Opinion Live i torsdags tog upp två aktuella ämnen. Asylinvandrares katastrofala närvaro på arbetsmarknaden och den patetiska knytblusmanifestationen.

För en gång skulle var Belinda Olsson relativt neutral och för en gångs skulle hade SVT bjudit in en relativt väl sammansatt skara debattörer och publik. Ett antal intressanta iakttagelser från programmet.

Nina Rung är kriminolog, feminist (om ni inte räknar ut det genom bilden nedan) och var en av arrangörerna till knytblusmanifestationen i Stockholm.

Nina Rung och de andra knytblusfeministerna fick en bra och intressant fråga från en av Sveriges mer orädda journalister, Caroline Dahlman från Kristianstadsbladet. Dahlman frågade var stödet för hedersförtryckta kvinnor finns? Varför arrangeras inga manifestationer i svenska städer, där feminister hänger upp slöjor på pinnar för att visa solidaritet med de muslimska kvinnor som tvingas bära detta patetiska och religiösa plagg? Rung och hennes väninna försökte slinga sig med ovidkommande bortförklaringar, men fakta kvarstår. Varför? Svaret är egentligen ganska enkelt och något som Caroline Dahlman också är inne på. Man är rädda för att sammankopplas med rasism och islamofobi. Erkänn det Nina Rung, erkänn att det är rädsla som får dig och andra feminister att avstå. Annars skulle varenda sann feminist stå upp för de iranska kvinnor som med risk för fängelsestraff och kanske värre kastar sina slöjor under initiativet My Stealthy Freedom.

Nästa inslag handlade om asylinvandrares svårighet att få jobb, eller kanske vilja att ens vilja jobba.

Per Holknekt, som tagit sig hela vägen från hemlös till entreprenör, sade ett par intressanta saker. Språket, kunskap språket är helt nödvändigt för att få ett jobb i landet där man bor. Holknekt som bodde fem år i USA, berättade också att man måste anpassa sig till det land man flyttar, annars fungerar det inte. Vilka som har svårt, eller kanske inte ens vill, anpassa sig till det svenska samhället vet vi alla. Det finns bara en grupp, kultur, religion eller vilket ord ni vill använda och ni vet vilken.

I studion satt också en gammal bekant. 36-åriga Esma som efter sexton år i Sverige valde att börja jobba och fick ett skattefinansierat jobb som lokalvårdare. Här gjorde faktiskt Belinda Olsson ett jobb man förväntar sig att en neutral programledare ska göra. Hon försökte pressa den 36-åriga turkiskan på orsaken till att hon valde att leva på bidrag i sexton år och frågan hur detta är möjligt ställdes till en närvarande moderat och socialdemokrat.

Det mest intressant under hela programmet var reaktionen på några andra invandrarkvinnor när trappstäderskan Esma berättade att hon valde att gå hemma i sexton år. Titta…

Det är nog precis så de flesta reagerar när en asylinvandrare med muslimsk bakgrund berättar att hon redan från dag ett valde att leva på bidrag….valde, glöm inte det.

Se programmet i sin helhet