Av Pettersson
För några dagar sedan skrev vi om Mona Sahlins nya liv, HÄR, där hon föredrog att umgås med kändisar och festa i stället för att arbeta, hon gick till och med så långt att hon sa att hon inte visste om hon någonsin vill ha ett jobb igen.
Det fick mig att tänka på att detta är en person som i 30 år förespråkat högre skatter för dem som arbetar och som envist hävdat att sänkta bidrag och jobbskatteavdrag inte påverkar människors motivation att arbeta. Hon underkänner alltså sin egen och socialdemokraternas politik.
− Nu står Mona där med ett avgångsvederlag på 140 000 i månaden och har ingen lust att arbeta! Undrar om hennes motivation att ta ett arbete ändrades om hennes bidrag minskade till en tiondel eller mindre av den summan som många ”vanliga” människor ska försöka klara sig på?
Hon har ju redan fått mer betalt för det lilla hon gjort, än vad hon någonsin gjort skäl för. Att då sätta henne på en piedestal för resten av hennes återstående liv är rent groteskt. Men Sverige har blivit likt Afrika, när det gäller ersättningar och förmåner för dom som likt Mona Sahlin aldrig gjort skäl för någon av alla de miljoner som letat sig ned i hennes fickor