Hur jag lärde mig vad ordet ”bidragsfälla” betyder.

På slutet av 90-talet hade frun och jag fått vårt andra barn. Lyckliga tider. Enda problemet var vår ”socioekonomiska status” som såg en smula dyster ut. Frugan fick barnavårdsstöd med olika tillägg, själv gick jag på arbetslöshetsersättning, därtill hade vi bostadsbidrag. (Termerna här i Finland skiljer sig säkert från de svenska motsvarigheterna.)

I den situationen tänkte jag det var dags för uppryckning. Jag ville bli en samhällsduglig medborgare och sökte jobb – som brevbärare. Bara jag delade ut posten och höll käft, så fick jag väl vara ifred?

En dryg månad senare hade jag fått mig tillsänt löneberäkningen och alla myndighetsbeslut. Jag satte mig vid köksbordet med fickräknaren. Och räknade om och om igen eftersom jag inte ville tro mina ögon. På grund av min skitlön hade fruns barnavårdsstöd skurits ner betydligt, medan min rätt till arbetslöshetsersättning naturligtvis upphört. Slutresultatet: för mitt heltidsarbete fick vårt hushåll sammanlagt 100 mark mer per månad än om jag bara hade legat hemma. Motsvarar ungefär 160 kronor i dagens pengar.

Skulle jag jobba heltid för kaffepengar, för några hånfulla slantar på kontot? Av blotta kallet till postiljonsyrket? För att kunna säga att jag inte låg någon till last?

Äh fan. Om samhället en gång fungerade fullständigt förnuftsvidrigt, ja då ställde jag mig utanför.

Rune Holmström

PS. Som en extra bonus belönades jag med en månads karens för att jag sa upp mig från Posten utan giltigt skäl. DS.