Jihad – det heliga kriget


ISLAM. Det har skrivit 100-tals böcker och gjorts många filmer om de kristna korstågen som var nio till antalet och pågick i tvåhundra år och har varit över i 700 år medan det har skrivits ytterst få böcker och gjorts ännu färre filmer om muslimernas motsvarighet till korstågen – Jihad – trots att Jihad pågått i 500 år när korstågen startade och fortfarande pågår.

En annan skillnad mellan korstågen och Jihad är att korstågen till stor del, men inte helt, var begränsade till det heliga landet medan Jihad pågår än idag över hela världen.

Jihad har påverkat livet – och fortsätter att göra så – hos långt mer människor och regioner i världen än de länge utdöda korstågen någonsin gjorde.

Muslimerna ser korstågen som startpunkten för den långa militära konfrontationen mellan islam och världen i Väst, då glömmer man att Jihad redan pågått i 500 år när korstågen startade.

Ayatollah Khomeini, den iranska revolutionens ledare, modern hjälte och helgon för hundratals miljoner muslimer. Jihad, sade han, innebär erövring av icke-muslimskt territorium. Det är koranens lagliga herravälde från jordens ena ände till den andra…det slutliga målet .. av detta erövringskrig”. Så var det i hundratals år före korstågen, så har det varit sedan dess.

Jihads ”erövringskrig” är en historisk verklighet, som har varat i 1 400 år. Det terroristiska Jihad som finns idag är en aktuell, politisk verklighet. Ankomsten av Khomeini på den internationella scenen har slående förebådat återvändandet till världen av en aggressiv islam efter mer än ett århundrades lugn: Imperialismen i Väst och kolonialväldets dominans fjättrade islam till Väst för ett århundrade och kvävde Jihad fram till mitten av 1900-talet.

För att förstå Jihad måste vi vara klara över, vad det är, och först och främst vad det inte är. Till att börja med är det inte vad de flesta människor, tror att det är. Dess syfte är inte att omvända de icke-troende till islam med våld. Det kan ha varit så under dess första århundrade, när det val som gavs de besegrade var att omvända sig till islam eller att dö, men detta förändrades snart till omvändelse till islam, död eller skatt i form av speciell pålaga. Det rörde sig om ”dina pengar eller ditt liv”. Syftet med Jihad blev och är i grunden att expandera och utbreda islam till dess att hela världen står under muslimskt styre. Jihad är väsentligen ett permanent tillstånd av fiendskap, som islam upprätthåller mot den övriga världen, med eller utan strid, för att få mer makt över mer territorium.

Den östliga kristenhetens tillbakagång påminner oss om ett nästan bortglömt grundläggande faktum beträffande Jihad: ”Jihad är en religiös förpliktelse. Det utgör del av de plikter som de troende måste fullfölja; det är islams normala väg till expansion.” Jihad är en institution i islam, det är en del av den normala funktionen i den muslimska världen, en religiös plikt, som den fromme muslimen måste utföra, om han kallas till det.

För drygt 1000 år sedan har Jihad först och främst och framför allt var ett stridskrig, en imperialistisk form av krig, likt krigen för kolonial och kontinental expansion av Rom eller på senare tid av Storbritannien, Frankrike, Spanien, Tyskland, Ryssland och USA. Muslimerna gör ingen skillnad mellan religion och staten och följaktligen den ”heliga” bismak som deras imperialistiska krig har uppnått. Låt oss nu vara missräknade beträffande den religiösa färgton muslimerna gav åt sina territoriella erövringar. Jihads var ren imperialism, precis som våra krig är det.

Det finns fortfarande många muslimer som tror, att det är islams uppenbara bestämmelse att erövra hela världen. Förpliktade att möta realiteterna i den moderna världen kan många fler inte vara alltför säkra om denna artikel i sin tro. Men många klamrar sig fortfarande fast vid densamma, även bland de miljoner immigranter, som slagit sig ner i Frankrike, Storbritannien och Sverige. Fundamentalisterna och de som tror på budskapet gör så. Så gör de som vi kan kalla de muslimska ledarna, fromma och uppriktiga lärjungar till profeten men ovilliga att ta del i fundamentalisternas militanta attityder och handlingar. Djupt störda av den moraliska degraderingen av det västerländska samhället idag, är de övertygade om, att framtiden tillhör islam.

I det förgångna är individuella muslimers kamp i krig mot de icke-troende en förmodad gest av fromhet och lojalitet. Likväl var krigen – och är fortfarande – vanligen i huvudsak territoriella och politiska. Ingen förändring är synlig i antågande.

