Nedanstående är från Morpheus blogg

Kriminologen Jerzy Sarnecki, som har polskt påbrå, har nyligen intervjuats av de två polska medierna Gazeta online och webbportalen WP.pl Magazyn. Dessa intervjuer har inte uppmärksammats av några svenska medier, trots att de tecknar ett insiktsfullt porträtt av hans person, bakgrund och yrkesverksamma gärning. Många av de kontroversiella uttalanden Sarnecki har gjort genom årens lopp får sin förklaring i dessa artiklar. Bland annat avslöjar Sarnecki att Polisen inte får ökade resurser eftersom han ständigt hävdar att ”brottsligheten minskar”.

I den ena intervjun berättar Sarnecki om sin skolgång i Polen. Något som framkommer med önskvärd tydlighet är att han lider av dyslexi och har problem med att läsa och skriva. I intervjun säger han:

”Min bakgrund är lite festlig eftersom jag är dyslektiker; därför hade jag en hel del problem i skolan i Polen. Det började med att jag fick gå om femte klass under två år, så jag ansågs inte ha de kvalifikationer som krävs för att bli professor. Efter grundskolan gick jag vidare till tekniskt yrkesgymnasium, eftersom jag inte kunde läsa och skriva polska ordentligt. Via mina föräldrars kontakter blev jag antagen till teknisk mätteknik. Där ville läraren kasta mig ut efter den första klass, eftersom jag inte kunde fortsätta att läsa och skriva. Tja, jag kanske överdriver lite, men jag läste mycket långsamt och jag gjorde flera misstag med stavningen. Men på något sätt överlevde jag. Då var det inte fråga om några intellektuella studier, som sociologi, vilket jag drömde om.”

Problemen med dyslexi framkommer även i en intervju med Dagens Nyheter (2013-10-23):

”När Jerzy Sarnecki läser en bok eller forskarapport hinner han inte ta del av allt som ryms mellan pärmarna. I stället fokuserar han på de centrala delarna och hoppar över en del.

– Jag måste ’fuska’ eftersom jag aldrig hinner läsa något två gånger.”

Med andra ord kan Sarnecki inte ha detaljstuderat de rapporter över brottsstatistik som publiceras av Brottsförebyggande Rådet (BRÅ). Trots det har han i otaliga intervjuer tvärsäkert hävdat att ”brottsligheten minskar”. Ironiskt nog hänvisar de flesta svenska medier ofta till sociologen Sarnecki som en auktoritet på kriminalstatistik, trots att han varken är statistiker, har polisiär bakgrund och enligt egen utsaga inte ens läser de kompletta rapporterna med kriminalstatistik.

Så vad har Jerzy Sarnecki egentligen för utbildning? Jo, han är sociolog. Han flyttade som judisk flykting från Polen till Sverige 1969 där han utbildade sig till sociolog vid Stockholms Universitet. Då fanns det inget antagningsprov till sociologutbildningen, så han blev helt enkelt antagen genom att visa upp sin gymnasieexamen från Polen. Trots att han blev utkastad från det polska utbildningsväsendet gick det betydligt bättre på sociologutbildningen i Stockholm:

”Mina lärare accepterade mina stavfel eftersom jag var en invandrare och sådana ska ju inte skriva så bra! Mer allvarligt talat så möttes jag av en stor tolerans från studiekamrater, lärare och senare av mina kolleger på universitetet.”

Dessutom präglades utbildningen vid Stockholms universitet på den tiden av marxistiska idéer:

”1970 ville alla att studera sociologi och göra revolution.”

Detta marxistiska tankegods är något Sarnecki refererar till än idag. I den ena polska intervjun säger han:

”På gammalt marxistiskt språk talar man om klasser. Social tillhörighet är naturligtvis viktigt, det påverkar hur människor beter sig.”

Vidare är Sarnecki uppväxt i en familj som hade kopplingar till Maos kommunistdiktatur i Kina. Detta påverkade även familjens val av land att utvandra till:

”Min familj ville emigrera till Australien, men vi kunde inte få tillstånd. Jag tror att det är på grund av min far, som arbetade under en tid i Kina. Det finns bilder på min far med Mao Zedong och Zhou Enlai, och det hjälpte oss inte att få komma till Australien.”

Kopplingen mellan de marxistiska idealen och den svenska sociologutbildningen i början av 1970-talet är intressant, eftersom diskursen under denna tid var att ”brottslingar är bara offer för de sociala omständigheterna”. Den brittiske journalisten Ronald Huntford konstaterar i boken The New Totalitarians att Socialstyrelsen och Kriminalvårdsstyrelsen på 1970-talet betraktade kriminalitet som en sjukdom som beror på miljön snarare än att brottslingen har ett eget ansvar för sina kriminella handlingar. I de flesta andra länder bedöms brottslingen som ansvarig för sina handlingar och döms till fängelse rätt och slätt; i Sverige satsas istället stora summor på rättspsykiatriska utredningar och psykologisk behaviorism för att rehabilitera fångarna till goda samhällsmedborgare. Det var i denna kontext som Sarnecki utbildade sig till sociolog.

Efter fil.kand-examen i sociologi vid Stockholms Universitet antogs Sarnecki till forskarutbildningen. Parallellt med forskarutbildningen arbetade han som utbildare i hem för ungdomar med problem. År 1978 disputerade Sarnecki i sociologi med en avhandling om kommunala fritidsgårdar i Stockholm. Under åren 1977–1993 var han anställd som forskare och sedermera utredningschef på Brottsförebyggande rådet, BRÅ. Som synes har Sarnecki ingen polisiär utbildning; i denna intervju kommenterar han istället sin yrkesverksamma bana så här:

”Jag är sociolog. Att jag kom in på kriminologi är en ren tillfällighet.”

Att Sarnecki anlägger en sociologs perspektiv förklarar varför han ibland relativiserar grov brottslighet; bland annat avfärdade han skottlossningarna mot polisstationen i Södertäljeförorten Ronna år 2005 som ett ”pojksträck”.

Primärt har Sarneckis utbildning och yrkesverksamma liv alltså kretsat kring de sociala faktorerna kring kriminalitet:

”Kriminologi är vetenskapen om brottslighet. Det handlar om tre olika aspekter av brott. Först sociologin om straffrätten, de sociala grundvalarna för straffrätten: vad är de sociologiska skäl som gör vissa handlingar är straffbara, och andra inte. Den andra delen handlar om storleken på kriminaliteten, förändringar i strukturen av brottslighet över tid. Men framför allt orsakerna till varför människor begår brott. Den tredje delen omfattar frågor om hur samhället reagerar på brott, hur polisen agerar, hur domstolarna används vid åtal och hur de sociala myndigheterna hanterar ungdomsbrottslingar. Min forskning omfattar alla tre delarna, men jag skriver mest om orsakerna till brottsligheten.”

Intressant nog nämner han inte statistisk analys som en del av hans forskning. Trots det hävdar han konsekvent att ”brottsligheten minskar i samhället”; exempelvis har han sagt i en intervju:

”Efter ungefär 1990 så har ungdomsbrottsligheten inte ökat och inte blivit grövre och det finns många olika undersökningar som samstämmigt visar på att ungdomsbrottsligheten har stagnerat och kanske till och med gått lite, lite ned.”

Det är ett ganska märkligt påstående, eftersom BRÅ:s statistik tveklöst påvisar en markant uppgång av kriminalitet i Sverige de senaste decennierna. Nedan visas exempelvis den branta ökningen av sexualbrottslighet:

Ökningen av sexualbrottslighet förklarar Sarnecki så här i den polska intervjun:

”För det första har våra regeringar haft den feministiska idén att utvidga begreppet våldtäkt. Det vill säga sådana handlingar som tidigare inte klassificerats som våldtäkt är det nu. Våldtäkt kan vara en massa olika saker, som semantiskt – så att säga – inte överensstämmer med begreppet våldtäkt. […] Dessutom är kvinnor i Sverige medvetna om sina rättigheter och polisanmäler sexualbrott mer än i de flesta andra länder.”

