Nedanstående från SD-kuriren

Denna artikel ämnar belysa det arbete som Sverigedemokraterna lagt ner för att kalkylera de besparingar vi menar oss kunna göra på invandringsområdet. De exakta siffrorna berörs inte här utan presenterades i en separat bilaga till partiets budget, som finns tillgänglig bland annat på SD-Kurirens hemsida. Jag bemöter också en del av den kritik som framkommit i kölvattnet av den presskonferens som hölls på temat måndagen den 30/9. 

Det vi har gjort är att dyka ner i statsbudgetens 27 olika utgiftsområden för att utreda vilka besparingar vi kan göra på en minskad invandring. Utgiftsområde 8 – Migration bekostar det som regeringen kallar för asylprocessen, d v s själva mottagandesystemet, alldeles oavsett om den asylsökandes ansökan beviljas eller avslås. Där har vi tittat på hur stor del av varje anslag inom området som historiskt har belastat asylprocessen – vilket är lejonparten – och därutöver gjort antagandet att själva asyltrycket gentemot Sverige minskar i takt med att en mer restriktiv invandringspolitik implementeras. Detta antagande verkar rimligt att göra eftersom signalpolitiken har väldigt stor betydelse för invandringsströmmarna. Exempelvis minskade antalet asylsökande till Danmark väldigt fort och kraftigt när den danska regeringen gjorde en omläggning av invandringspolitiken i början av 2000-talet. På samma sätt ökade flyktingsströmmarna till Sverige när den svenska regeringen ensidigt deklarerade att alla syriska medborgare ska beviljas permanenta istället för temporära uppehållstillstånd. Det verkar således finnas fog för att själva asyltrycket minskar i paritet med ett striktare regelverk.

Utgiftsområde 13 – Integration bekostar bland annat kommunersättningar och etableringsersättningar. Detta är alltså kostnader som staten har för att kommunerna överhuvudtaget ska ha ett mottagande av nyanlända. Att dessa kostnader minskar om antalet nyanlända minskar torde inte förvåna någon. Utöver det ryms inom utgiftsområdet ett antal anslag till vad Sverigedemokraterna bedömer som ineffektiva integrationsprojekt, vilka partiet väljer att avskaffa. Att detta av någon anledning inte skulle vara möjligt är givetvis felaktigt; det handlar uteslutande om det finns en politisk vilja eller ej.

Utöver dessa tämligen stora utgiftsposter har staten kostnader för den del av välfärden som ligger i statlig regi. Det gäller då sjukvård och social omsorg (ex. illegala immigranters rätt till fri sjuk- och tandvård), ekonomisk trygghet (ex. retroaktiv föräldrapenning för nyanlända invandrare), arbetsmarknadsåtgärder (ex. de subventionerade instegsjobben som riktar sig uteslutande till nyanlända invandrare) samt en generellt minskad belastning på sådant som rättsväsende och utbildningssystem.

Den största delen av välfärden ligger dock på kommuner och landsting. Sverigedemokraterna har här hittat starka belägg för att det finns en generell överrepresentation vad avser nyttjande av välfärdstjänster inom gruppen asyl- och anhöriginvandrare från utanför EES, i förhållande till inrikes födda. Faktorn på denna överrepresentation har Sverigedemokraterna bedömt vara 1,5, d v s en genomsnittlig individ från den berörda gruppen antas nyttja 50 % mer välfärd än en genomsnittlig individ från gruppen inrikes födda. Denna antagna faktor går såklart att problematisera, just eftersom statistiken avseende välfärdskonsumtion inom kommuner och landsting är väldigt bristfällig, men då bör man i vart fall presentera en annan faktor och presentera argument för varför den siffran är mer trovärdig. Man skulle också kunna anta faktorn 1,0, d v s att varje individ oavsett ursprung nyttjar exakt lika mycket välfärd, men då bortser man fullständigt från den statistik vi faktiskt har på området. Bland annat kan vi konstatera att faktorn avseende biståndsmottagande uppgår till 12(!). Även inom särskolan, sjukvården, tandvården, socialtjänsten, komvux samt psykiatrin finns en belagd överrepresentation. Sverigedemokraterna stödjer sig härvidlag på underlag från bland annat Riksdagens utredningstjänst, SCB, Socialstyrelsen och Skolverket. Detta underlag har vi också offentliggjort i samband med att vi presenterat våra kalkyler. Vi menar således att det finns starkt fog, inte bara för att anta en överrepresentation på 1,5, utan också för att denna siffra sannolikt är för låg. Det är alltså inte seriöst att helt avfärda ett antagande som bygger på mycket kvalificerade uppskattningar samt på offentlig statistik från ovan nämnda myndigheter, utan att presentera något alternativ och utan att heller argumentera för vad alternativet skulle vara.

