ÄLDREVÅRD. Han är 94, hon är 93. Ett helt liv har de levt sida vid sida, K-G och Hellny Andersson från Lysekil. Men sedan ett år tillbaka får de nöja sig med att se och röra vid varandra två timmar om dagen. – Vi har haft ett väldigt gott liv. Vi har varit tillsammans i över sjuttio år och för ungefär tio år sedan blev hon sjuk i Alzheimers sjukdom.

Efter att K-G tagit hand om sin fru i tio år blev det till slut för tungt att klara av i hemmet. Hellny kom till en låst demensavdelning på Lysekilshemmet där även K-G nu bor – men tvärs över byggnaden på en helt annan avdelning.

Att plötsligt leva åtskilda är en plåga för oss båda säger K-G och berättar om ensamheten och sitt sätt att hantera den.

– Varje morgon går jag ner till avdelningen där hon är och sätter mig utanför hennes dörr… Då känner jag mig lite närmare.

Enda chansen de har att se och röra vid varandra är när K-G tar sin rullator och går hela vägen tvärs över byggnaden och hämtar sin Hellny på den låsta avdelningen. Det gör han två gånger varje dag.

– Och då när vi har suttit här en timma och pratat, och ibland matar jag henne med lite frukt, och det går bra… Men sedan när vi ska tillbaka och jag börjar köra henne i rullstolen och tillbaka så börjar hon snyfta och gråta och det är det tyngsta som är.

Drömmen för K-G och Hellny är att få bo tillsammans igen i ett enskilt boende och ändå kunna få hjälp till Hellny.

I september skrev K-G brev till Socialförvaltningen i Lysekils kommun och bad om detta, men han har inte ens fått en bekräftelse på att brevet har tagits emot.

– Tårarna kommer också, det är inte så lätt.

-Pettersson undrar om inte en av de två kan anhöriginvandra…

SR