Få ämnen upprör och engagerar så mycket som politik. Inte ens sportens underbara värld förmår att konkurrera när man i kompisgänget diskuterar favoritlag och slutresultat.

Innan det amerikanska valet satt ”experterna” med sina analyser och dikterade för folket att Trump är rasist, sexist och stöds bara av arga vita män. ”Experterna” lapade i sig opinionsmätningarna som kattungar lapar i sig mjölk och förkunnade för folket att Clinton vinner och blir en rättmätig president.

Med facit i hand sitter samma ”experter” på sina ombonade redaktioner och hämtar sig som bäst från vinruset och tillhörande baksmälla. Återigen deklareras det från expertisen att ”de arga vita männen” bar fram Trump till segern.

Nu är detta förvisso inte sant, men att erkänna sin okunskap vore detsamma som att dödförklara sig själv som självutnämnd ”expert” och säg mig den journalist, politiker eller artist som vill diskvalificera sig från expertsofforna?

Verkligheten bakom Trumps seger, Sverigedemokraternas framgångar och Marie Le Pens i det kommande franska valet, är en helt annan än de mediala analyserna. Här landar två välskrivna texter av två kvinnor som vågar och har förmågan att titta lite utanför ”experternas” allt snävare bubbla.

Ann Heberlein skriver idag en text på Ledarsidorna som förmodligen förklarar Trumps valseger på ett bättre sätt än något jag läst.

”Ändå envisas svensk media med att konstruera Trumpväljarna som arga vita män, män som är rädda och fyllda av hat. Politiker, kommentatorer, operasångerskor, komiker och annat löst folk tävlar i att häva ur sig föraktfulla omdömen om de miljontals män och kvinnor som valt Donald Trump som president”

Ja, vi minns hur dessa självutnämnda ”experter” bars fram i svensk media och hur de närmast försökte överträffa varandra med påklistrade epitet om både Trump och de väljare som hade osmaken att rösta på honom. De arga vita männen symboliserade den nya presidentens väljarbas, men med facit i handen vet vi bättre. Vita kvinnor och latinos utgjorde en inte oansenlig del av de väljare som valde Trump framför Clinton. Inte ens detta har blidkat de svenska ”experter” som fortfarande öppnar en glugg i den täta bubbla de lever i och utropar ”De arga vita männens revansch” så fort de får tillfälle och trots att ingen människa på jorden vet hur Trump tänker utforma sin politik, har ”experterna” redan målat tavlor med domedagsmotiv.

Heberlein gör också en jämförelse med Trumps framgång och Sverigedemokraternas.

”…i en nästan tom by på den skånska landsbygden långt ifrån allt. Här bor Sveriges bortglömda män och kvinnor: på den skånska landsbygden, i norrländska avfolkningsorter, i småstäder i Mellansverige, i storstädernas mindre fashionabla delar. Det är människor som sköter sig så gott de kan. Män och kvinnor som arbetar och betalar skatt, som tar hand om sina barn och sina gamla, sköter sin lilla plats på jorden. De bränner varken bilar eller flyktingförläggningar och startar inga Twitterdrev. De tillhör LO-kollektivet eller är småföretagare. Det är män och kvinnor som i hög utsträckning struntar i genuspedagogik, hbtq-certifieringar, normkritik och mångfaldsfrågor, men som på sin fritid arbetar ideellt som fotbollstränare för knattelaget, sjunger i kyrkokören och är engagerade i sina barns läxläsning”

Kan det förklaras bättre? Utanför den trånga bubbla där journalister och artister utbyter vänstersocialistiska tankar finns en värld där vanliga människor inte delar deras vision. Här finns de som inte gillar den förändring det svenska samhället genomgår. Här finns de som inte uppskattas att åsidosättas, osynliggöras och nedvärderas. Här finns de som kämpar med ekonomin, de som inte har råd att förlusta sig på dyra krogar, med långväga utlandsresor eller ens tandläkarbesök. Här finns de som ratas på arbetsmarknaden, de som får se sig omsprungna i bostadskön och inte minst de som drabbats av det våld som drar genom landet.

Det är inte bara arga vita män som tittar snett på etablissemangets bild av det nya Sverige. Här finns gott om arga vita kvinnor och något som kanske förvånar de innanför bubblans intakta skal, de arga männen och kvinnorna med invandrarbakgrund som också de ser hur det Sverige de valde att flytta till förändras framför deras ögon. Precis som latinos röstade på Trump, röstar invandrare i Sverige på Åkesson.

Ledarsidorna

En annan kvinna med skinn på näsan är Alice Teodorescu på GP. Kvinna, invandrare och framgångsrik. Hon borde vara vänsterns och feministernas dröm. men tillhör istället en av deras stora hatobekt. Varför? Sanningen är enkel och den är att Alice Teodorescu vågar berätta just sanningen och att hon inte sällan tar strid mot vänstern och feminismen.

”Jag börjar på riktigt tröttna på den här listiga härskartekniken som stryper all form av sans i svensk offentlighet…//…Övriga politiker varit upptagna med att blunda för reella problem i människors vardag, samtidigt som de varit fullkomligt besatta av att slippa ta ställning i varenda målkonflikt. Att Republikanerna attraherat arbetare i sådan omfattning, och att Sverigedemokraterna skördar ständiga framgångar bland LO-arbetare, borde oroa vänstern både här och där. Men icke, maken till klassförakt mot de grupper som man påstår sig värna, har jag sällan skådat.  Föraktet mot så kallad ”white trash” som utan krumbukter uttryckts av journalistkollegor de senaste dagarna saknar motstycke”

Teodorescu har också förmågan att se till de faktorer som lockar människor till Trump, Åkesson, Le Pen m.fl. Den förmågan besitter inte majoriteten av Sveriges journalister som istället sitter i sin bubbla och försöker hitta egna förklaringar till att deras analyser stämmer så illa överens med verkligheten. När de själva sätts under lupp, väljer de att inte motivera sin okunskap, utan skickar istället fram artister som murbräckor, låter dem analysera världsläget och berätta sina visioner om en värld utan gränser där trångsynta människor som ogillar att nedvärderas, som ogillar att osynliggöras och som inte gillar att se sitt land förändras, inte hör hemma.

GP

En arg vit man är Bert Karlsson. Bert tillhör dock den skara som vågar säga sanningen och som inte skäms för att erkänna sina egna motiv. Bert är omdiskuterad, men Bert är samtidigt en frisk fläkt i det svenska klimatet. Så här sade han i torsdagens Opinion Live.

De Bert menar att etablissemanget slutat lyssna på är ” LO-kollektivet eller småföretagare. Det är män och kvinnor som i hög utsträckning struntar i genuspedagogik, hbtq-certifieringar, normkritik och mångfaldsfrågor, men som på sin fritid arbetar ideellt som fotbollstränare för knattelaget, sjunger i kyrkokören och är engagerade i sina barns läxläsning”