De intäkter som försvinner som ett resultat av att färre människor kommer till Sverige och betalar skatt har givetvis tagits i beaktande i kalkylen. Summan är tämligen låg av den enkla förklaringen att sysselsättningen i den studerade gruppen är exceptionellt låg.

Med såväl kostnader som intäkter taget i beaktande har alltså Sverigedemokraterna presenterat en nettosumma som visar på vilken besparing en minskad invandring skulle medföra. Vi har presenterat siffror svart på vitt, klart och tydligt, i en bilaga till vårt budgetalternativ. Varje hänvisning till annan instans framgår med önskvärd tydlighet. Allt bakgrundsmaterial är i och med vår presentation helt offentliggjord för media, politiska meningsmotståndare och allmänhet. Transparensen är total. Vi har till och med aktivt uppmanat övriga politiker att vederlägga våra beräkningar.

Vad har då hänt sedan dess? Låt oss ta en titt på kritiken. Kritik ska man nämligen alltid ta till sig, annars växer man inte som människa (eller i vårt fall – som parti).

Carl B Hamilton är riksdagsledamot för Folkpartiet. Han råkar också vara nationalekonom. Det väsentliga att lyfta fram om man vill låta honom kommentera Sverigedemokraternas budget är ju att han faktiskt är en politisk meningsmotståndare och inte hans akademiska titel. Annars kan ju tittaren/lyssnaren vilseledas att tro att han faktiskt uttalar sig enbart i egenskap av akademiker och inte har något annat intresse, exempelvis ett politiskt sådant, i att ifrågasätta Sverigedemokraternas förslag. Nog om det.

Hamilton har huvudsakligen ondgjort sig över att vår kalkyl bara sträcker sig över 4 år. Hans tes tycks vara att hade mätperioden varit längre, så hade resultaten också varit annorlunda och visat på vinst istället för förlust. Till att börja med sträcker sig vår kalkyl över 4 år eftersom den utgör ett underlag till vår skuggbudget, vilken vi lägger som motförslag till regeringens budgetproposition. Eftersom regeringens budget sträcker sig över just 4 år (i detta fall 2014-2017), är det naturligt att även vår skuggbudget sträcker sig över samma period, så att väljarna enkelt kan göra jämförelser mellan de två alternativen. De övriga oppositionspartierna lägger vanligtvis 4-åriga förslag även de. Skulle regeringen lägga en budget som sträcker sig, säg, 10 år framåt, så skulle även vi lägga ett motförslag som sträckte sig 10 år framåt. Det verkar dock finnas en viss samsyn om att 4 år är en lämplig längd för en budgetperiod.

Låt oss likväl göra en ansats till beskrivning av hur läget skulle kunna se ut i ett längre perspektiv. Långtidsutredningen 2011, som alltså är en statlig offentlig utredning, beskriver utrikes föddas situation på den svenska arbetsmarknaden. Vad gäller utomeuropeiska invandrare är sysselsättningsgraden, som väntat, ganska låg under de första fyra åren i landet: 37,7 %. Siffran växer, mycket riktigt, med vistelsetiden i landet, och för de som bott i Sverige mellan 5-9 år uppgår den till 49,7 %. För de som bott i landet mellan 10-19 år, uppgår den 58,9 %. För de som bott i landet i över 20 år (detta borde ju betraktas som någon slags bortre maxgräns för hur lång tid det ska ta att integreras, även hos förespråkare för en vidlyftig invandring) så uppgår siffran fortfarande bara till 70,9 %. 1 Vad säger då dessa siffror om eventuell lönsamhet? Enligt professor Jan Ekbergs rapport från 2009 måste sysselsättningen nå upp till 72 % för att nå s k ”break-even”. 2 Vid den nivån blir gruppens skatteintäkter tillräckligt höga för att de ska bära gruppens kostnader. Först däröver kan man alltså börja tala om en vinst. Slutsats: utomeuropeiska invandrare, med en vistelsetid i Sverige på 20 år och därutöver, kommer fortfarande inte upp i en tillräckligt hög sysselsättningsgrad för att intäkterna ska motsvara utgifterna. Så var det alltså med den saken, Carl B Hamilton.