Jihad förefaller mer och mer vara ett ändlöst faktum i livet, nästan en naturens nyck. Jihad uppenbarar sig ofta och utför en mängd skada. Så gör dess moderna terroristiska version.

Asien, särskilt det förr kristna Främre Orienten och Centralasien och subkontinenten Indien förtjänar också sin historia om Jihad, liksom Afrika med dess muslimska erövring av det gamla kristna Egypten och norra Afrika såväl som ett stort antal delar av Väst- och Östafrika med deras animistiska och svarta stamreligioner.

Det finns många historiska militära och heroiska hjältar i islam – och av dess fiender- under dessa århundraden av strid. Under loppet av över tusen år har det funnits mängder med hjältar för muslimerna, för islam har alltid predikat krig. Islam grundare var krigare ”Svärdet är nyckeln till himlen och helvetet”, sade Muhammed till sina lärjungar.

Sexhundra år tidigare hade Kristus sagt: ”Den som lever av svärdet skall förgås genom svärdet”. Muslimer som dödar följer Muhammeds bud, men kristna som dödar – och det finns många – ignorerar Kristi ord. I detta ligger kanske en av de grundläggande skillnaderna mellan islam och kristendomen.

Jihad har sitt ursprung i Koranens undervisning och praktiserades av Muhammed under hans livstid mot judiska och hedniska stammar på den arabiska halvön och snart efter hans död mot perserna och mot kristna människor i det bysantinska kejsardömet, Syrien och Palestina. Hundratals år senare terroriserade det Europa. ”Från det muhammedanska raseriet, bevara oss, o Herre” var en bön som hördes under århundraden i alla kyrkor i Central- och Sydeuropa. Fruktan för Jihad har inte helt försvunnit ens nu, särskilt bland de människor som har känt det muslimska väldet. Den franske experten om islam, Maxime Rodinson, påminde oss om det för ett par år sedan den 17 juni 1994, i en utgåva av tidningen i Paris Le Monde: ”Det finns några ord som skrämmer människor. Jihad är ett av dem. När serbiska ledare önskar satanisera Bosniens armé, förklarar de, att Alija Izet Begovic (den bosniske muslimske ledaren) har proklamerat det heliga kriget, då fruktar de islams vapen.”

Med islams tillbakagång från 1700-talet har mycket av den fruktan den inspirerade till försvunnit. Senare blev många muslimska länder i över ett århundrade kolonier och protektorat till Storbritannien, Frankrike, Spanien, Italien, Holland och Ryssland. Muslimska soldater tjänade inte längre under islams baner utan i främmande herrars arméer. I över ett århundrade försvann Jihad. Det blev för västerlänningar ett nästan glömt ord. Nu är det sedan avkoloniseringen på 1950-talet och 1960-talet tillbaka igen och har varit så under de sista årtiondena, kraftfullt, mer övertygat, kanske mer strukturerat, rikare med omfattande oljepengar som finansierade det, och lika skoningslöst som någonsin. För de flesta människor är Jihad nu helt enkelt en av komponenterna i den internationella terrorismen i vår tid. För några muslimer är Europa och den icke-muslimska världen ännu idag vad den alltid har varit, Dar-al-Harb, landet med krig. Muslimska länder är vad de alltid har varit, Dar-al-Islam, islams land, Guds och fredens land.

Dagens Jihad är en förlängning av de fjorton århundradena av det militanta islam. Efter Muhammeds död 632 manifesterade Jihad sig självt på det europeiska fastlandet utanför Konstantinopels murar år 668, när muslimerna först gjorde belägring, olyckligtvis i huvudstaden i det bysantinska kejsardömet. Jihad har alltsedan dess varit en del av Europas historia. Dess första stora triumf var invasionen och ockupationen av Spanien 711. Nästan åttahundra år av strid och ockupation följde. Erövringen och en följande återerövring genom portugiser och spanjorer varade till 1492, men de flesta européer vet fortfarande ingenting om realiteten av det. Ändå är det nu del av vår historia, del av vår europeiska kultur. Jihad är ett av de fakta i livet som gjort Europa till vad det är idag.

Jihad av idag, det amerikanska plan, som sprängdes över Lockerbie, det franska planet som förstördes i flygningen, den västerländska gisslan som kidnappades och hölls i underjordiska celler under flera år av Hezbollah i Beirut, hundratals franska soldater och amerikanska marinsoldater, som dödades när deras baracker sprängdes i luften i Libanon, amerikanska diplomater som kidnappades och gömdes i Teheran, bomber som placerades i regeringsbyggnader över Paris, västerlänningar som halshuggs och visas upp på YouTube är alla del av Jihads långa tradition.

