Under en kafferast idag nämndes värnplikten.
En italiensk kollega sa då att värnplikten avskaffades i Italien innan den skulle ha blivit aktuell för honom.
En schweizisk kollega, som gjorde vapenfri tjänst på ett asylhem, kom då med repliken: ”du missade inget”
Jag avstod från följande replik som skulle ha varit ”riktad mot” min schweiziska kollega:
”Jag är stolt över att ha gjort militärtjänsten och är beredd att försvara vårt land med mitt liv också dig och din familj.”
Sekunder senare ångrade jag att jag inte fällde just den repliken för att den skulle ha varit del av det som kan kallas ”motkultur”.
Vänsterhegemonin dominerar sedan ~ 50 år tillbaka, dessutom vet vi att pacifism inte främjar freden.
Om vi vill se ett slut på den överallt härskande vänsterhegemonin, behöver vi överallt ”motkultur” och ”motoffentlighet” (i diskussioner, debatter, media, litteratur, musik, konst, …).
För egen del förstår jag schweizaren. Att hålla rent efter invandrare som är gamla nog att sköta sig själva är varken kul eller givande. Och att försvara “krigsveteraner” från IS och deras sossesponsorer med ens liv är inte heller vidare lyckat. Om du vill göra skillnad på riktigt bli polis eller titanryggad politiker.
Jag brukar skriva att alldeles för många motborgare kallas medborgare.
Är man frisk i arbetsför ålder och struntar i att försöka bidra är man en motborgare.
Instämmer. Om generationer inte behövt lyfta ett finger men ändå fått demokrati och välfärd serverade på silverfat, så tror jag ingen förstår värdet eller är beredda att offra något för att behålla det. Det märks nu att allt tas för givet och Sveriges begränsade välfärd ses, som oändlig och kan villkorslöst delas ut till alla behövande, som kan ta sig hit. Det är obegripligt för mej att även vuxna kan ha den synen. Som omogna små barn.