Lars Hedegaard  21 maj, 2014

Ingen kan beskylla Göran Adamson, lektor i sociologi vid Malmö Högskola, för att vara optimistisk å Sveriges vägnar. Hans just utkomna bok, Svensk Mångfaldspolitik: En kritik från vänster, är en skoningslös uppgörelse med den socialdemokratiskt inspirerade rapporten Mångfald i Högskolan – reflektioner och förslag om social och etnisk mångfald i högskolan (SOU 2000:47), och en beskrivning av de förödande konsekvenser han menar att den kommer att få för de svenska universiteten – och på det hela taget för Sveriges och demokratins framtid.

Adamsons redogörelse för rapportens tillkomst är minst sagt märklig: ”Under sent 1990-tal hade socialdemokratin och inte minst Mona Sahlin engagerat sig för idén om mångfald.” Vad som fick det gamla arbetarpartiet att kasta sig över mångfalden som bärande ideologi får vi inte veta något om i Adamsons bok. Han nöjer sig med att konstatera att det hände och att konsekvenserna blev långtgående.

Den socialdemokratiskt ledda regeringen beordrade en utredning som skulle komma med förslag på hur man skulle ”öka mångfalden med avseende på … etnisk bakgrund bland studenter och lärare för att högskolan bättre skall kunna svara upp mot mångfalden i samhället”. Resultatet blev rapporten Mångfald i högskolan, som uppmuntrade de högre läroanstalterna att utarbeta handlingsplaner för etnisk mångfald. Kort tid senare vann ”det socialdemokratiska mantrat” om mångfald, som Adamson betecknar det, laga kraft och universitet och högskolor fick påbud om att senast 31 december 2002 upprätta handlingsplaner för att aktivt främja och bredda rekryteringen av studenter.

I dag har alla sådana handlingsplaner och använder en massa pengar på att genomdriva dem. ”Mångfald och multikulturalism var nu integrerad i både det statliga svenska myndighetsväsendet och i högskolan”, konstaterar Göran Adamson.

Fortsätt läs på Dispatch International