Korstågen till Palestina, var koncentrerade till det heliga landet och ägde rum under tvåhundra år sammanlagt. Korsfararna önskade etablera sig själva i det heliga landet, som var kristendomens födelseplats och erövrats av muslimer. Islams motiv genom Jihad är långt större. Muslimerna försökte och försöker erövra och ockupera Europa och värva det för islam. En stor del av Europa togs och ockuperades under århundraden, de skövlades ibland och några av människorna vanns för islam. Spanien, Portugal, Frankrike, Italien, Sicilien, Österrike, Bosnien, Serbien, Kroatien, Ungern, Rumänien, Valakiet, Albanien, Moldavien, Bulgarien, Grekland, Armenien, Georgien, Polen, Ukraina och östra och södra Ryssland blev alla stridsfält för Jihad, där islam erövrade eller besegrades. Många av dessa länder ockuperades av muslimer, i vissa fall av araber och morer, i andra fall av ottomanska turkar, vanligen i hundratals år: Spanien 800 år, Portugal 600 år, Grekland 500 år, Sicilien 300 år, Serbien 400 år, Bulgarien 500 år, Rumänien 400 år och Ungern 150 år. Särskilt Ungern ruinerades, plundrades och härjades, och det tog 200 år att återvinna från muslimsk ockupation. Som jämförelse varade den europeiska ockupationen av muslimska länder i Främre Orienten och Mellersta Östern och Nordafrika mindre än ett och ett halvt århundrade. I några länder i Europa, Spanien, Sicilien, Bosnien, Albanien, Makedonien, Krim och Kreta gav många gånger de flesta människorna upp kristendomen för islam; men i Algeriet, Marocko, Tunisien, Libyen, Libanon, Iran och Irak fanns det förvisso få anhängare av den muslimska tron som gav upp islam för den kristna tron.

Muslimer invaderade och ockuperade en stor del av Europa, men ibland endast kom och försvann muslimska angrepp. Turkarna belägrade Wien två gånger, 1529 och 1683. Deras kavalleri angrep Centraleuropa och kom ridande till Bayern, nästan så långt som till Nürnberg. De stred i Polen och Ukraina, tillintetgjorde Ungern, ockuperade Belgrad och Budapest i hundratals år. Morerna och araberna tog Spanien och Portugal, invaderade Frankrike genom Pyrenéerna, förvandlade Sicilien till en islamsk ö, angrep Rom, plundrade Peterskyrkan och tvingade påven att betala skatt till dem. Från sin bas nära S:t Tropez på franska Rivieran angrep de Schweiz så långt som till sjön Konstanz vid tyska gränsen. Pirater från nuvarande Nordafrika angrep England, Danmark, Irland och Island och förde tillbaka tusentals slavar som skulle säljas på marknaderna i Konstantinopel som var kristet i tusen år innan det erövrades och förvandlades till Istanbul och Nordafrika. Mongolerna hotade Moskva, ockuperade Krim och blev muslimska tatarer. Perserna marscherade in i Georgien; så gjorde även turkarna som också ockuperade Armenien.

Historien har till stor del gått förbi de muslimska attackerna och invasionerna av Europa vilka varade från 600-talet till 1900-talet, men den har förblivit fastnaglad vid de kristna korstågen till det heliga landet, vilka varade från 1000-talet till 1200-talet. Vi skulle kunna säga, att det historiska perspektivet är allvarligt missvisande om islam.

Muslimernas uppfattning av korstågen och senare av kolonialismen – har inverkat på attityden och det moderna politiska tänkandet hos muslimer, särskilt hos dem i Mellanöstern, mot det kristna Väst. När muslimerna anklagar Väst för imperialism har de kristna korstågen på hjärnan, men de har glömt sitt eget, mycket större Jihad.

Faktiskt fördömer de korstågen som orsak och början till antagonismen mellan kristendomen och islam. De vänder upp och ner på begreppen. Jihad är femhundra år äldre än korstågen.

I arabernas ögon är korsfararnas erövring och plundring av Jerusalems plundring år 1099 startpunkten på en tusenårig fientlighet mellan islam och Väst.

Araberna verkar ha glömt att de själva erövrade det kristna Jerusalem år 638 vilket var orsaken till korstågen, de vill inte låtsas om invasionen av Spanien c:a sjuttio år eller den följande 800-åriga ockupationen i hela eller delar av den Pyreneiska halvön.

Fiendskapen mellan Islam och väst börjar enligt muslimerna med korstågen, fortsätter med kolonialismen och fortsätter på samma sätt än idag.

