Av Olli Rein

Vad yrar du om egentligen? Levde du och arbetade under 1960-talet kanske? Om inte, så tycker jag inte heller att du ska behandla detta ämne, då du inte verkar behärska det, utan endast är ute för att kasta skit på SD. Vilket är det enda partiet i Sverige som protesterar mot det ekonomiska och kulturella vansinne som massinvandringen av huvudsakligen muslimer från MENA-länderna framstår som.

Folkhemstanken var tanken på att folk skulle få råd med att framförallt äga sin egen bostad. Alternativ togs fram för att nästan alla som arbetade skulle ha råd med egen härd. Där fanns tankarna om folkhemmet i form av insatslägenheter i flerfamiljshus, och den egna villan i form av monteringsfärdiga småhus, och det byggdes som aldrig förr eller senare för den delen.

Miljonprojektet var bara en del, när bostadsbristen byggdes bort på 60-talet och tidigt 70-tal. Detta gjordes samtidigt som Sveriges vägnät bytte skepnad från smala krokiga grusvägar till breda raka asfalterade vägar, och de första motorvägarna. Vägnätet förbättrades mångfalt och Svensson på fabriken kunde köpa sin Volvo, SAAB eller Folka VW, på avbetalning eller kontant, allt efter hur ekonomin var.

Fyra ¤ veckors semester infördes, och juli blev till industrisemestermånaden. Under femtiotalet hade industrin prioriterats, och tack vare att Sverige stått utanför världskriget, så hade vi redan tidigt en fungerande industri, som spottade ur sig nya produkter i en aldrig sinande ström. Men Sverige led av brist på arbetskraft under nästan hela femtiotalet, som dock kunde lösas genom att våra grannländer, vilka hade härjats av kriget, hade stor arbetslöshet bland sin utbildade arbetskraft.

Där kom danskar, norrmän finnar, tyskar, ungrare, italienare, österrikare, greker och andra välutbildade européer. De kom i regel hit ena dagen, och började arbeta nästa dag. De fick låna pengar till sin första tid i Sverige och till sitt bohag, pengar som skulle betalas tillbaka, när de varit här en viss tid.

Det Petter Larsson var folk som arbetade lika bra, ibland bättre, ibland något sämre än svenskar, åtminstone tills de blivit mer hemmastadda. En del av dessa människor har återvänt till sina egna länder numera, många är givetvis redan döda, men många är kvar i landet och deras barn och barnbarn har tagit över, på samma vis som de infödda svenskarnas barn har gjort.

Under sjuttiotalet byggdes det vidare med främst småhus och en del insatslägenheter. Skeppsbyggandet stod nog på topp första hälften av 70-talet, för att sedan efter stora löneökningar samt kraftigt ökande lönebikostnader under några år i mitten på 1970-talet falla tillbaka.

Dessa kostnadsökningar var det de radikala krafterna inom fack – och politikerskrået som låg bakom, med Gunnar Emanuel Sträng som ledare, trots den hårda finansminister han ville visa sig vara för gemene man. Så ändades den lönsamma skeppsmarknaden för Sveriges del, då konkurrenskraften hade fått ett Alexanderhugg genom de ökade totala lönekostnaderna med ca 75 % på några få år.

Men det var inte slut på jobb för det, även om det nu började bli lite färre att söka. Redan i början på sjuttiotalet påbörjades den stora kärnkraftsutbyggnaden, för att täcka vårt växande energibehov. Nu startade också en mindre våg av invandring från länder huvudsakligen utanför Europas gränser, och har sedan dess växt, växt och till slut växt oss över huvudet.

Men det är något som Petter Larsson inte kan få in under pannbenet, för där är så fullt av socialistiska idéer av allra värsta slag, att inget annat får plats. Därför har inte Petter Larsson, eller för den delen några andra av de vanligaste journalisterna, den minsta aning om hur saker och ting med massinvandringen eller den uteblivna integrationen ska lösas. Det är väl därför Petter måste skriva om ormen i paradiset, för att sanningen är alltför tydlig, för att inte slå tillbaka mot journalister och politiker i nu nämnd ordning.