I tiderna gifte sig en vidunderlig kvinna in i släkten. Det första hon gjorde när hon flyttade in hos sin man, var att hänga upp Lenin i glas och ram på paradplats i sovrummet.

Jag vill inte gärna kritisera fru M som person. Det är tiotals år sedan vi sågs och jag vet inte om hon överhuvudtaget lever längre. Människan är fullkomligt betydelselös för mig. Anledningen att jag beskriver henne är symboliken.

Fru M var född och uppvuxen ute på vischan. Efter att hon tagit studenten med svaga betyg, flyttade hon till Helsingfors, där hon skrev in sig vid juridiska fakulteten. På den tiden var det ont om lagkunniga i Finland, så under en period fanns det inga inträdesprov. Vilken student som helst kunde traska in och börja studera. Fru M hade siktet inställt på titeln ”vicehäradshövding” och vi i släkten fick höra ordet ett antal gånger. Men allt efter som åren gick, blev det mera tyst om studierna och den juridiska karriären. I stället fick hon jobb på ett fackförbund där hon skötte enklare kontorssysslor ända till pensionen. I denna roll tyckte hon om att svänga sig med uttryck som ”folket ute på fältet” och ”den vanliga arbetaren”, som om hon själv kommit upp i nomenklaturans toppskikt.

Fru M var märkligt sned i ansiktet och led av flera talfel, som kunde göra hennes prat svårt att förstå. Vid en tillställning hade hon fått sig några glas och blev förtrolig med mig. Hon anförtrodde sig om sin nedsatta syn och hörsel och om problem med muskelkoordinationen. ”Men!”, fortsatte hon och anlade en myndig min. ”Det äl dälföl jag blev en tån häl teoletikel.”

Teoretiker! Hoppsan.

Egentligen var det synd om kvinnan, en lindrigt förståndshandikappad hästhalva, men jag berättar om henne eftersom hon är ett praktexempel på kommunismens låga maktbegär. Vi talar om avundens och medelmåttighetens och likriktningens ideologi.

Rune Holmström

PS. När jag tänker efter så hade fru M många likheter med Finlands tidigare president Tarja Halonen. DS.

Foto: Mirja Hussain