Det kan diskuteras om förändringen av definitionen av våldtäkt och den ”ökande anmälningsbenägenheten” verkligen förklarar den radikala ökningen av sexualbrottslighet – framförallt med tanke på att anmälningsbenägenheten har gått ner enligt ”Nationella trygghetsundersökningen 2015” från BRÅ. En rimligare förklaring (som Sarnecki inte nämner) är att män med utomeuropeisk bakgrund begår betydligt fler våldtäkter än svenska män. Hur många överfallsvåldtäkter som utförs i Sverige av invandrare redovisas det dock inte officiell statistik över, eftersom justitieminister Morgan Johansson inte vill ge det uppdraget till BRÅ. I Norge visar dock statistiken att 83 av 86 överfallsvåldtäkter utfördes av män med utomvästlig bakgrund, så det finns anledning att tro att förhållandet är snarlikt i Sverige.

Vidare hävdar Sarnecki att antalet mord minskar i Sverige:

”Min forskning visar att trots inflödet av invandrare till Sverige – 17 procent av befolkningen är födda utanför Sverige och deras barn är redan en fjärdedel av befolkningen – är att brott snarare minskar. Under de senaste fem åren har antalet mord minskat, till exempel, med nästan 1,4 per 100.000 invånare i slutet av 90-talet till 0,9.”

Det Sarnecki däremot inte nämner är att antalet mordförsök har ökat dramatiskt.

Tino Sanandaji kommenterade detta fenomen så här: ”Antal anmälda mordförsök har inte sjunkit, däremot sjönk andel som dör av våldet. Bättre ambulans och akutvård räddar dramatiskt fler våldsoffer.” Ett exempel på hur sjukvården tvingas anpassa sig efter verkligheten med allt fler skottlossningar är svenska kirurger som utbildas i Sydafrika för att kunna behandla skottskador. Med sådana extrema insatser kan alltså sjukvården rädda fler liv, och Sarnecki rapporterar därmed den ”positiva nyheten” att antalet dödsfall minskar. Dessa glädjerapporter ger därmed en gravt vinklad, selektiv och missvisande bild över den bistra verkligheten.

Jerzy Sarnecki och hans studier och har utsatts för mer kritik tidigare. Kritikerna menar att urvalet är selektivt och för litet, de undersökta tidsperioderna är för korta och att upplevelser om brott snarare än statistik redovisas. Jerzy Sarnecki publicerade exempelvis en rapport2011 som skulle ”slå hål på främlingsfientliga argument”. I den påstods det att det inte fanns några kulturella skillnader mellan utomeuropeiska invandrare och svenskar. Dock behandlade rapporten europeiska invandrare som hade kommit till Sverige på 1980-talet, vilket inte reflekterade Sverige år 2011.

På den senaste tiden har Sarnecki hamnat i konflikt med nationalekonomen Tino Sanandaji om kriminalstatistik. I ett reportage av Sveriges Radio påstår Sarnecki (som alltså inte är någon statistiker) att ”Sanandaji har feltolkat brottsstatistiken i boken Massutmaning”:

”Den statistik Sanandaji presenterar, den är i stort sett korrekt återgiven men ofta felaktigt tolkad. Sen tar han inte med all statistik, förmodligen eftersom han inte känner till alla de här undersökningarna. Till exempel när han diskuterar frågan om brottsligheten har ökat eller inte, säg från 1990 fram till 2014, då känner han inte till, eller skriver inte om kohortundersökningar som visar att brottsligheten har minskat i generationer. […] När det gäller kriminologi är jag helt enkelt mer kompetent.”

