I den statlig utredningen DS 2004:54 redovisas det varför så kallade ensamkommande flyktingbarn kommer till Sverige.

Citerat ur utredningen:

1.1 Varför kommer barn till Sverige?

Instabiliteten i världen har medfört att många människor i dag befinner sig på flykt. Bland dessa finns ett stort antal barn varav en del som av en eller annan orsak skiljts från sina föräldrar.

Det finns flera olika skäl till att barn kommer till Sverige. De flesta ensamkommande barn som kommer till Sverige söker asyl och åberopar således att de lämnat sitt hemland för att undkomma förföljelse. I många fall är emellertid skälet till att barnet kommer till Sverige i praktiken ett helt annat. Många barn lever t.ex. under svåra ekonomiska förhållanden i sitt hemland varför föräldrarna, av omtanke om barnen, skickar iväg sina barn i hopp om att dessa skall slippa leva i fortsatt ekonomisk misär. Det förekommer också att barn skickas hit för att om möjligt få behandling mot någon sjukdom som inte kan behandlas i barnets hemland.

I vissa fall kommer barnen till Sverige i avsikt att utnyttja det svenska mottagningssystemet. Således förekommer att barn skickas till Sverige för att söka asyl med avsikten att sylansökan skall fungera som en täckmantel för kriminell verksamhet. Det finns även misstankar om att unga flickor som kommer hit som offer för människohandel, av sina hallickar uppmanas att anmäla sig som asylsökande för att inte få problem med myndigheterna. Det händer också att barn skickas till Sverige för att barnet sedan skall skicka hem dagersättningen till familjen i hemlandet.

Tidigare förekom ofta att barn skickades hit som s.k. ankarbarn för att familjen sedan skulle kunna följa efter och beviljas uppehållstillstånd på grund av sin anknytning till barnet. Denna möjlighet har emellertid väsentligt begränsats på senare tid. En släkting som åberopar sin anknytning till ett ensamkommande barn som grund för att erhålla uppehållstillstånd får i dag uppehållstillstånd endast om barnet ansetts ha ett skyddsbehov och av detta skäl har fått uppehållstillstånd i landet. Detta i sin tur har minskat antalet ”ankarbarn”.

Oavsett av vilket skäl ett barn kommer till Sverige är det sällan barnet själv som bestämt sig för att lämna sitt hemland. Detta beslut har i stället ofta fattats av en förälder eller annan vårdnadshavare. Det är långt ifrån säkert att barnets egen önskan är att få stanna i landet. Barnets lojalitet mot den eller de personer som skickat henne eller honom till Sverige är emellertid ibland så stark att barnet fullföljer ansökan om uppehållstillstånd mot sin egen vilja. Bortsett från att det på grund av vad ovan sagts är utomordentligt viktigt att man försöker ta reda på vad barnet själv vill, medför barnets utsatta situation att det är angeläget att barnet tas emot på ett bra sätt och får nödvändig vård och omsorg.

Utredningen redovisar också att dessa till övervägande delen överåriga och skäggiga män i åldrarna 20 till 35 (Nostradamus_i_norrs anm.), var endast 390 till antalet 1988 och så få som 40 år 1996. Numera är de ca 120 gånger så många som de var 1996.