Budordsblunder

GOTT OCH BLANDAT. Leif König, ibland kallad Kiwi, är en gammal bekant till Pettersson. Vi har vuxit upp på samma gator och gjort ett och annat tillsammans i våra tidigare liv. Leif är författare, journalist och skribent samt omtyckt för sina kåserier i diverse tidningar.

Leif Kiwi König

Nu har ”Kiwi”publicerat ännu ett kåseri på König Online…

Budordsblunder

Det är en vanföreställning. Julafton är inte lutfiskens dag.

Den infaller fredagen före Alla helgons dag.

Frågar ni mig är lutfisk fel rätt alla dagar.

Detta till skillnad från kålpudding, som i och för sig kan vara rätt fel just på julafton.

Det är ingen inställning mina närstående blir långa i ansiktet över. Min avsmak för lutfisk.

Den är känd sedan medeltiden. Inte min uppfattning i frågan, utan anrättningen ifråga.

Jag minns för övrigt en ramsa jag lärde mig på ett idrottsläger på 1960-talet:

”Tack för maten den var god, den ger hälsa, kraft och mod”.

Det kan knappast gälla lutfisk vars närvaro på jultallriken mest gör mig blek och urlakad.

Det idrottsläger jag deltog i under en sportlovsvecka i Flen gav mig kunskaper för livet. Exempelvis i hur man drar ett halsbloss.

Den lärdom jag drog av detta var att det var som att svälja en askkopp. En otömd askkopp.

Då var det godare att halsa en uppfriskande Pommac.

Jag har faktiskt lärt mig lite annat också.

Beträffande den förestående julhelgen lär det enligt kyrkans gamla bruk vara så att julafton rätteligen ska betecknas med det latinska ordet vigilia, vars innebörd är att man ska vaka hela natten med bön och läsning.

Där vill jag påstå att jag är lite av ett dygdemönster.

Jag ber varje julaftonskväll att någon tung  programdirektör på TV äntligen ska ha bytt ut den lättviktiga såpan ”Svensson, Svensson”.

Gud hör bön, sägs det. Han eller hon måste i det ovan nämnda fallet ha slagit dövörat till.

Läser gör jag också. Långt in på nätterna. Mindre Bibeln, mer börskurserna på nätet.

Jag hörde förresten på P1 att svenska skolor tvingas kasta ut Vår Herre ur klassrummen.

Det är då själva djävulen! för att tala klarspråk.

Tydligen är det numera förbud mot gudsord i skolan.

Det var det inte under min tid på mellanstadiet och anrika lärosätet D-skolan i Oxelösund.

”Herre du min skapare!” utbrast min barske lärare i kristendom när jag stakat mig genom nio budord och kom till det tionde och läste:

”Du skall hava begärelse till din nästas hustru.”

Den blundern till trots erhöll jag godkänt betyg i kristendom. Möjligen var jag hjälpt av att jag även gick i kyrkans söndagsskola. Anmodad därtill av min kära mor och far.

Det var under min uppväxt en begivenhet under jul och nyår: Ahearne Cup i ishockey.

Där bjöds det på råkurr à la Kanada.

Detta till den milda grad att vi svenskar satte julbordets grisfötter och nyårshummern i halsen. Det förstnämnda mer förståeligt än det sistnämnda.

Den årliga klubblagsturneringen Ahearne Cup bjöd sällan på något spel att hänga i julgran.

Det skulle i så fall vara Sovjets Vingar som flög fram över isen och utövade så kallat klapp-klapp-spel, vilket får anses vara passande i klapptider.

Hur som haver följde jag under Ahearne Cup lönnlöven i Port Arthur Bearcats förehavanden, eller andra inbjudna amatörlag från någon obskyr plats på den kanadensiska prärien, med taktiken, få anfall, fler överfall.

Medierapporteringen upptogs oftast av indignerade sportreferat om tandlösa transatlanter som i sin tur slog ut garnityret på sina motståndare. Gärna med klubban som tillhygge.

Det var bulletiner jag dagligen bevakade. Detta för att hålla mig ajour med vem som slog ut gaddarna på vem och vem eller vilka som fick uppsöka en jourhavande tanddoktor.

Matchresultaten såg jag som mindre viktiga.

Jul och nyår är inte samma sak sedan Ahearne Cup spolades i hockeykalendern.

Jag känner ingen håg längre för rinkens råbarkade riddare och fäktandet med käppar. Som en naturlig följd av detta har jag också tappat intresset för svensk specialisttandvård. Det kan bli ett problem. Det senare alltså.

Jag har stretat mig så pass långt uppför ålderstrappan att det snart kan bli tal om lösgom.

Det går givetvis att säga nej till tandprotes. Du får då klara dig helt utan tuggverktyg och kan av lätt insedda skäl inte heller sätta tänderna i en hälsobringande knäckebrödsmacka.

Det kan för all del vara gott med vitt bröd doppat i äggsmet också. Även om det inte är en kost nyckelhålsmärkt av Livsmedelsverket.

Jag var själv ingen begåvning med klubba och puck på Oxelösunds isbanor. Vid uppdelande på lag blev jag oupphörligen kvar till sist och anvisad en plats i avbytarbåset.

Där blev man ingen ”Lill-Strimma”. Han var back i Tre Kronor på 1960-talet med kolossal speed på grillorna. Det hade inte jag. Jag åkte mestadels på lädret, som det heter. Det hade den fördelen att skridskorna mindre ofta behövde slipas. Där sparade jag in en slant.

Den frusna tillvaron i avbytarbåset var en evig väntan. Det hörde till matchbilden att det aldrig var aktuellt med några byten. Såvida ingen hastigt tvingades lämna matchen för att bege sig hem och äta.

Det öppnade en gång för ett inhopp för mig. Det blev emellertid kortvarigt. Jag försökte på stapplande ben vispa till pucken med klubban och blev istället utvisad för tripping.

Självsvåldig domare var det andra lagets självutnämnde stjärna som jag råkat fälla:

”Två minuter!”, gormade han och pekade anklagande på min olyckliga figur.

Det fick dock vara för min del, utvisningsbåset. Jag knäppte på träskydden på skridskorna och styltade hemåt. Även en hockeybuse måste äta.

Läs vidare på König Online…där finns tidigare och kommande kåserier också….

Kommentera