Snurriga subventioner


djakarta

djakarta

En bilresa i Jakarta visar hur subventioner får medborgarna att utveckla missbruks­beteenden. Det bör ge svenska anhängare av ränteavdrag en tankeställare, tycker Calle Froste en av affärsvärldens mesta och bästa reportrar som tar oss med ut i snigeltrafiken i Megastaden Jakarta på ön Java i Indonesiens stora örike. Där har jag faktiskt sett några av öarna från luften, vid min resa till Brisbane i Australien, via Hongkong. Jag hoppas nu att snart kunna redogöra för den nästan precis en månad långa vistelsen där. Det tar tid att sammanställa allt, och både sjukdom och helger har tärt på min tid. Nu är det oxveckorna till påsk och inget att skylla på kanske. Men det är en annan historia, som jag bara råkade ramla in på när vi var så nära.

Nå vad har då stjärnreportern Calle Froste att säga om trafikförhållandena i Indonesien och då förstås först och främst deras största  och viktigaste stad Jakarta.

Den som sätter sig i en bil i Jakarta lever på hoppet, skriver Calle. Inte för att bilresan är farlig. Därtill är hastigheterna på tok för låga. Den stora risken är i stället att komma fram alldeles för sent, eller ännu värre, att inte komma fram förrän det är dags att återvända.

Indonesiens huvudstads trafiksituation underträffar också mycket lågt ställda förväntningar på hur långsamt en bilflotta kan röra sig. Kontinentalplattornas snigelsega förflyttningar framstår i sammanhanget som en ettrigt accelererande skinande ny Porsche Cayenne i jämförelse med en gammal gulnad och plåtskadad mopedrickshaw.

 

Vardagen i staden är sexfiliga motorvägsinfarter belamrade med mil efter mil av stillastående trafik. Ambulanser och långtradare hoptryckta kofångare mot kofångare samtidigt som alla innerstadsgator är blockerade med motorfordon som förvandlar vilken resa som helst till ett urbant logistikäventyr. Tvåbarnspappan och entreprenören Reagan Panggabean rycker upp sina sovande barn halv fem på morgonen för att hinna i tid till skolan 20 kilometer bort. Ett besök i en av stadens många shoppinggallerior, kombinerat med en ambition att lämna den 21: a parkeringshusvåningen efter stängningsdags, samtidigt med alla medkunder/trafikanter är bara att glömma. Utflykten utvecklas snabbt till en veritabel mardröm, som får Essingeledens morgonköer en moddig januarimorgon att likna cykeltrafiken en idyllisk sommareftermiddag på Österlen.

Bilköer finns i alla storstäder, kanske någon invänder.

 Sant. Men medan exempelvis Stockholms, och nu senast Göteborgs, politiker gör vad de kan för att bannlysa bilen genom höga skatter, introduktion av nya järnvägsprojekt, vägtullar eller allmän missunnsamhet agerar de styrande i den indonesiska staden precis tvärtom.

 Förra året såldes över en miljon bilar i Indonesien, en ökning med mer än det dubbla på tre år. Rekord förstås, i landet vars ekonomi växer med drygt sex procent både i fjol och under innevarande år.

Försäljningen eldas på av det faktum att landet lever med ett av världens biligaste bensinpriser. Den som tankar fullt i Jakarta kommer undan med en tvåhundring när motsvarande affär kostar mer än 800 kronor i Sverige. Det låga soppapriset, mellan tre och fyra kronor per liter, förklaras av att landet subventionerar den bensin som säljs till armadan av nytillkommande bilar. Världsmarknadspriset ligger på ungefär det dubbla vilket betyder att regeringen i landet i år betalar motsvarande 120 miljarder kronor, en tredjedel av statsbudgeten, på att köpa bensin till folket. De som drar nytta av den subventionen är självklart de som kör mest eller har törstigast bilar. Enligt den asiatiska utvecklingsbanken använder den hälft av landets hushåll som är rikast cirka 88 procent av den subventionerade bensinen.

 Kryphål saknas inte i regelverken. Att köpa poliseskort till flygplatsen kostar inte mer än 400 kronor. Och en särskild yrkeskategori har utvecklats, jockeys: professionella samåkare som mot betalning på sex sju kronor reser med i bilen längs de gräddfiler där föraren måste ha tre passagerare i bilen. Ett perfekt extraknäck för en mamma med barn och på så vis sipprar ju en del av subventionen ned till de fattiga.

 Att en ändring måste till inser nog var och en. Svenska biltullsmodeller från Stockholm och Göteborg i all ära men före­bilden i bilbeskattningssammanhang finns bara en timmes flygning bort, i Singapore. Där satte priset för att äga en bil, alltså det dokument som berättigar singaporianerna att äga sin bil i tio år, nytt prisrekord den 9 januari, på den månatliga auktion där priserna sätts. Det nya rekordet lyder på 92 100 Singaporedollar för mindre bilar (96 200 för större), drygt 500 000 kronor. Sedan tillkommer biltullar på svenska nivåer samt bilskatter som gör att en bil för 300 000 kronor i själva verket kostar 750 000. Tillräckligt tufft för att i vart fall svenska familjer inte skulle ha råd med bil. Behöver det sägas att bil­köerna i Singapore är så gott som obefintliga.

 Och den snabbväxande indonesiska medelklassen är uppenbarligen så fast i bränslemissbruket att minskade bensinprissubventioner riskerar att leda till social oro eller regeringsskifte. Men en sådan missriktad statsfinansierad subventionshärva skulle väl aldrig äga rum i Sverige? Eller? Trots decennier av diskussioner om en alltmer uppblåst bostadsbubbla, och de senaste årens larm om överbelåning lite varstans i Europa, finns ingen ambition från svenska politiker att stoppa vad som i praktiken är ett bostadsbidrag för rika – skatteavdragen för räntor som har effekten att ju mer du lånar desto mer får du i bidrag. Vilken politiker i Sverige vågar stoppa, eller ens sänka, det bidraget?

Affärsvärlden

Av: Calle Froste
Mejla reportern

Kan ni tänka er ett land som använder en tredjedel av sina skatteintäkter till att subventionera ett redan lågt drivmedelspris. Det är dock detta den indonesiska staten gör, trots att landet har mer än 200 miljoner invånare. Här tycker till och med Olli att de går alldeles för långt i sitt omhuldande av privatbilismen, men man har ju en alltför liten kollektivtrafik för att kunna vara ett alternativ till den egna bilen. Men något måste givetvis göras på den vägen, för att bygga ut gatorna maximalt är redan gjort. Nu återstår knappast något annat, än att sänka subventionerna på drivmedel, anser Olli, och hoppas att jag inte får alltför mycket skäll (Shell) av bilentusiasterna i Sverige, för det drabbar ju inte dessa, åtminstone inte än. Kanske kan man bygga gator i flera plan?


Kommentarer granskas inte före publicering. Det innebär att den som skriver en kommentar själv ansvarar för kommentarens innehåll. Den som skriver kommentarer ska följa svensk lag. Kommentera gärna, håll god ton och var artig, hota aldrig, använt sunt förnuft. Tre eller fler länkar innebär att kommentaren ställs i kö och måste vänta på godkännande. Använd bara ett alias, skifta inte.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: