I etablerad media, inom vissa politiska kretsar och intresseorganisationer, kallas vi hatbloggar. Det är vi som skriver kritiskt om den invandringspolitik som för med sig lika många negativa som positiva aspekter och som förvandlar Sverige mitt framför våra ögon och inte bara till det bättre.

Att bli kallad för hatbloggare är enkelt. Skriv om ämnen där det i Sverige är tabu att vara kritisk, ifrågasättande och du tillhör med automatik den grupp som ingår under epiteten hatisk, främlingsfientlig och rasist. Att kritisera invandringspolitiken låter sig överhuvudtaget inte göras, vare sig du är aktiv politiker, samhällsdebattör, journalist eller bloggare. Att en kritik av invandringspolitiken inte är synonymt med kritik av invandrare, struntar ”den goda sidan” i. All kritik där ordet invandring ingår gör dig ond, hatisk och med gemensamma ansträngningar från ett helt etablissemang ska du tystas ned med olika medel.

Många skriver idag anonymt, både i kommentarfälten och i signaturerna under en artikel. Detta faktum triggar givetvis de som engagerar sig i att granska och kritisera alla hatbloggar och man gör det gärna med metoder som gränsar till det otillåtna. Expressens uthängning av anonyma politiker byggde som bekant på metoder som balanserar på en slak lina.

Det finns idag ingen lag som säger att man inte har rätten att skriva anonymt. Tvärtom är det en ynnest att även den lilla människan kan göra sin röst hörd, utan att ståta med sitt namn. Detta är en demokratisk rättighet som många människor runt om i världen bara kan drömma om. Så istället för att angripa anonymiteten på nätet, borde kritikerna ändra frågeställning. Varför skriver människor anonymt på nätet?

De som kritiserar anonymiteten och som själva undertecknar sina alster med riktiga namn, är personer som har hela etablissemanget bakom sig och som sitter på stora resurser man kan använda för att på heltid jaga de man inte sympatiserar med. Det märkliga i detta är inte att de personerna undertecknar med sina namn, utan att de i det privata ofta har skyddade identiteter och hemliga adresser. Det finns säkert olika skäl till detta och jag lägger mig inte i vilket, men det förefaller onekligen märkligt att de kritiserar anonymiteten på nätet och med glädje ser till att personen ifråga hängs ut med både bild, namn och bostadsadress, samtidigt som de själva håller sig gömda.

Däremot köper jag kritiken i att politiker som skriver anonymt bör rannsaka sig själva. Som politiker, oavsett  om du sitter i riksdag, kommun eller landsting, har du valts av det svenska folket, om inte som  personvald så indirekt genom de mandat partiet fått. Du är m.a.o. en offentlig person. Om du däremot skrivit anonymt på nätet före din tid som offentlig, sätter det ett helt annat fokus på frågan. Ska man straffas för det man gjort eller sagt tidigare i livet och ska man bära med sig den bördan under återstoden av sitt vuxna liv? Det är antingen eller och svaret som då ges ska självklart omfatta alla, oavsett vilket parti du tillhör, om du är artist, om du är idrottsman, om du är journalist, yrkesarbetare eller tillhör en intresseorganisation.

Det är nog ingen tvekan om att det i samtliga partier som slåss om en riksdagsplats, finns män och kvinnor som både sagt och gjort saker som gränsar till det otillåtna och som också ibland har passerat gränsen. Ska de då straffas för detta och lämna sina positioner och gäller inte devisen att man inte ska bära med sig en börda livet ut, också politiker? Tittar man närmare på Petterssons lilla granskning av politiker från de andra partierna som slåss om en riksdagsplats kan vi snart konstatera att det finns lik i lasten hos samtliga. Sverigedemokraterna som vi inte granskar p.g.a. att vissa intresseorganisationer bara granskar partiet, är givetvis inte förskonade. Även här finns det personer som gått över gränsen, även om den gränsen  förefaller vara betydligt snävare än hos övriga partier, allt enligt medias definition..

Vissa frågar varför inte anonyma bloggare träder fram i dagsljuset och engagerar sig partipolitiskt, när de nu har så många åsikter. Fråga istället varför de inte gör det. Tillhör du fel parti, har du mycket att förlora, vilket vi kunnat ta del av i media. Alla kanske inte vill förlora sitt jobb, sina kunder och få sina bostäder nedklottrade och fönster krossade.

Jag som bloggare beundrar de som ändå vågar ställa upp och bli politiker. Oavsett vilket parti du tillhör väljer du då att träda fram på ett helt annat sätt och det krävs nog ett och annat för att våga ta steget fullt ut. Även här är det kanske mindre vågat att företräda vissa partiet än andra. Ni minns det här med ”fel parti”. Däremot bör många politiker, oavsett partifärg, fråga sig själva om de verkligen är rätt person på rätt plats. Det finns många, oavsett partifärg, som inte borde tagit steget fullt ut, men samtidigt… Vill vi verkligen att den svenska politiken ska domineras av politiska broilers som är allt mer avskiljda från den verklighet de är ämnade att företräda? Nej, är nog svaret hos de flesta. Den svenska politiken behöver också människor från verkligheten, människor som har brottats med de bekymmer som finns, set vardagen i vitögat och som vill försöka göra något åt det.

Sedan finns det personer som kanske inte är ämnade för partipolitik och som inte är villiga eller har möjlighet att lägga ned all den tid som krävs. Många av dessa engagerar sig på sitt sätt, inte minst genom att blogga. Om bloggandet berör bevarandet av den svenska vargstammen, om landsbygdens vara eller inte vara, om den svenska industrins överlevnad eller om asylinvandringens påverkan på det svenska samhället, har alla dessa män och kvinnor ett skäl att inte träda fram som offentlig person. Av kända skäl är det är dock enklare och mindre utsatt att blogga om landsbygden och industrin, än om invandringsfrågor.

