INSÄNDARE. Aftonbladet har nyligen startat en serie som getts namnet; ”Det svenska hatet”. Skribenten till detta enögda PK – pekoral är en Gellert Tamas. Men inte bara han utan flera andra inom den invandrade PK-eliten som t ex EU-parlamentarikern för L, Jasenko Selimoric m fl har sett sig kallade att skriva om detta. Flertalet av dessa personer, som gjort hatet till sitt huvudämne har av någon besynnerlig anledning lyckats göra karriär och ta sig in i etablissemanget i Sverige – denna representerande PK-eliten.

Kan det vara på det viset att de genom att producera den ena artikeln efter den andra om hatet i Sverige – nått andlig gemenskap med PK-folket – och på det viset kunnat göra karriär? Och om nu hatet är så enormt i Sverige hur orkar de med att leva här?

Jag själv har utsatts för en hel del hat (bl a förhörd av Säpo tre gånger och bortförd av polis när jag helt i enlighet med yttrandefrihetsgrundlagen ensam demonstrerade på Stortorget i Gävle) eftersom jag inte lierat mig med PK-eliten och är därför numera persona non grata hos dessa. Jag kan faktiskt varken känna den upprördhet eller bli chockerad över de uttryck hatet tar många gånger. De personer som inte kan artikulera eller verbalisera sig utan att gå över gränsen för vad som är rimligt ordval när de ger kritik har ju därmed dömt sig själva. Och då blir hatet självdestruktivt. Men inte bara hos dessa utan även hos de ovan nämnda.

De har därvid visat på en intellektuell brist såväl som dåligt självförtroende. Därför har ingen hittills kunnat kränka mig så jag blivit berörd. Därför tycker jag tjatet och alla de spaltkilometer som i dag skrivs om hatet är betydligt överdrivet.

Det tycks snarare vara så att man fastnat för denna genre, kanske inte minst för att komma åt Sverigedemokraterna (SD)och kunna sälja sina alster. För nog är det så, att trots att
Sverigedemokraterna sedan de kom in i riksdagen är det parti som mer än de andra följt grundlagens anda och bokstav ändå utmålas som antidemokrater. Och rent historiskt företer flertalet av sjuklöverpartierna en betydligt mörkare historia än (SD). Ingen av samtligas mörka historia bör slätas över utan bör ges en sann redovisning.

De fruktansvärda brott som nu sker i massinvandringens spår såväl mot svenska kvinnor/flickor, män/pojkar liksom mot invandrade kvinnor från invandrade män borde fylla tidningarnas insändar- och debattsidor med hatiska artiklar, men de lyser med sin frånvaro! Det är de väletablerade som bor i segregerade områden och nästan aldrig träffar en invandrare som mest talar och skriver om svenskarnas hat.

I Aftonbladets artikel nämndes antalet hatare på nätet uppgå till ca 2000. Då får man ta i beräkning att många av dessa knappast kan definieras som kvalificerade hatare.
På samma sätt överdrivs nazisternas inflytande. Trots att Säpo endast kunnat redovisa 300 organiserade sådana!

Förvånande är att medan det så klart går att redovisa ”hatarna” såväl som nazisterna går det inte att få fram brottsstatistik över invandrare trots att vi endast de senaste åren hat ett inflöde av flera hundratusen?

Helt klart är att det ingår i de flesta människors personlighet att känna såväl kärlek som hat. Hatet är mestadels självdestruktivt såvida det inte kan kanaliseras till något för människor och samhälle ändamålsenligt och gott. Många människor i Sverige känner i dag hat mot de styrande inte minst mot massinvandringens konsekvenser. I sin förtvivlan förmår de inte kanalisera hatet mot något produktivt. Att hatet är förståbart är begripligt men det leder knappast till någon förändring såvida det inte omskapas till fredliga insatser för uppnående av ett samhälle där värdegrunden är densamma. Och då menar jag självklart den värdegrund vi skrivit i i Sveriges grundlag.

En händelse i vår historia som vände hatet till något produktivt hände kring tjugotalet. Ute i världen pågick såväl krig som revolutioner. Sverige stod mycket nära ett inbördeskrig. Det var då Branting yttrade de bevingade orden; ”Här skall inget blod flyta”. Så blev det också. Politiker rakt motsatta de vi har i dag slöt upp och stödde sitt folk i en kamp för välfärd och trygghet som saknar sitt motstycke.

Hade inte detta skett hade sannolikt revolutionen varit ett faktum och då hade med all säkerhet aldrig folkhemmet sett dagens ljus. I stället hade vi blivit en kommunistisk diktatur.

De som nu raljerar och lyfter fram människornas hat i stället för att peka på den nedbrytning av samhället som pågår har inte till syfte att skapa det goda samhället på nytt.
De arbetar för att skapa ett mångkulturellt samhälle där kittet för sammanhållning och enighet till följd av skillnader i värdegrund försvinner och vi istället får parallellsamhällen med splittring och otrygghet.

Som vanligt när det gäller Aftonbladet är avsikten med serier av det här slaget framförallt att öka läsekretsen och för detta ändamål skyr man inga medel. Något förvånande är det likväl att en boulevardtidning som Aftonbladet, som såväl etiskt som moraliskt ständigt kränker kvinnor skall göra sig till moralens väktare när man så gott som dagligen saluför lögnen.

Självklart känner jag också hat mot dagens regerings- och riksdagspolitiker. Inte minst mot bakgrunden av att jag levde med dem som byggde folkhemmet och såg den hängivenhet och omtanke de visade sitt folk och som ledde till kanske det främsta välfärdslandet i världen. Inte minst deras intellektuella och viljemässiga personlighet. Men eftersom hat inte leder till något produktivt formulerar jag mig i artiklar även om de tas emot i allt färre tidningar. Men då kan Brantings ord vara något att minnas. De som inte följde folket vilja neutraliserades.

Olle Ljungbeck, Gävle