Manfred Mann brittisk R&B och popgrupp bildad i London 1962 avManfred Mann, keyboardist i gruppen.Ursprungligen hette gruppen The Mann-Hugg Blues Brothers och spelade mestadels jazz, beroende på Manns jazzintresse. Övriga medlemmar i originaluppsättningen var Paul Jones (sång, munspel),Mike Vickers (gitarr, saxofon, flöjt), Tom McGuinness (bas) och Mike Hugg (trummor). Gruppen fick skivkontrakt av EMI, efter att ha försökt både hos Decca och Pye Records. När man fått tag i producenten John Burgess tyckte han det var bättre att namnge gruppen efter keyboardisten, ”Manfred Mann”. Sångaren Paul Jones var den som fick mest uppmärksamhet i gruppen. Han räknas som en av de allra bästa sångarna inom ”The Brittish invasion. Mike Hugg kan också sägas vara ett viktigt namn då han var den som höll ihop gruppen längst. Manfred Mann själv däremot höll en låg profil och var faktiskt emot att hans namn skulle användas som gruppnamn!

Gruppens två första singlar rönte föga framgång. Gruppen ombads sedan att skriva en signatur till brittiska tv-showen Ready, Steady, Go. Den låten ”5, 4, 3, 2, 1” blev gruppens genombrott. Under gruppens första singlar hade Dave Richmond varit basist, men han lämnade gruppen efter ”5, 4…” och McGuiness kom tillbaka. Man fick mindre framgång med singeln ”Hubble Bubble Toil and Trouble”, och sedan kom gruppens definitiva genombrott med låten ”Do Wah Diddy Diddy” sommaren 1964, och sedan rullade det på fram till slutet av 1960-talet. Sistnämnda låten blev också deras internationella genombrott och är antagligen deras mest kända inspelning.

En framgångsrik uppföljare till ”Do Wah Diddy Diddy” kom på hösten, ”Sha La La”. Både låtar var äldre uppiffade R&B-hits. Dessa två låtar var också gruppens största amerikanska framgångar. Gruppen valde medvetet bort marknaden i USA p. g. a. kostnadsskäl och de är därför mycket kändare i Europa. De brittiska hitsen fortsatte strömma på. 1965hade de stora brittiska framgångar med outgivna Bob Dyland-låten ”If You Gotta Go, Go Now” och ”Oh No, Not My Baby”. De blev också mindre hits i Sverige. Samma år lämnade gitarristen Mike Vickers gruppen. Han tyckte han fick för lite uppmärksamhet. Hans ersättare blev Jack Bruce som tidigare spelat bas med John Mayall. Detta gjorde att Tom McGuinness kunde återgå till sitt ”riktiga” instrument, gitarr.

På våren 1966 fick de en hit med ”Pretty Flamingo”. Den låten markerade slutet på en era för gruppen då Paul Jones lämnade den för att inleda en framgångsrik solokarriär. Hans ersättare blev Mike D´Bo. Även basisten Jack Bruce lämnade efter den singeln gruppen för att bilda Cream. Att Manfred Mann som grupp fortfarande existerade togs med förvåning av många då deras skivkontrakt löpt ut, och då Jones setts som den som gjorde att gruppen gick runt.

Den nya versionen av gruppen skrev kontrakt med hade nu också hoppat in på bas. Man rensade nu bort den R&B som varit så framstående i tidigare hits från gruppen till förmån för ett mer popanpassat sound. De nya Manfred Manns första singel var en cover på Bob Dylans ”Just Like a Woman” som klev upp på Englandslistans tionde plats. I Sverige gick det ännu bättre då den knep första platsen på Tio i topp. Gruppens nästa singel, ”Semi-Detached Suburban Mr. James” skrevs av sångaren i New Vaudeville Band och var en stor musikalisk förändring för gruppen.

Våren 1967 gav världen hiten ”Ha! Ha! Said the Clown”. 1968 spelade gruppen in Bob Dylans outgivna ”Mighty Quinn” som i konkurrens med ”Do Wah Diddy Diddy” har kommit att bli en av deras mest kända låtar.1969 kom ”Fox on the Run” vilken blev en stor Tio i topp-hit i Sverige. Gruppens sista stora låt från 1960-talet blev ”Ragamuffin Man”. Manfred Mann fortsatte sin karriär i Manfred Mann’s Earth Band sedan gruppen Manfred Mann upplösts sent 1969.

Under namnet The Manfreds har Paul Jones, Mike D’Abo, Tom McGuinness, Mike Vickers, och Mike Hugg återförenats flera gånger för att köra de gamla låtarna på oldiesturnéer.

Källa Svenska Wikipedia

Olli kan inte så mycket om den här gruppen, men tyckte att den var helt okej när de slog igenom med sin Do Wah Diddy, Diddy. Paul Jones som senare gjorde en mycket lyckad solokarriär med början 1966, var en utomordentlig sångare i Londonbandet. Varje år kom det sedan alltid någon hit med bandet tills dem upplöstes 1969. Paul Jones fick en mycket omtyckt låt vid namn Privilege i sin solokarriär, vilken gav honom en guldskiva.

Manfred Mann som var född i Sydafrika slog sig ner i Helsingborg och gifte sig med en danska. Han är fortfarande aktiv inom musikbranchen. Nu mest som låtskrivare. Manfred Mann var ett av de bästa engelska popbanden tyckte jag och en hel del andra också, men det fanns många engelska band i farten, så de räckte nog till för allas smak under några år i slutet av 1960-talet. Här började mitt intresse falna för musik, och växa för körkort samt bil och kunna förflytta mig för att börja mitt arbete 50 km bort varje dag. Men än finns det en hel del musik kvar att presentera från 1960-talet, och jag tappade inte intresset för musik över en natt.  Mannfred Mann upphörde sent 1969 som band, men det kom ständigt nya, fast en del av dessa har jag ingen blick för, som man sa på den tiden. Översättes med att jag inte längre tror mig vara så kunnig om den allra senaste delen av vårt fina 1960 – tal. Så nu kan jag behöva er hjälp ibland.

Som vanligt hittas mer att läsa om bandet på engelskspråkiga Wikipedia.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Manfred_Mann

 

Do Wah Diddy Diddy

 Mighty Quinn

Pretty Flamingo

 If you want to go go now

 

Där har ni vad jag vet om denna engelska popgrupp, som fanns aktiva från 62-69 men där många kom och gick under resans gång. Manfred Mann struntade i Nordamerika, på grund av dålig ekonomi, och är därför mer kända i Europa än de annars kanske hade blivit. Det finns en del korta artiklar om dem på Google, den om Sverige som hemland för en Sydafrikan som nog inte var färgad. Kanske tyckte han att det var lugnare här hos oss på den tiden med en enad befolkning utan någon mångkultur att ta hänsyn till.