INSÄNDARE. Det finns ingen helt opartisk journalistik. Och har aldrig funnits. Journalister styrs som alla andra av sina personliga värderingar, mer eller mindre, medvetet eller omedvetet. Den som hävdar något annat lever i en fantasivärld. Det är läsarens uppgift att göra sin egen bedömning av tidningens och det publicerade materialets eventuella trovärdighet, sanningshalt och opartiskhet.

När den Eskilstunastyrda lokaltidningen Sörmlands Nyheter i Nyköping publicerar en artikelserie i två delar, HÄR och HÄR, om utvisningar av unga afghanska män till Afghanistan följer reporter Yvonne Perkins en asylsökande afghansk man kallad ”Hamid”, av någon anledning ett fingerat namn, när han kallats till Migrationsverket och får beskedet att han inte bedöms ha skyddsbehov och därmed heller inte uppfyller kriterierna för att få stanna i Sverige.

Reporter Perkins tycka-synd-om-”Hamid”- text är tänkt att väcka medlidande hos läsaren – och saknar ambition att vara opartisk. I en nära två timmar lång intervju i något som heter Täljepodden (avsnitt 40/2017) är Perkins självt också tydlig med vad som är hennes bästa egenskap som journalist: ”att få folk att gråta” och förklarar även att utvisningarna till Afghanistan får henne att skämmas ”för att vara EU-medborgare”.

Bevisen är entydiga för att ensamkommande afghaner ljuger om ålder, familj, härkomst och allt som männen tror kan förbättra deras chanser att få stanna i Sverige – men det är fakta som skulle riskera att förstöra SN och Perkins bild av ”Hamid” som orättvist och felaktigt behandlad av Migrationsverket.

Det står klart för varje läsare av tidningen att hela SN:s artikelserie med reporter Perkins texter är en partsinlaga i syfte att påverka och försöka stoppa utvisningarna till Afghanistan, vilket också styrks av den aktuelle SN-reporterns bakgrund.

Yvonne Perkins är känd lokal aktivist på hemorten Järna och aktivt engagerad i arbetet med att få afghanska män och papperslösa marockanska ungdomar att få stanna i Sverige. Journalisten Perkins cv upptar även volontärarbete i ett flyktingläger på Lesbos i Grekland och anordnade av en musikfest i Järna för att samla in pengar till ensamkommande afghaner och papperslösa marockanska gatubarn.

Var reporter Perkins har sina sympatier och personligen anser i frågan står utom tvivel och stärks ytterligare i artikelseriens andra del när hon ställer nio initierade och kritiska frågor till Migrationsverkets rättsliga expert men ingen fråga alls, vare sig en följd- eller motfråga, till den person på hjälporganisationen Röda Korset som citeras i en av artiklarna. I motsats till Migrationsverket anser den berörda hjälporganisationen att utvisningarna till Afghanistan helt ska upphöra.

Yvonne Perkins engagemang för att stoppa utvisningarna till Afghanistan är hennes personliga ställningstagande och heller inget som hon försökt hemlighålla utan varit öppen med i olika sociala forum.

Problemet är att omdömet på SN-redaktionen och hos Perkins själv tycks vara obefintligt när hon med den beskrivna bakgrunden, av SN och av henne själv, även anses vara den bäst lämpade att stå som huvudskribent för tidningens artikelserie om just utvisningarna till Afghanistan.

Det är en journalistisk katastrof och SN:s artikelserie framstår i skenet av detta som lika trovärdig som om den riksbekanta texttjuven Alexandra Pascalidou skulle anlitas som föreläsare i mediaetik.

Anonym