Debattartikel av Bahareh Andersson om Hederskulturen. Författaren är människorättsaktivist och muslimsk feminist.

För Guds skull – hjälp till!

Guds skull, när skall vi alla feminister tillsammans med FI, Gudrun, Jonas och Carina och jag bränna upp ett kyskhetsbälte inför den stora moskén i Stockholm och gå in och kräva rätten till kvinnopräster, rätten till kärleken utan att vara gift, rätten till homoäktenskap och rätten till att förpassa männens rätt till fyra fruar till historien.

En gång i tiden flydde jag från mitt hemland, Iran, för att jag föddes till kvinna och jag klarade inte av mullurnas medeltida kvinnofientliga tolkningar av min religion, Islam. Jag som muslim och feminist, ännu så länge inte så vanlig kombination tyvärr, lyssnar noga på svenska feminister för att lära mig hur de bar sig åt under de gångna decennier för att båda kunna njuta av frihet och samtidigt gå till kyrkan och njuta av Guds kärlek.

Svenskarna är fria att bli kvinnopräster, de är fria från kyrkans medeltida hot om oskuldskravet på unga flickor före äktenskap och de är fria att välja sina egna relationer oberoende av kön. Homorelationer välsignar svenska kyrkan och till och med den engelska numera. Jag står och beundrar svenskarna och är avundsjuk på dem; hur har de lyckats med att skaffa sig dessa friheter som jag som muslim inte ens kan drömma om. Idag i alla fall. Vad skall jag nu göra? Jag tror på Gud, skall jag bli kristen då för att behålla min tro på Gud och vinna min frihet också? Nej, det vill jag inte, jag vill vara både fri som kvinna och muslim. Vad kan jag göra då? Jo, jag bor i Sverige och kräver samma rättigheter som svenska kvinnor har. Vad händer då?

 Jo, hör och häpna kära läsare; då blir jag rasist och islamofob!  Jag blir ”islamofob”, därför att jag vill ha samma rättigheter i moskén som svenska kvinnor har i svenska kyrkor. Men dessa rättigheter är reserverade för svenskarna.  Integrationspolitiken garanterar att ”minoriteter” skall ha rättigheter till sina kulturer inklusive rätten till att diskriminera sina döttrar och kvinnor. Döttrarna och även en hel del av pojkarna är utsatta för diskriminering i hederns namn vilket betyder att de inte kan välja sina kärleksrelationer fritt. De är beräknade till 70 000 i antalet i Sverige och miljoner och miljoner utanför Sverige.

Svenska flickor vet inte vad oskuldsterror betyder men våra döttrar får leva med det eftersom integrationspolitiken, i praktiken, anser att minoriteter är fria att odla sina (heders)kulturer. Och nu när jag kräver samma rätt för våra döttrar då blir jag ”rasist”. Skall jag gråta eller skratta?

Att tala om hedersvåld som något som kulturspecifik har inte så länge varit rasistisk i Gudrun Schymans ögon liksom i professor Kamalis och de andra kulturrelativisternas. Att ”peka ut” en kultur är ju lika med rasism brukar det hävdas. Hur skall man då göra upp med könstympning, tvångsgifte och hedersvåld, vet ingen. Att bota patienten utan att ”peka ut” var sjukdomen gömmer sig är ju en omöjlig konst. Och så går det till, vi har haft tusentals ungdomar som rymmer från släktens hedershot och vi kommer att ha de i fortsättningen också, så länge vi inte ”pekar ut” var man producerar dessa hederskulturer.

Nu har Uppdrag granskning visat vad som pågår i vissa moskéer där är det fritt fram för en man att ha fyra fruar. Nu blev då SvT också islamofob! Men kära FI, kan vi inte vara överens för en gångs skull, om ni har den friheten som ni har i svenska kyrkor då måste ni ju peka ut ”de andras” kyrkor och moskéer för att de också skall garantera oss samma frihet som ni redan äger. Annars blir det ju apartheid, frihet för er och medeltid för oss. I kulturer och religioners namn; det låter ju fint men det är falsk.

Carina Hägg tillhör de ytterst fåtaliga feminister som vågar försvara de invandrarkvinnor vilka är utsatta för en rad kulturspecifika förtrycksformer. Det är bedrövligt att FI och JONAS GÖTHNER inte förstår detta och hoppar på henne istället för att ansluta sig till våra krav. I könsmaktsordningens allmänna dimridåer fortsätter ni att trolla bort våra rättigheter. Jag kan ännu idag inte gå till en moské där jag har lika rättigheter som ni har i era kyrkor. Hur länge måste jag leva så?

Gudrun Schyman och FI är mest intresserad av att kvinnor skall ha samma lön och hon bränner upp hundratusen kronor inför kamerorna för att kalla uppmärksamhet på det. Men för Guds skull, när skall vi alla feminister tillsammans med FI, Gudrun, Jonas och Carina och jag bränna upp ett kyskhetsbälte inför den stora moskén i Stockholm och gå in och kräva rätten till kvinnopräster, rätten till kärleken utan att vara gift, rätten till homoäktenskap och rätten till att förpassa männens rätt till fyra fruar till historien?  När kan ni i FI stå upp även för våra rättigheter som kränks i namn av medeltida ”religionstolkare”? Tillsammans vore vi kanske starkare.

Bahareh Andersson  

-Pettersson tackar Bahareh för den artikeln och om Gudrun Schyman och hennes gäng feminister går det bara att säga FI fan!