fru i Syrien. Detta ”ensamkommande barn” var alltså inte så ensamt. När han sökte asyl uppgav han inte bara att han saknade anhöriga, utan att hans ålder var 16. Antingen hade han gift sig redan i 15-16 årsåldern, eller så ljög han om sin ålder och att döma av de bilder som förmedlats på dessa ”barn” så är väl det sistnämnda mest troligt.

Hur har historien då slutat? Jo, Mohamed dömdes av Kalmar Tingsrätt till böter på 22 000:- samt ränta på detta tills hela summan är betald. Om kommunen någonsin får se pengarna är väl tveksamt, då han idag lever på bidrag från oss skattebetalare. Idag har Mohamed dessutom erhållit permanent uppehållstillstånd, en egen och betald lägenhet i Kalmar och en skattefinansierad försörjning. Huruvida hans fru, som enligt honom själv är handikappad, fått asyl som anhörig förtäljer inte historien, men i landet Sverige förvånar ingenting längre.

Uppgifterna om ”Ringaren från Somalia” finns att läsa på Thoralf Alfssons utmärkta blogg.

Att Abdisalam Ahmed Mohamed skulle vara ensam i sitt slag tror nog ingen längre på. Frågan är hur många av dessa ”barn” som ljugit om sin bakgrund, sina asylskäl, sin ålder och varför de väljer just Sverige? Vetskapen om att varje ”barn” kostar 693 500:-/år ( i år räknar man med att 2 400 ”barn” söker asyl så du kan själv räkna ut kostnaden) gör att politikernas ihärdiga försvar för en generös flyktingpolitik ställs på sin spets. Vilken eller vilka av välfärdens kärnpunkter tar man dessa pengar från? Skolan, vården, omsorgen, eller kanske alla? Moraliskt kan man också ifrågasätta det rätta i att ge flyktingbarn egna och betalda lägenheter, när svenska ungdomar tvingas bo hemma allt högre upp i åldrarna p.g.a. ekonomiska skäl och den havererade bostadsmarknaden. Flyktingpolitiken har dessutom gjorts till en lukrativ och lönande rörelse där flyktingsmugglare, men också privata intressenter tjänar miljontals kronor. Läs själva på länk 1 och länk 2