Helena Edlund, som varit fältpräst i Afghanistan, skriver apropå den svenska regeringens ovilja att bevilja f.d. militärtolkar asyl i Sverige:
Men det vill vi ju inte höra talas om. Sverige är den bästa av världar och svenskarna är de snällaste av de snälla, och ingen i hela världen vill oss därför något ont. Eftersom tolkarna arbetat för snälla Sverige som vill alla väl, kommer ingen att skada just våra tolkar. Eller?
För ett antal år sedan kom någon i den svenska försvarsmakten på en lika genial idé som att befästa Kullen i Ali-Zayi. Sverige skulle skicka iväg ett så kallat MOT-team (Military Observation Team) som bara skulle bestå av kvinnor.
Hur politiskt korrekt som helst och en fullpoängare i gender-frågan. Någon gjorde säkert karriär på detta och teamet, som kallades MOT Juliet, ärades till och med en egen tv-dokumentär. Men vilket blev resultatet i området?
Ett mätbart och högst märkbart resultat av MOT Juliets verksamhet var att deras kvinnliga tolk hittades död kort efter det att tjejerna i MOT Juliet lämnat spänningen och äventyret i Afghanistan och rest hem till tryggheten och kändisstatusen i Sverige.
Versionen som återgetts bland soldaterna är att tolkens huvud hittades på infarten till den svenska campen. Enligt andra hittades hon hängd. Död är hon hur som haver, och denna bekymmersamma incident har det dock varit märkligt tyst om.
Är det på allvar någon som förväntar sig att ödet som väntar våra andra tolkar är märkbart annorlunda? Tro mig – är det något vi inte behöver, så är det fler lemlästade kroppar.”