Man har glömt det faktum, att det var framgången hos Jihad som förorsakade påven Urban II att 1095 begära ett korståg för att befria det heliga landet från islam. Påven hade tagit mycket starka intryck av de nyligen inträffade framgångarna för muslimerna i Spanien hotade den kristna världen och det var nog en riktig tanke då men även idag.

Kolonialismen, den andra större orsaken till gnällandet mot Väst, med rätta, men trots att väst kolonisering bara vara i 130 år, från 1830 till 1960 och den muslimska koloniseringen av olika länder i Europa varade i 1300 år så är det märkligt nog araberna som känner sig förödmjukade och västvärlden som känner skam och skuld. Det borde vara tvärt om.

De muslimska ockupationerna av Europa har lämnat ett långt djupare och mer bestående spår av deras tidigare inflytande än någon av de europeiska ockupationerna av det islamska Nordafrika och Främre Orienten och Mellersta Östern. Det finns fortfarande stora muslimska befolkningar i Balkanländerna; ibland i majoritet som i Albanien och Bosnien. De europeiska makter som för ett par årtionden sedan härskade över sina muslimska förläningar i Asien och Afrika motsatte sig inte på något sätt deras kraftiga islamska kultur. Muslimer är fortfarande muslimer, ibland fromma sådana.

I Västeuropa kan muslimerna idag be i sina egna moskéer, men de kristna har inte tillåtelse att praktisera sin egen tro eller att bygga kyrkor för sin tillbedjan. Judendomen är ibland ändå strängare förbjuden. Några av de länder som förbjuder eller hämmar kristen tillbedjan har gett sig in på ett stillsamt men omfattande program att bygga moskéer och att värva proselyter i Europa, något som gynnas av oerhörda oljeinkomster. Det finns ett annat syfte, outtalat men säkerligen närvarande: de icke-troendes omvändelse till islam. Men se upp med konvertiten: Muslimer ändrar endast religion, när det är risk för deras liv. En gång muslim, alltid muslim; det är regeln. Avfall kan straffas med döden. Man överger eller kritiserar eller attackerar islam eller profeten på egen risk. I Pakistan är under sektion 295C av strafflagen är döden straffet för var och en som ”genom ord, antingen talade eller skrivna eller genom synlig framställning eller genom någon anklagelse, antydning eller insmygande, direkt eller indirekt orenar den helige profetens heliga namn”. Kristna sätts ofta i fängelse. Några har dömts till döden. Islam är inte en religion för de spröda eller de ömtåliga.

Jag är väl medveten om den ofta okritiska hängivenhet varmed de flesta muslimer betraktar sin profet Muhammed. Han var en man av sin tid, med dess fel och beskaffenhet. Muhammed var en stor arabisk patriot, i högsta grad intelligent, otvivelaktigt även grym och brutal. I våra dagar och i vår tid skulle han likt andra stora män, vilken religion eller nationalitet de än har, kunnat ha betraktats som kriminell, kanske krigsförbrytare eller massmördare.

Muslimer är mycket ofta medvetna om hans goda egenskaper och förefaller vara omedvetna om hans fel. Muhammed var och är en ideologisk ledare, erövrare och grundare av en av världens stora allmänt erkända religioner, men att kritiskt granska honom och hans gärning är svårt eftersom det fortfarande 1 400 år efter hans död är förbjudet att kritisera honom och den som gör det riskeras att mördas.

Man kan inte tillräckligt starkt betona vikten av den ideologiska sidan av islam, varmed denna religion har genomsyrats som ingen annan av de stora religionerna. Den tränger in i och styr, ofta in i minsta detalj livet hos miljoner anhängare i hela världen av idag.

Låt mig citera Ayatollah Khomeini: ”Elva ting är orena: urin, exkrement, sperma, blod, en hund, en gris, benknotor, en icke-muslimsk man och kvinna, vin, öl, svett från kamelen som äter orenlighet”.

-Pettersson ser i denna syn ”icke-muslimsk man och kvinna” en kvarleva från medeltidens mörker som lever än idag.

Vi har två val – att leva som Allah och hans profet Muhammed vill eller bekämpa islam till muslimerna inser att de och deras ideologi måste förändras – valet är vårt.

Grunderna till denna text hittades på katolik.nu och kommer från en bok ”Jihad in the West, muslim conquests from the 7th to the 21st centuries”


43 responses to “Jihad – det heliga kriget

Kommentarer granskas inte före publicering. Det innebär att den som skriver en kommentar själv ansvarar för kommentarens innehåll. Den som skriver kommentarer ska följa svensk lag. Kommentera gärna, håll god ton och var artig, hota aldrig, använt sunt förnuft. Tre eller fler länkar innebär att kommentaren ställs i kö och måste vänta på godkännande.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: