Det går just nu bra för Socialdemokraterna och deras partiledare, Stefan Löfven. Inget parti jag röstat fram och ingen statsminister jag sympatiserar med, men ändå…

Socialdemokraterna vinner just nu tillbaks väljare från andra partier och förtroendet för Stefan Löfven har tagit kraftiga kliv uppåt. Tänk så lätt det då är att glömma det som nyligen varit.

Det är inte konstigt att förtroendet för ett regeringsparti och deras ledare ökar under en kris. Ni som följer nyhetssändningarna vet att Socialdemokraterna och inte minst Stefan Löfven har fri lejd i medierna. Dessutom utlovas ökat stöd till arbetslösa, sjukskrivna, egenföretagare, storföretag och allt detta kryddat med hundratals miljarder som plötsligt finns att spendera.

Fast minns ni?

Så sent som i januari nådde Socialdemokraterna historiskt låga nivåer i opinionsundersökningarna. Endast 23 procent av väljarna ansåg att S var deras första val, majoriteten av dessa säkerligen boendes i våra problemtyngda förorter. Förtroendet för Stefan Löfven var också kört i botten och detsamma gällde för flera av ministrarna i hans regering. I februari kom det också signaler inifrån de egna leden om att ett byte av partiledare stod högt på önskelistan.

Det fanns av naturliga skäl olika orsaker till detta låga förtroende för Socialdemokraterna, Stefan Löfven och flertalet av hans ministrar. Dessa historiskt låga siffror kom inte till av en slump, utan efter år med misslyckad politik och prioriteringar som fick sossarnas traditionella väljare att överge partiet på löpande band.

Stefan Löfven är säkert mysig som privatperson, men en katastrof som statsminister. Så sent som i vintras duckade han från alla direktsända debatter i vilka han istället skickade fram olika ministrar som skulle försvara sig mot övriga partiledare. Han valde att avstå förra årets Almedalsvecka och tänkte göra så också i år. Givetvis ett enkelt sätt att fly från direktsända debatter och besvärliga frågor. I sociala medier kunde man läsa hur många skrockade över att varje offentligt framträdande Löfven gjorde, fick ytterligare tiotusentals socialdemokrater att överge partiet. Flera av hans ministrar fick också utstå hård kritik, även i etablerade medier och att något stod fel till i landet Sverige var nog alla, utom de mest inbitna gråsossarna och bidragstagarna i förorterna, ense om.

Så spreds då detta virus som fått namnet corona och det blev vändningen.

Plötsligt vände allt. Socialdemokraterna vann tillbaks väljare och förtroendet för Stefan Löfven nådde högre nivåer än någonsin. Plötsligt framstod Löfven som den trygga landsfader alla kan luta sig mot och lika plötsligt var Socialdemokraterna ett parti som inger förtroende. Jag tror det egentligen inte, jag vill inte tro det, men frågan är om inte den innerst kretsen av socialdemokrater hoppas att krisen fortsätter i ytterligare två år. I skrivandets stund är det sexton månader kvar till nästa val och ganska troligt är dock att verkligheten återgår till det något mer normala inom kort.

Får vi då se baksmällan krypa fram?

För ett år sedan sade Magdalena Andersson att det ”inte finns utrymme till nya reformer” och skyllde allt på den regering som avsattes 2014. Nu finns det plötsligt hundratals miljarder att tillgå och vi har ännu inte sett slutet på varsel, uppsägningar, konkurser och annat som kommer att dränera statskassan på miljarder under ett stort antal år. Vi har heller inte sett slutet på coronavirusets framfart och i synnerhet dess inverkningar på det svenska samhället och de ekonomiska förutsättningarna. Jag och säkert många med mig befarar att de miljarder som nu spenderas på olika stödåtgärder måste återföras till dess rättmätiga ägare. En annan socialdemokrat, Göran Persson, ”lånade” 258 miljarder efter finanskrisen på 90-talet och de pengarna återbördades aldrig till de allmänna pensionsfonder de togs från. Vad är nu att vänta från ledande socialdemokrater när ”lånen” ska betalas tillbaka? Ja, höga skatter är en socialistisk paradgren, så det är väl vad arbetsgivare och löntagare har att vänta framöver.

Verkligheten ja. Just nu ser både sjukskrivna, arbetslösa och andra grupper hur deras vardag förbättras när nivåerna på bidragen höjs och kraven sänks. Det här är givetvis något som uppskattas av de väljare som får del av denna miljardrullning. Det är av naturliga skäl ingen röstmagnet när nivåerna på ersättningarna åter sänks och kraven för att få del av pengarna höjs. Detta ska enligt prognoserna ske vid årsskiftet och hinner väljarna smälta detta innan valet 2022?

Fram till valet 2022 har Sverige återgått till det mer normala och då kommer mediernas prioriterade rapporteringar om viruset ha ersatts av vanliga vardagsfrågor. Då får vi åter se debatter om migrationen, brottsligheten, ekonomin, bostadssituationen, pensionerna, tryggheten, skjutningarna, villkoren och andra frågor som fick den sittande regeringen att förlora väljare.

Då kommer vi också att få se Stefan Löfven i direktsända debatter. Samma typ av debatter som fick förtroendet för honom att rasa. Då kommer också hans ministrar att tvingas försvara de oegentligheter man stått för, de prioriteringar man gjort och varför svensk välfärd tappat mark trots några av världens högsta skatter.

Frågan återstår. Kommer den verklighet som väntar de närmaste två åren att stjälpa Socialdemokraterna eller kommer de att resa sig på nio tack vare ett dödligt virus som spreds från Kina? Är vi svenskar verkligen så blinda och döva att vi glömt hur Sverige sakta förändrats de senaste åren, inte minst tack vare den socialdemokratiska regering som just nu sitter vid makten?