GOTT OCH BLANDAT. Leif König, ibland kallad Kiwi, är en gammal bekant till Pettersson. Vi har vuxit upp på samma gator och gjort ett och annat tillsammans i våra tidigare liv. Leif är författare, journalist och skribent omtyckt för sina kåserier i diverse tidningar.
Vi befinner oss mitt i 1960-talet.
Min far kommer en dag hem med en nyhet.
Detta till skillnad från andra dagar när han istället kommer hem med ett Aftonbladet.
Min far förklarar att familjen stundande sommar ska arrendera kiosken vid Jogersöbadet.
Den nya beachen i Oxelösund dit alla dras.
Beskedet från min far möts av tystnad från min mor, mig själv och mina två yngre bröder, trots att det i åtagandet ingår tillgång till en sommarstuga på Jogersö. Och med sjöglimt.
Det senare är en passus i arrendekontraktet.
Vår begeistring sjunker ytterligare vid en besiktning av sommarstugan. Den kan misstas för en större vedbod bestående av några hopspikade brädor och ett papptak i okänd kondition.
Den komfort som finns är ett avlägset beläget och vindpinat utedass. Det är ingen bekvämlighet att imponeras av. Mer att rynka på näsan åt.
Det är en sak att hämta vatten från sommarstugeföreningens gemensamma brunn, en annan sak att handskas med en tunna skit.
Det är dock riktigt att det går att skymta havet. För den som vågar sig upp på stugtaket.
Vi ska inte komma att nyttja sommarstugan många dagar. Där går det inte att se Bröderna Cartwright rida in i TV-rutan på lördagsaftnarna.
Däremot går det att höra mössens krafsande i stugväggarna. Det är inget som ökar trevnaden.
Tanken att hela familjen ska vara behjälplig vid bemanningen av kiosken stannar vid en tanke.
Min far föreslår nu istället att den äldste sonen ska stå för hela ruljangsen. Ensam.
Vem det är har ni givetvis redan räknat ut.
Han menar att det är ett bra sommarjobb för en 14-åring. Eller menar. Det är vad han hävdar. Själv ser jag mitt sommarlov gå i moln.
”Vi får se hur det går först”, säger min far när jag för ämnet om en eventuell lön på tal.
Det är bara att acceptera att löneförhandlingarna är över innan dom ens tagit sin början.
Detta utan tillstymmelse till en nattmangling.
Det är alltid något att vara glad för. Jag är i tonåren upptagen med viktigare saker på nätterna.
Jag försöker efter midnatt att ratta in transistorradions mellanvåg och Radio Luxemburg. Där sänds det senaste inom pop och rock.
Det kan inträffa att jag somnar till Alma Cogan och Tennessee Waltz och vaknar klockan 5 på morron när stationen övergått till att sända böneutrop. Tala om bredd på programutbudet.
Min håg till musik är svalt. Likaså mitt intresse av det entoniga mässandet från en minaret.
Jag lyssnar på Radio Luxemburg för att alla andra lyssnar. Vem vill stå med dumstrut på när alla andra hört The Spotnicks spela Moonshot.
Hört är i det här fallet att glida på sanningen. Ljudkvalitén på mellanvågsfrekvensen och Radio Luxemburg är nämligen inte alltid kristallklar utan lika ofta bestående i brus, brum och sprakande.
Det är samma ljudbild som under en blåsig 1:majdemonstration kan höras ur en taltratt
Det påstås att det är än knepigare att lyssna på Radio Luxemburg uppe i norra Sverige. Där är mottagningen av det slaget att man mest får in ryska trålare i Norra Ishavet. Det kan i och för sig vara intressant att lyssna till. Eller avlyssna.
Sovjet som man sa innan det blev Ryssland är vid den här tiden en vit fläck på kartan. För mig.
Det jag känner till om jätten i öst är en femkampare och en kulstöterska: bastanta damerna Irma och Tamara Press. Det pratas i samband med systrarnas friidrottsprestationer om fusk vilket gör att ryskorna ifråga tävlar under press.