Att använda orden hatblogg och anonyma hatbloggare, ställer frågan på sin spets. Var går gränsen mellan hat och kritik? Finns den gränsen ens när det handlar om bloggar som skriver kritiskt om pågående asylpolitik? Är man med automatik hatisk mot alla som väljer Sverige för att man skriver kritiskt om asylinvandringens påverkan på svensk välfärd eller om islam som en religion vars utövare i mångt och mycket har en samhällsbild i bagaget som ofta är oförenlig med ett västerländskt samhälle? Nej, givetvis inte. I mitt fall är jag inte kritisk mot invandrare, utan mot de som driver svensk invandringspolitik till nivåer vi inte längre kan hantera och som påverkar och kommer att påverka merparten av den svenska befolkningen, såväl etniska som invandrade svenskar och i vis mån också nyanlända. Så länge inte politikerna lyssnar på signalerna och så länge etablerad media vägrar ta upp de negativa aspekterna, kommer ”hatbloggar” som Petterssons att finnas. Försöken att tysta oss för tankarna till forna diktaturer och även de fåtal kvarvarande som med olika medel trycker ned den vanliga människans oro och tankar.

Dessutom undrar jag var gränsen för hat går och hos vilka det finns en gräns. Vi har läst twitterflöden och Facebook-inlägg från politiker på vänsterkanten som både vill skjuta och misshandla politiska motståndare. Kallas de för hatiska och hängs deras partier ut? Vi såg Uppdrag Gransknings program om näthatet mot kvinnor. Kallas Facebook för en hatsajt p.g.a. de vidriga åsikter som framförs där? Det finns bloggar där man verkligen spyr ut hat och uppmanar till våld mot samhället och grupper i samhället man inte gillar. De på högerkanten kallas hatiska, samtidigt som de på vänsterkanten går under radarn.

När det gäller kommentarer i kommentarfälten, så är jag den förste att erkänna att många kommentarer innehåller både hat och direkt olämpliga ord. Vi på Petterssons är inget undantag. Vi vill ha högt till tak, då vi både vill skapa en debatt och också ge de som kanske inte är så verbala sin chans att utrycka sig. Dock har även vi en gräns för det som får skrivas och det som passerat gränsen. Vi har plockat bort kommentarer som minst sagt skulle intressera både Robert Aschbergs trolljägare och polisen. Kommentarerna i dessa fall har kommit från både personer på den ”onda” sidan och den ”goda”, men vi har i mån av obetalda amatörer inte möjlighet att hålla koll dygnet runt, året om. Etablerade medier har betald personal som dygnet runt har koll på det som skriv i kommentarfälten till  deras webbartiklar, vissa tillåter bara kommentarer under en viss tid och många tillåter inga kommentarer alls, som exempelvis de av etablissemanget understödda IRM. Det vore intressant att se ett öppet kommentarfält med högt till tak också på deras webbsida.

Sedan är det ett faktum att människor har olika verbala förmågor och detta ska vi inte ta oss rätten att kritisera. Jag har såväl i etablerade som i alternativa mediers kommentarfält läst både välskrivna, begåvade, intressanta och informativa åsikter, likväl som rent nonsens och fullkomligt irrelevanta kommentarer. Vem är då vi att avgöra vem som ska få skriva och vem som inte ska få? Ska bara de verbala, intressanta och politiskt  korrekta få säga sitt? Självklart inte.

En annan orsak till debatten om hatsajter grundar sig på människor som inte begriper vad de egentligen skriver, inte minst p.g.a. anonymitetens fördelar framför det offentliga. Många har nog sagt, gjort och skrivit saker de sedan ångrat. I mitt fall skriver jag sällan sådant jag inte menar, men visst har pennan och fingrarna på tangentbordet ibland tappat omdömet. Irritationen slår ibland ut förnuftet, så är människan beskaffad.

Tidpunkten på dygnet spelar också en viss roll. Ser man i kommentarfälten är det inte sällan som de värsta åsikterna luftas sena nätter och inte sällan på helgerna. Lite alkohol, lite besvikelse över uteblivna förhoppningar och personliga problem är några av de bakomliggande orsakerna. Jag minns själv den tiden när jag var yngre och kom hem från krogen en lördagsnatt med ett par öl för mycket innanför kragen och bärandes en besvikelse över uteblivna erövringar. Detta var innan bloggar, Facebook och twitter fanns i var mans hem, så risken att skriva något man sedan ångrade fanns därför inte på samma sätt. Däremot kunde jag ibland vakna på söndagen, logga in på e-postkontot och upptäcka att jag hade fått ett ordererkännande från Ginza på tre stycken cd-skivor. Oftast var det försent att ångra sig och med detta vill jag bara säga att man inte alltid vet vad man gör, säger och skriver. Visst får man ibland ta konsekvenserna av sina handlingar, men att bli dömd för livet p.g.a. något man gjort, sagt eller skrivit, kan aldrig vara rätt väg att gå.

Så därför. Kalla oss inte hatiska, utan lyssna till den oro vi och hundratusentals människor känner för det land som både vi och tidigare generationer växt upp i och lärt oss älska. Allt står inte rätt till i dagens Sverige. Våga erkänn det, diskutera fram lösningar som gynnar Sverige och svenska skattebetalare på ett hederligt sätt, peka på problemen och åtgärda dessa och Petterssons och andra hatsajter behöver inte längre existera.