I vår lilla kommun iordningställde kommunen 2011, åtta mobila baracker ämnade som bostäder till kommunens hemlösa.

Barackerna har omgärdats med problem, stök och dåligt rykte under de drygt fem år de stått på plats.

Flera av de boende beskriver situationen och det dåliga ryktet i lokaltidningen 2015. Bl.a. en f.d. snickare som gått på droger, men som nu är drogfri sedan ett antal år: ”…inget som man inte kan hantera. Då är det nog värre att bo i Brandkärr i dag” och hans flickvän tillägger: ”Allt skräp som dras hit, det är folk utifrån som gör det”.

Lägenheterna har stått tomma långa stunder och en av de ansvariga förklarar detta så här: ”Det blev cirkus där borta, folk har vandrat ut och in. Tanken var väldigt bra men man missade att de behöver tillsyn. En människa som varit hemlös i 20 år och gått och dragit och kanske sovit under broar klarar inte att ha ett eget boende.”

Undertecknad har själv två ytligt bekanta som för närvarande bor i barackerna. Den ena känner jag till från skolåldern och min uppväxtort, den andre från min tid i stans mångkulturella område. Bägge har hamnat snett i livet under olika stadier av sina liv, av olika orsaker och efter olika omständigheter. Den ene är idag så märkt av livet och av drogerna att han inte ens känner igen mig när vi möts på stan. Den andre hejar, åtminstone när han befinner sig i en ”nykter” period, men för varje gång jag möter honom verkar omständigheterna tärt på honom allt mer.

Bara tjugotalet meter från dessa baracker ligger en stor och fin villa. Den upplåter kommunen gratis till en lokal organisation som ser till att rumänska tiggare får ett tak över huvudet under vinterhalvåret. Här talar vi om kontraster.

Hursomhelst verkar de boende i de åtta trista barackerna känna en stolthet över sitt ursprung. Under en promenad på morgonen upptäckte jag denna skylt utanför en av barackerna.