INRIKES. Den tidigare riksdagsledamoten Staffan Danielsson – en av få centerpartister som kritiserat invandringspolitiken – lämnar nu partiet efter att ha blivit utfryst av partikollegorna, skriver han på Facebook.

Jag gillar ju att diskutera, och informera på nätet, som ni vet. Gärna i breda forum där olika röster och åsikter kan brytas. Klart att jag lägger ut denna avskedstext från mig, efter en lång och påfrestande process. För mig, men säkert också för mitt parti. Uppbrott, utan dramatik, efter 50 år.

Jag gick med i Centerpartiet 1970, för att komma in på CUF-danserna i, var det Teckomatorp eller Kävlinge? Jag var pressekreterare i regeringen Fälldin 2, och riksdagsledamot 2004-2018. 2004 blev jag nästan ordförande i LRF. Jag uppskattade Centerpartiets politik med marknadsekonomi, småföretagande, hela Sverige ska leva, miljö, grundtrygghet osv. Som försvarspolitisk talesperson bidrag jag till att Centerpartiet kom rätt i Natofrågan, Sverige trygghet gör ett medlemskap nödvändigt och S spelar rysk roulette med Sveriges säkerhet.

Jag har alltid drivit på stenhårt för ett livskraftigt svensk jordbruk med rättvisa förutsättningar, där ekomat är en viktig nisch men där S/MP satt upp orimliga 60- och 30-procentsmål och riktar alltför höga stöd till KRAV-märket och ekoforskning. Lantbruksfrågorna spelar dock idag en betydligt mindre roll än tidigare för valet av parti.

De sista åren i riksdagen förmörkades av att jag motsatte mig några naiva centerförslag om ökad migration, bl att Sverige skulle som enda land bevilja asyl på sina ambassader. (Än idag centerns linje).

Jag hävdade att Sverige måste anpassa sin migrationspolitik i EU-riktning, och skälldes av många som främlingsfientlig. Det är det minsta jag är, jag är en varm humanist. Idag uttrycker sig Annie Lööf som jag för 7-8 år sedan, kanske t o m starkare.
Trots en bit över 60 (född -47) är mitt samhällsintresse obrutet och jag diskuterar livligt i en del Facebooksgrupper som jag modererar med andra, t ex Politisk Allmändebatt och Liberalkonservativ Debatt.

Jag fick långt om länge med mig mitt parti i migrationsfrågan rätt mycket, men är inte förlåten för att jag hade rätt, men vid fel tidpunkt. Jag har också argumenterat för att C borde stödja en alliansregering, även om visst SD-stöd behövs, jag vill se krafttag mot den grova kriminaliteten och jag är kritisk till arbetsgivarens rätt att “skänka bort medborgarskap” genom att anställa till enkla jobb från andra världsdelar utan någon prövning.
I dessa frågor har jag inte fått med mig mitt parti.
(V och SD har båda mörka rötter. De båda regeringsalternativen förutsätter stöd från antingen V (Löfven) eller SD (Kristersson). Varken V eller SD får igenom så mycket, och inget som hotar demokratin, socialiserar företagen, leder till kommunism, ger enorma skattehöjningar, raserar statsbudgeten, för Sverige ur EU eller öppnar för främlingsfientlighet eller rasism..)
Centerpartiet håller ändå ställningarna beundransvärt stadigt runt 8-9 %.

Centerpartiet har framgångsrikt de senaste åren ömsat en del skinn, tappat en del väljarna men vunnit enorma framgångar, faktiskt, i storstäder bland främst yngre och kvinnor. De var tidigare ofta M eller FP eller MP, och kan om en del år som ombytliga väljare vara fortsatt C eller något annat.
Maud Olofsson och Annie Lööf spann vidare på den borgerliga Thorbjörn Fälldin-linjen med socialdemokraterna som huvudmotståndare, och fick upp partiet till 8-10 och ett tag 12-14 %. För att inte tala om Centerpartiets ständiga kamp mot kommunisterna, dagens vänsterparti.
Centerpartiet var på topp 1973-1979 med kring 25 % av rösterna, sedan fastnade man i en enda ultimativ fråga, kärnkraften, och gick spikrakt ner till ca 5 % 1998.

