Fegt smyg eller resolut handling?

På 90-talet hyrde jag en lägenhet i en märklig radhuslänga. Fastigheten hade redan ursprungligen varit ett kriminellt fuskbygge – efter rättegångar och konkurs hade byggmästarn tagit livet av sig – och nu var den därtill sliten och nedgången efter årtiondens brist på underhåll. Å andra sidan var läget perfekt och hyran närmast nominell. Jag trivdes bra.

Problemet var mina grannar. Jag bodde själv i lägenhet 6. I nästa bostad, nummer 7, hade vi fru A tillsammans med gubben sin – en uppstoppad figur som placerats i rullstol och inte hade mycket att säga till om. Sedan nummer 8, där fru B var bosatt med karln sin. Killen hade visserligen ett jobb att stiga upp till om morgnarna men i övrigt var han onåbar, antagligen dövstum sedan födseln.

Fruarna A och B var lika törstiga som utåtriktade till sin natur. Var och varannan dag söp de tillsammans och det var alltid ett jävla liv. Skrål och skrän och skrattsalvor. Senare på kvällen gallskrikande gräl sinsemellan. Till damernas stil hörde till exempel att dra ner byxorna och sätta sig på huk för att pissa på gården i stället för att gå in på toaletten. Mer än en gång låg någondera frun avslocknad på gräsmattan.

Så här kunde vi inte ha det. Men vad kunde jag göra? Att försöka prata förstånd med kvinnorna var en dödfödd idé. Med våld kunde jag inte heller lösa problemet. Anpassa mig? Nej. Flytta bort? Aldrig.

En vacker dag gick jag och köpte en tub superlim. A och B hade grälat ovanligt mycket en längre tid och nu var det dags jag satte min plan i verket. Jag väntade tålmodigt tills klockan var två på natten. Tyst och släckt överallt. Försiktigt tassade jag till fru As ytterdörr och tömde limtuben i nyckelhålet. Freudianskt! Visst kändes det lite fegt att smyga omkring på det viset, men nu fan skulle det bli ett slut på eländet.

Följande dag blev det livligt värre på gården. Först kom låssmeden på plats. Och vem fick skulden för illdådet om inte fru B! Kärringarna brottades på gården som ilskna katter, fräste och klöste och rev varandra i håret. Snart hade vi polisen där. Allt gick enligt mina beräkningar.

Fem veckor senare hade dam A sålt lägenheten och flyttat bort. Dam B satt hemma hos sig och bärsade framför tv:n. Lugnt och stilla i radhuslängan, ordningen var återställd.

Tankarna går osökt till massinvandringen. Våra länder invaderas av fräcka främlingar som inte visar någon som helst respekt för oss västerlänningar, våra lagar och normer, seder och bruk. Ska vi således anpassa oss, flytta bort eller göra något åt saken (dock ej beväpnade med limtuber)?

Rune Holmström