GOTT OCH BLANDAT. Leif König, ibland kallad Kiwi, är en gammal bekant till Pettersson. Vi har vuxit upp på samma gator och gjort ett och annat tillsammans i våra tidigare liv. Leif är författare, journalist och skribent omtyckt för sina kåserier i diverse tidningar.

König är en modern man, trots att han är 1,5 månader äldre än Pettersson, driver han en blogg där han publicerar ett och annat kåseri.

Torparhustrun och jag bor i en stuga på landet.

Vi är lyckligt lottade. Vi har en egen odlingslott.

Och strängt taget. Vad mer behöver vi människor?

Det är i mitt fall en legitimerad naprapat. Min rygg är rak och stel som ett hammarskaft.

Torparhustrun tror i sin tur att hennes problem skulle rätta till sig med några lektioner hos en golftränare. Det skiljer oss båda åt. Torparhustruns aldrig sinande optimism.

Jag anlitar en renommerad naprapat i hopp om en förbättrad motorik i nacke, axlar och rygg. Min egen bedömning är att mina besvär till övervägande delen är självförvållade.

Det kostar på kroppen att hänga över snöskoveln eller stå med krökt rygg i trädgårdslandet, även om jag är noggrann med raster.

Det är ju en hörnsten inom fysiologin, vikten av vila och återhämtning.

Det ska man inte slarva med. “Det är nog ingen risk”, muttrar torparhustrun.

Jag har i och för sig fått höra en annan förklaring till det onda i mina problemområden nacke, axlar och rygg.  ”Det är bara latmasken som vill krypa ut”. Sånt är smärtsamt att höra.

Den kommentaren kommer från en person som borde avhålla sig från att överhuvudtaget uttala sig i den saken. Det närmaste han själv kommit någon form av kroppsarbete är väl i så fall när han petar tänderna efter kvällsmålet.

Den teori den anlitade naprapaten har är att mina spänningar i nacke, axlar och rygg kan härröra från min kroppsställning framför datorn.

Det kan för all del vara rätt och riktigt resonerat. Min hållningslöshet på skrivbordsstolen är att likna vid Sveriges NATO-linje gentemot Turkiet.

Det är då inte att undra på att huvudvärken infinner sig och både hos mig och svenska folket. Emellertid av olika skäl. Dock av samma orsak. Frånvaron av hållning.

Den vitsordade naprapaten visar sig vara en glad och finlemmad kvinna. Jag hade sett framför mig en forna tiders barsk baderska som sätter tänderna . . .  ursäkta, händerna ska det självklart vara, i mina ömmande och oelastiska kroppsdelar. Ni ser, mina fördomar lär ingen kunna knåda ur kroppen.

Den nätta naprapaten är nu inte så nätt som hon kan verka. Hon har styrka i nyporna som en smedhalva. Och lägger sannerligen inte fingrarna emellan.

Det var en princip inom folkmedicinen redan på 1600-talet, ont ska med ont fördrivas. Den principen tycks än i dag leva kvar inom naprapatin.

Det är nu inte mycket att gnälla över. Det har sitt pris att få muskelknutar och triggerpunkter att mjukna. Det priset är därtill modest enär den besökta kliniken har avtal med Region Sörmland.

Sällskaplig som jag tror mig vara nämner jag det positiva med regionavtal för en soignerad herre i klinikens väntrum. Han svarar kärvt: ”Det är i alla fall ingen nackdel”. Det har han förstås rätt i. Och detta dessutom i dubbel bemärkelse.

Det börjar motigt. Det är min debut som vinterbadare och termobyxorna jag lagt på vänt på bryggan blåser i sjön.

Det förvånar mig näppeligen. Jag har bara haft tur en gång i livet. Det var när jag fick punktering på pojkcykeln, och det strax utanför verkstaden till Wallins Cykel & Sport.

Jag har förresten ytterligare ett par byxor med mig. Ofodrade dock. Och inte mer värmande om ben och bak än en stringbikini, antar jag.

Det stoppar inte en karlakarl från ett vinterdopp. Det stoppar inte mig heller fastän få antagligen skulle rösta på mig som årets he-man.

Här hemma i torpet duger jag emellertid. Åtminstone emellanåt. Det ska ju till någon att rensa golvbrunnen i duschen också.

Hur som helst är mitt förstlingsförsök som vinterbadare avklarat. Det blev en hastig historia. Det gick snabbare än för en munvig politiker att haspla ur sig ett vallöfte.

Det skulle dröja längre, avsevärt längre, innan  kroppstemperaturen stabiliserat sig igen. Jag skakade som isbitarna i en drinkshaker.

Den påstådda anstormningen av endorfiner märkte jag inget av. Kanske hann aldrig endorfinerna samla trupperna på den korta tid jag var i kontakt med det iskalla vattnet.

Den ytterligare verkan, vid sidan av den plötsliga köldsmockan, jag märkte av efter att ha räddat mig upp på torra land igen var en lättare yrsel. Och inte alldeles olik den påverkan som kan kännas av efter intagandet av en välmixad whiskey sour.

Läs vidare…