De senaste åren har den ultimativa kampen mot SD blivit dagens kärnkraftsfråga för Centerpartiet, som likt kärnkraften tar mycket stor plats. Därför valde man 2018 till slut att oväntat göra upp med gamla huvudmotståndaren S (och MP) och ingå januariavtalet.

Plötsligt är C tillbaka i traditionen från 1930-talet (Bramstorp), 1950-talet (Hedlund) och 1990-talet (Johansson), arvet från Thorbjörn Fälldin bleknar. Den nygamla väljarskaran anpassar sig snabbt till partiledningens lappkast, och förtroendet för ledningen är trots “spårbytet” mycket stort. Idag är centerväljarna nästan lika positiva som socialdemokrater och MP till regeringen Löfven och en bred majoritet föredrar Löfven som statsminister före Kristersson.

Partiledare Annie Lööf har just deklarerat att C väljer Löfven, om Kristersson har minsta stöd från SD, och att man inte vill ha vänsterpartiets stöd men nog kan leva med det om det är ett måste.

Centerpartiet räknas nu allt oftare in som en del i det rödgröna blocket, vilket jag ser som djupt problematiskt.
Jag har kämpat för att få med mig mitt parti i dessa frågor men skändligen misslyckats, frånsett i migrationsfrågan. När jag argumenterat i eviga debatter på sociala medier får jag stark kritik från många centerpartister, lägg ner, du skadar partiet, du tar mycket energi. Visst har de poänger. Jag får också kritik från de som delar mina åsikter, hur kan du vara centerpartist.
En sak som upprört mig. C, V och MP beskriver sin sakpolitik på migrationsområdet som god, medmänsklig och human. Den som då t ex vill skärpa Centerpartiets migrationspolitik, t ex jag själv,upplevs lätt som typ ond, omedmänsklig och inhuman. Hur kan någon tycka så, hur kan du tycka så har legat i luften på flera C-stämmor där iskylan gått att ta på. Det förgrovar den politiska debatten oerhört när sådana indirekta beskyllningar stämplar partier och personer som tycker olika i sakfrågor. Jag vädjar, sluta med det.

Jag är väldigt glad över mina många år i Centerpartiet, och över all kamratskap med så många engagerade och på allt sätt hedervärda, hårt arbetande och engagerade, medlemmar och förtroendevalda.

Det är trist att mitt parti och jag på senare tid har utvecklats i olika riktning i några viktiga frågor, men så är det. Och så kan det vara och bliva här i livet.

Jag känner ingen bitterhet, jag är tacksam för allt jag kämpat för och fått uppleva och genomdriva i och tack vare Centerpartiet.
Just nu är vi, jag och mitt parti, vid ett vägskäl där våra vägar tyvärr måste skiljas. Det är säkert bäst för oss båda, tycker vi nog båda. Jag hoppas få behålla goda relationer med mina centervänner, de allra flesta om de så vill.

Att jag utan dramatik lämnar centerpartiet kunde jag gjort i tysthet. Det är dock inte min stil och jag tycker att jag ärligt vill säga vad jag just har sagt, eftersom jag varit med så länge och är alltjämt aktiv i samhällsdebatten. Det är omskakande att lämna ett parti efter 50 år, tro inget annat.

Jag ska fundera över sommaren på om åldern har tagit ut sin rätt, eller om min politiska glöd alltjämt är så stark att den behöver uttryckas i ett sammanhang. Vi får se.

Linköping mars 2021
Staffan Danielsson

***

Stöd bloggen

Petterssons blogg drivs ideellt och är reklamfri. Vi säljer inga varor eller tjänster. Vill du uppmuntra oss och hjälpa till med de kostnader som finns så är du välkommen med ett bidrag!

• Från Swedbank eller sparbanken konto 8257-8933415168
• Från andra banker konto 8257-933415168

Paypal används av miljoner över hela världen för att överföra pengar utan att någon obehörig kan se dina betalningsuppgifter. Se till höger i datorn och längre ned i mobilen.

Du kan även SWISHA till 0760 858 480 

IBAN: SWEDSESS SE1580000825780933415168