Av Stefan K
Det pratas idag mycket om att ställa människor mot människor och inte minst i debatter som handlar om flyktingindustrin. Varje gång någon vill ta upp frågan för att i kritiska ordalag ställa ansvariga politiker och myndigheter mot väggen, kommer det inpräntade svaret: ”Vi kan inte ställa människor mot människor”. Är det inte vad som hela tiden sker och vad politik egentligen handlar om? Att prioritera är en nödvändighet när ekonomin och resurserna inte räcker till allt man vill ha och allt man vill ge. Detta gäller såväl i samhället som i hemmet.
Ingen har väl undgått debatten efter Uppdrag Gransknings avslöjande reportage om demensboendet Öjagården i Piteå? Detta är inte det enda exemplet man kan finna. 2009 kom ett skrik på hjälp från Södermalmshemmet i Örebro där personalbristen gjorde att personalen var gråtfärdiga av maktlöshet. I Mellerud knäar personalen på Fagerlidshemmet under den tunga bördan. I Borås protesterar anhöriga till de boende på Distansgatan 7 mot personalbristen som hotar verksamheten. Från Uppsala rapporteras om oegentligheter på äldreboendet Sävja. På Pölagården i Åsa drar man ned på nattpersonalen så att en person ska ansvara för 14 boende. På Morellvägens gruppboende i Halmstad är personalen helt slutkörda efter personalneddragningar. Tyvärr kan listan göras längre, mycket längre och t.o.m. Socialstyrelsen varnar för utvecklingen inom äldrevården.
I Fredagens Sörmlandsnytt visades ett reportage från äldreboendet Tunagården i Eskilstuna där omständigheterna är sådana att de boende nu tänker vägra att betala full avgift. Bra gjort säger Stefan K, även om utsikten för denna protest ter sig tämligen lönlös. Se gärna inslaget här och fråga er själva om detta är ett värdigt sätt att behandla våra äldre som i sitt anletes svett byggt detta land och som under sin livstid betalat in miljoner i skatt till sin egen välfärd?
Samtidigt som detta hån mot våra äldre tillåts ske, finns inga ekonomiska och personella begränsningar när det gäller omtanken för ”ensamkommande flyktingbarn”. Här följer några exempel:
- Gullspång, 15 ”barn” och 14 i personalen.
- Hofors, 30 ”barn” och 27 i personalen.
- Västerås, 15 ”barn” och 15 i personalen.
Även här kan listan göras längre och betänk också att ”barnen” erhålls all tänkbar hjälp dygnet runt och att det inte sparas in på faciliteterna på hemmen. Så frågan våra politiker bör ställa sig själva och framför alt svara på är denna. ”Ställs inte människor mot människor i dagens Sverige”?
Ps. Denna bild föreställer ett av 1000-tals ”ensamkommande flyktingbarn” i Sverige.