Stefan Fölster, också han nationalekonom och dessutom chef för Reforminstitutet, kommer även han till tals. Han menar att IKEA och andra företag skulle behöva flytta utomlands om man minskade asyl- och anhöriginvandringen på så sätt som Sverigedemokraterna föreslår, eftersom det skulle bli arbetskraftsbrist. Det är ett häpnadsväckande uttalande, dels för att vi i denna studie åsyftar just asyl- och anhöriginvandrare från utanför EES och berör alltså överhuvudtaget inte eventuell arbetskraftsinvandring, dels för att vi redan konstaterat att förvärvsfrekvensen för den berörda gruppen är exceptionellt låg – i realiteten får inte majoriteten av asyl- och anhöriginvandrarna anställning på IKEA (eller på andra företag). Om så varit fallet hade sysselsättningsgraden sett markant annorlunda ut. Därtill har vi en rekordhög arbetslöshet redan i ursprungsläget, med närmre en halv miljon personer som står till arbetsmarknadens förfogande. Att hävda att det finns ett behov av asyl- och anhöriginvandring på grund av arbetsmarknadspolitiska skäl är därmed fel. Till yttermera visso råder fri rörlighet av arbetskraft i enlighet med EU:s inre marknad – skulle det uppstå arbetskraftsbrist i Sverige, vilket verkar osannolikt med tanke på den rekordhöga arbetslösheten, så har IKEA en hel kontinent att hitta arbetskraft inom. Skulle det mot all förmodan inte vara tillräckligt så har regeringen infört västvärldens mest kravlösa regelverk för arbetskraftsinvandring även från länder utanför EU. Mot den bakgrunden är det inte seriöst att hävda att stora svenska företag skulle tvingas fly landet om asyl- och anhöriginvandringen minskade. Är det akademikern Stefan Fölster som argumenterar, eller är det måhända chefen på Reforminstitutet Stefan Fölster som har ett intresse av en fortsatt hög invandring?

Ännu en nationalekonom, Li Jansson på Svenskt Näringsliv, har också angripit våra beräkningar. Li har gjort ett, för hennes och för Svenskt Näringslivs vidkommande, tämligen pinsamt misstag som enkelt hade kunnat undvikas via exempelvis ett telefonsamtal till undertecknad. Lis utgångspunkt är att vi inte har fog för att anta att nyanlända asyl- och anhöriginvandrare nyttjar välfärdstjänster i högre utsträckning än inrikes födda. Totalt under budgetperioden kalkylerar Sverigedemokraterna för en besparing på 44,9 mdkr för denna kostnad. Vi pratar då alltså om sammanlagda kostnader för den berörda gruppen för nyttjande av alla välfärdstjänster som ligger på kommuner och landsting. I siffran 44,9 mdkr är då inkluderat att det finns en överrepresentationsfaktor på 1,5 (gruppen antas alltså nyttja 50 % mer av denna välfärd än inrikes födda). Det anmärkningsvärda i sammanhanget är dock inte Sverigedemokraternas antagande, utan att Li sätter hela denna kostnadspost till 0 (noll) [sic!]. Även om det inte fanns en överrepresentation, och Sverigedemokraterna härvidlag skulle ha fel, så försvinner ju för den sakens skull inte hela kostnaden. Li hävdar alltså att gruppen asyl- och anhöriginvandrare från utanför EES, under de första fyra åren i landet, aldrig uppbär bidrag, aldrig går till skolan, aldrig blir sjuka, aldrig går till tandläkaren och så vidare. Detta är så uppenbart felaktigt att det blir snudd på pinsamt att överhuvudtaget bemöta det. Kostnaden för välfärdsnyttjande finns ju kvar – om än i mindre storlek – även om vi inte utgår ifrån att det finns en överrepresentation. Om vi gör antagandet att den berörda gruppen nyttjar välfärd i exakt samma utsträckning som inrikes födda så blir kostnaden fortfarande 30 mdkr för perioden, och alltså inte 0. Sverigedemokraterna menar dock att det finns fog för att anta en överrepresentation, vilket ovan redogjorts för.

Ovanstående utgör ett sammandrag av den kritik som förts fram via media efter att Sverigedemokraterna presenterade sin besparingskalkyl avseende invandring och integration. Det är, i min egen ödmjuka uppfattning, en långt ifrån imponerande argumentation vi tagit del av. Blir kritiken inte skarpare än såhär känner jag mig mer än trygg i vissheten om att våra beräkningar är korrekta.

Eller som när DN:s politiske reporter Mats J Larsson frågade mig på vår presskonferens: ”Har ni tagit intryck av någon kritik i de här beräkningarna?”. Efter ett tag svarar jag: ”Det har inte funnits så mycket konstruktiv kritik. Faktiskt.” 

Det får sägas gälla även fortsatt.