Tino Sanandaji bemöter Sarneckis påståenden på sin Facebook-sida:

”Sarnecki säger att han är mer kompetent i kriminologi än jag, vilket givetvis är sant. Problemet är att han inte är insatt i modern statistik och har en metodologisk inkorrekt huvudinvändning om kausal inferens. […] Sarneckis invändning är vanlig bland äldre skolade sociologer, men något modernt tränade nationalekonomer omedelbart förstår är fel. Svensk kriminologi har snöat in sig på gamla teorier, och detta visar varför det kan behövs tvärvetenskaplig perspektiv även om jag givetvis inte är kriminolog.”

Kort sagt befinner sig sociologen Jerzy Sarnecki allt som oftast på kollisionskurs med Tino Sanandaji och flera andra experter på statistik huruvida brottsligheten minskar eller inte. En förklaring till Sarnecki har tagit på sig rollen att förringa problemen med brottsligheten kan sökas i detta citat:

”När jag fick frågan om människor blir rädda av den ökande brottsligheten så svarade jag att detta är ett mycket allvarligt problem, eftersom människor som är rädda inte är goda demokrater.”

En möjlig tolkning av detta uttalande är att Sarnecki anser att demokratin gynnas av att problemen med kriminaliteten förminskas, relativiseras eller censureras. Detta är i så fall en mycket märklig inställning, eftersom demokratin tvärtom gynnas av öppenhet och en faktabaserad debatt. Hur ska väljarna annars kunna fatta rätt beslut vid valurnorna om de är konstant felinformerade?

Vidare ger Sarnecki sin syn på EU och de nationalistiska partierna i den ena polska intervjun:

”Jag gillar det öppna Europa, eftersom jag inte känner mig särskilt svensk eller polsk. Jag är bara europé. […] Du måste komma ihåg att det som händer i Polen nu är en del av en internationell rörelse (med Orban, Trump och vårt svenska främlingsfientliga parti) är emot detta. […] Så frågan är inte vad som kommer att hända i Polen, men hur det kommer att gå i valet i Frankrike, hur Brexit kommer att utvecklas och vilka som vinner valet 2018 i Sverige. Partierna längst till höger växer tyvärr i styrka. De sprider allt mer radikalism och främlingsfientlighet. Den nuvarande polska regeringen är en del av denna populistiska, neokonservativa våg.”

Uppenbarligen har Sarnecki starka politiska åsikter för ett öppet EU och mot de socialkonservativa och nationalistiska partierna. Man kan fråga sig hur hans forskning – som borde vara neutral och objektiv – påverkas av dessa politiska åsikter?

Dessutom uppskattas inte hans ständiga påståenden om att ”kriminaliteten minskar” av Polisen. I den polska intervjun gör Sarnecki följande häpnadsväckande uttalande:

”När Polisen slår någon, då säger jag att det inte är okej. Polisen är en sådan organisation som man inte får kritisera eftersom de inte tycker om det. Därför ljuger de ibland när de gör någonting som inte är rätt. När jag säger att de ljuger blir de arga (skratt). Förresten, Polisen gillar inte när jag säger att brottsligheten minskar – för då kan de inte säga att de behöver mera pengar.”

Uppenbarligen tycker Sarnecki att det är komiskt att Polisen inte får några extra anslag. Det är en ganska respektlös inställning mot lagens väktare som går på knäna av resursbrist, en dysfunktionell omorganisation, en inkompetent polischef och en våldsvåg i kölvattnet av asylinvandringen 2015.

Dessutom har hans ständiga mörkläggning av invandrarnas brottslighet och påståenden om att ”kriminaliteten minskar” genomsyrat svenska vänsterliberala medier under decennier. Vad detta kan ha haft för strategisk inverkan på den svenska kriminal- och invandringspolitiken kan man bara spekulera i – men förmodligen skulle Polisen ha haft en starkare ställning utan denna relativiserande retorik.

Ovanstående är från Morpheus blogg