GOTT OCH BLANDAT. Leif König, ibland kallad Kiwi, är en gammal bekant till Pettersson. Vi har vuxit upp på samma gator och gjort ett och annat tillsammans i våra tidigare liv. Leif är författare, journalist och skribent samt omtyckt för sina kåserier i diverse tidningar.

Nu har ”Kiwi”publicerat ännu ett kåseri på König Online…

Kufisk fiskkund

Nu ska jag berätta en anekdot.

Det är detsamma som en lustig episod.

Här är säkrast att gardera sig enär det handlar om humor.

Det som drar upp mungiporna i Tomelilla kanske ingen drar på munnen åt i Bastuträsk.

Vitsen med en vits är att den ska väcka viss munterhet.

Häromdagen läste jag på en skånsk webbsida följande försök till lustifikation:

”Har du någon keps? Nä, men jag har hatt.”

Det lockar tydligen till skratt. Åtminstone i Sveriges kornbod.

Mitt förhållande till Skåne är för övrigt ambivalent. Särskilt till Malmö.

Vill jag ha action är det närmare till småländska temaparken High Chaparral.

Min skepsis har sitt ursprung i ett slumpartat sammanträffande med en rödbrusig malmöit.

Vid en genomresa stannade jag vid en Q8-mack i centrum för att köpa en burk Red Bull.

Där blev jag tilltalad av en i staden mantalsskriven gråhårsman som vevade ned rutan på sin Volvo V70 och högt och koncist uttryckte:

”Ta ente hela plassen din fobbeck, hubba daj!”

Jag nickade artigt som om jag begrep.

Det är en egenhet jag har, att jag låtsas förstå mig på allt som jag inte förstår mig på.

Hemma igen och efter att ha konsulterat ett skånskt lexikon kunde konstateras att jag vid händelsen ifråga kanske varit alltför förbindlig i mitt uppträdande.

Trots vårt släktskap som sörlänningar var det inga broderliga ord som riktats mot mig: 

”Ta inte hela platsen din idiot, flytta på dig.”

Det kan jag tycka var en överdriven reaktion – bara för att min parkering effektivt hindrade all in- och utfart från den aktuella Q8-macken.

Efter att ha avhandlat detta sekundära ämne övergår jag till det primära ämnet.

Den inledningsvis utlovade anekdoten.

Händelsen utspelas i samma årtionde som centerledaren Thorbjörn Fälldin och vildvuxna polisonger har sin storhetstid på 1970-talet.

Det betraktas idag som ett nationellt trauma. Då menas inte ministärerna Fälldins styrande av landet. Utan det ostyriga kindskäggets era.

Vid den här brytpunkten mellan Lasse Lönndahl och Creedence Clearwater Revival arbetar jag på livsmedelslagret på varuhuset Tempo i Nyköping.

Det innebär huvudsakligen att prismärka pall på pall med Soldatens ärtsoppa på burk.

Visst, inget som kräver examen vid Handelshögskolan, men ändå en syssla av betydelse.

Det vill jag påstå genom att hänvisa till den exentriske stamkund som vid varje veckoinköp upprepar sin egen avfattade punchline:

”Det blir pannkaka av en torsdag utan ärtsoppa.”

Kort om personal beordras jag vid ett tillfälle under lunchtid att hålla ställningarna bakom chark- och delikatessdisken. Trots att jag pekar på mina tveksamma kunskaper om sortimentet. 

Det är inte så jädra lätt som ni kanske tror att se skillnaden på Scans prickiga korv och en äkta salami från Toscana. I alla fall inte för mig.

Jag är från Oxelösund. Där är matkulturen en annan – med pizza Calzone högst upp på menyn.

Det är inget käk med nyckelhålsmärkning. Vilket inte utesluter att det ändå kan vara ett matnyttigt recept mot en knorrande mage.

Nu ska jag verkligen inte framställa mig som en expert på kost- och näringsfrågor och kasta tomater på min betagande barndomsstad. 

Tvärtom. Jag kan med välbehag låta en Dagobertmacka med majonnäs slinka ned sent på kvällen. Det gör mig näppeligen slankare om livet.

Däremot mätt och belåten inför sänggåendet.

Häromsistens hade jag för övrigt ärende in på min tidigare hemorts Ica Kvantum. 

Där hörde jag en dagledig man fråga efter fläskkotletter.

Det kan ses som ett kvitto på att Oxelösundsborna numera förfinat sina matvanor. 

Detta med den brasklappen att mannen ifråga kan ha varit en utsocknes.

Mitt avancemang till temporärt chark- och delikatessbiträde på Tempo faller inte väl ut.

Den första kunden är en herre i lodenjacka och stiligt utväxta och vaxade knävelborrar. 

Han ödslar ingen tid på hälsningsfraser.

”Jag vill tala med fru Göransson”, framför Knävelborren med en accent som får pensionärerna borta vid frukt- och grönsaksavdelningen att för en stund upphöra med plockandet bland övermogna bananer till kraftigt nedsatt pris.

”Hon är på lunch”, svarar jag ängsligt. 

 Den ampre herren riktar då istället sitt intresse mot fiskavdelningen och urvalet av skaldjur.

Det stillar inte min oro. Mångfalden av havets läckerheter får mig alltid att tänka på talesättet:

”Kan undra, sa flundra, om gädda är fisk.”

Där stannar i stora drag även min kunskap om havsmaten i världshaven och i vassvikar bakom Sjöbloms dass, som det sjungs om i snapsvisan.

Tyst åberopar jag lagen om alltings jäkelskap när kunden ställer den för mig kufiska frågan:

”Är krabban välmatad?”

Jag chansar på att karln trots sitt barska yttre och sina respektingivande knävelborrar ändå har en humoristisk ådra och i brist på ett sakkunnigt svar hör jag mig själv käckt yttra:

”O ja! Jag har själv matat den.”

Det kan liknas vid en freudiansk felsägning. En term inom psykologin som går ut på att en person avser att säga bu men istället säger bä.

Vi lämnar Sigmund Freuds läror därhän inför risken att gå vilse i psykoanalysens alla irrgångar.

Detta såväl med som utan Lantmäteriets kartor.

Hur som haver är mitt infall ett bottennapp.

Knävelborren avlägsnar sig utan vidare kommentar med en talande och avmätt hållning.

Den reko livsmedelschefen låter mig skyndsamt återgå till min ordinarie lagersyssla.

Den här gången för att fylla på kyl- och frysdisken med Findus sprödbakade fiskpinnar.

Delikat mat det också – dessutom mer i min smak…

Läs vidare på König Online…