Preskriberade presskriverier

GOTT OCH BLANDAT. Leif König, ibland kallad Kiwi, är en gammal bekant till Pettersson. Vi har vuxit upp på samma gator och gjort ett och annat tillsammans i våra tidigare liv. Leif är författare, journalist och skribent samt omtyckt för sina kåserier i diverse tidningar.

Leif Kiwi König

Nu har ”Kiwi”publicerat ännu ett kåseri på König Online…

Preskriberade presskriverier

Jag funderar på att byta träningsform.

Detta i hopp om en bättre kroppsform.

Jag tänkte därvidlag testa på poledance!

Du utför där gymnastiska övningar fastklamrad i en stång som sträcker sig från tak till golv.

Det som hindrat mig hittills är att det krävs hudkontakt för att få ett bra grepp om stången och att utövaren därmed helst ska vara lättklädd.

Det kan så vara om man är atletiskt byggd. Det är en överdrift att påstå om min fysionomi.

Min exteriör kan istället osminkat beskrivas som för mycket kropp på fel ställe på kroppen.

Den fysiska ansträngning jag vanligtvis ägnar mig åt är att jag nödd och tvungen staplar ved i vedboden varvat med makliga hundpromenader.

Det är kroppsövningar som har mycket lite gemensamt med den krävande och graciösa tekniken i poledance. Det är i alla fall vad jag tror.

Vi får väl se. Möjligen kan min aktningsvärda ålder räknas mig till godo såtillvida att jag har lång  erfarenhet av att dansa runt midsommarstången.

Det svårbedömda är min medfödda stelhet.

Jag rör mig likt en vandrande trafikpollare.

Jag sprang Göteborgsvarvet i mina glans dagar. Tiden var däremot mindre glansfull.

Hur som helst startade jag någon gång på förmiddan och kom i mål framåt eftermiddan.

Den till synes matta insatsen har sin förklaring.

Bansträckningen hade jag hastigt ögnat igenom kvällen innan loppet. Dock föll jag i sömn i mitt taktiska upplägg lagom kommen till Älvsborgsbrons fäste.

Den lättjans inställning kom att bli ödesdiger.

Efter fem kilometers lunkande uppdagades framför mina fötter som förväntat Älvsborgsbron. 

Den bron har en lutning som påminner om Chocken i Idre. Sveriges brantaste skidbacke.

Jag nådde brokrönet påtagligt röd i ansiktet, och det berodde inte på den brännande solen.

Stärkt av den framgången ökade jag tempot. 

Mitt tidigare lunkande övergick i något som av den hygglige kan beskrivas som joggande.

Det var en feldisponering av krafterna.

Jag hade missat att bansträckningen efter nästan femton kilometers asfaltsnötande bjöd på  ytterligare ett sataniskt lidande, Götaälvsbron. 

Där dog min dröm om att bli en Abebe Bikila. Den tassande etiopiern som fick friidrottsvärlden att se ut som fiollådor i ansiktet när han vann OS-guld i maraton i Rom 1960. Barfota!

Jag gick uppför hela bron. Nedför också. Då hade jag ändå ett par Adidasskor på fötterna.

Den motiga sanningen är att loppets återstående sju kilometer även dessa gick i gångfart.

Bortsett från några försök till krumsprång.

Detta för att ändå försöka visa min uppskattning inför åskådarnas uppmuntrande tillrop. 

Jag urskiljde en kvinnlig fägring i leden utmed banan som med tydlig empati i rösten hojtade:

”Det är inte långt kvar nu. Du ser stark ut.”

Det kan ha varit förra seklets värsta överdrift.

Vad ”inte långt kvar” innebär i realiteten kan nog vara väldigt individuellt. I min kondition  kändes varje ytterligare steg som för långt kvar.

”Stark” var heller ingen vokabel som jag uppfattade som välfunnen i min golgatavandring.

Göteborgs paradgata Avenyn är ett trevligt nöjes- och turiststråk. Under förutsättning att du inte ragglar omkring fulltankad med mjölksyra.

Det gjorde jag vid mitt här beskrivna besök.

Hela min kropp betedde sig som en istadig ardenner, ovillig till all slags framåtrörelse.

Vägbulorna i gatan tedde sig lika svåra att ta sig över som muren runt Kumlaanstalten.

Det var enbart nummerlappen på mitt bröst som hindrade mig från att ansluta till ett glatt gäng i hatten på en av Avenyns uteserveringar.

Där dracks det minsann annat än sportdryck.

Tills sist kunde jag ta mig i mål i Göteborgsvarvet. Överraskande nog inte sist i mål. Det kom fler eftersläntrare efter mig. Såvida det inte var banfunktionärer som gjort sitt för dagen.

Det finns personer i min omgivning som uttryckt tvivel över att jag överväger att anmäla mig till en provapåkurs i invecklad stångakrobatik.

Dom behöver nödvändigvis inte ha fel.

Men. Ingenting är omöjligt. Se bara på Janne Josefsson i säsongens upplaga av Let’s dance.

Han blev förvisso utröstad efter en pasodoble till utförandet likt ett tjäderspel, men skjutjärns-Janne överlevde i alla fall det första programmet.

Det gjorde i och för sig samtliga dansdeltagare.

Min väckta passion för poledance kommer sig av att jag sett ett webbklipp på en utövare av denna nutida styrke- och smidighetsträning.

Det var en uppvisning i ekvilibristisk elegans.

Därmed inte sagt att jag kan nå samma nivå.

Det går inte att bortse från att jag befinner mig på det trappsteg på livstrappan där jag har uppenbara besvär med att knyta skorna själv.

Dessutom är jag ingen skolad balettdansör.

Det är däremot den kvinna som driver Nyköpings Danscenter och som på det aktuella webbklippet visade upp en förbluffande vighet.

Det jag eventuellt kan konkurrera med i det fallet är min oomtvistliga munvighet.

Den coola ballerinan ifråga är samma kvinna som i vintras i tolv graders kyla dansade ”Den döende svanen” på den frusna Svandammen. 

Detta tillika iförd endast en klassisk tutu. 

Det är en nätt ballerinakjol och en direkt motsats till en skoteroverall med Gällivare-häng.

Det kylslagna solouppträdandet beskrev den erfarna balettdansösen som ”En galen idé” .

Jag är bekant med flera personer som tycker likadant, inte främst om isdansen på Svandammen utan om mina planer på att testa poledance på Nyköpings Danscenter.

Vad jag förstår behövs inga förkunskaper. Vad jag också förstår är att ett av villkoren är att kursdeltagarna har en gällande försäkring.

Poledance är nämligen ingen dans på rosor.

Läs vidare på König Online…, där finns tidigare och kommande kåserier också….

3 thoughts on “Preskriberade presskriverier

Kommentera