Pettersson har lånat denna krönika skriven av Marcus Birro i dagens Expressen 

Marcus Birro har tidigare skrivit en krönika ”Nu får det vara nog med förortsromantik” Läs om den HÄR.  

Klockan 14.30 på söndagen landar planet i Stockholm.
Det regnar. Det är fyra grader. När jag åker snabbtåget in mot staden är det som att hålla en döende i handen.
Sverige är helt dränerat, som en dialyspatient utan återvändo. Det finns ingen färg någonstans. Det är bara grått. Till och med de små snöhögarna som är kvar är grå.
Jag kommer från försommaren i Rom och landar i en film av Andrej Tarkovskij. Vilket verkligen inte är det sämsta, bara helt främmande när man levt i solen, ljuset och färgerna under en dryg månad.

Jag checkar in på mitt hotell och tar en promenad genom staden. Jag lyssnar på Mauro Scocco. Han är också halvitalienare och hans vemod är också mitt.
Jag bläddrar lite i Expressen. I Italien är bilden av Sverige som ett vänligt, rent, organiserat och välordnat litet land alltjämt intakt.
Men den bilden stämmer inte längre. Det vet vi som bor där. Men en sak som är ny och som jag reflekterar över under mitt korta blixtbesök (visst är det fint ord, låter lite som när U2 kommer till Sverige) är hur osmakligt våldsamt det är. Det är bisarra tortyrkammare i Halmstad, mördade kvinnor, försvunna kvinnor, våldtagna kvinnor. Det är ett systematiskt och slumpartat våld överallt.

Det är som en skräckfilm med tusen uppföljare. Det är som den där vidriga filmen SAW.
När hände detta? Hur hände detta?
Inte över en natt så klart. Men Sverige är under nedmontering. Allt det som gjort Sverige starkt, stolt och berömt håller på att plockas ner, rivas, skövlas och försvinna.
När drottning Kristina av Sverige kom till Rom för att bli katolik och leva här, fick kyrkan bråttom att plocka ner tavlan med inskriptionen ”All ont kommer från norr” som man hade i Peterskyrkan.

Fortfarande kallas Kristinas folk, svenskarna, för ”barbarernas folk” i Peterskyrkan.
Så är det givetvis inte. Men det är lika väl sant att Sveriges väldigt ängsliga hållning i nästan allting urholkar ett samhälle. Vi rev hela landet under sextiotalet. Vi är snabba på att glömma vårt förflutna eftersom vi tror att vi måste resa lätt in i framtiden. När vi slutade tala om moral och människovärde, när allt viktigt kastades ut från alla offentliga samtal, all politik, alla samlade forum, stelnade mycket av vår kärlek djupt inne i oss. Vi får ut den där kärleken. Vi gråter utan att veta varför.
I Sverige handlar människovärdet om pengar! Vad är du värd? Är du lönsam lilla vän? Är du sjuk är du frisk, är du frisk är det bäst att du aldrig blir sjuk.
Vi lever åtskilda i Sverige. Det är långa avstånd.

Vi trängs med människor vi inte ser… Vi gör oss osynliga för varandra på bussen, på tunnelbanan, i mataffären.
Vi vågar knappt ge en främling ett leende eller en fördel utan att först försöka lista ut om det kommer gynna oss själva, eller inte.
När någon blir blåst skrattar vi så högt att mobbarna ska höra det, för att minimera risken att det är vi som blir blåsta nästa gång.
Vi lever som i nio miljoner olika stängda bubblor. När vi rör vid varandra, som av misstag i all trängsel, så rör vi ändå inte varandra…

Jag sover en natt, vaknar tidigt, vid 05.30, smyger ut. Det regnar fortfarande. Jag checkar in på ett flyg tillbaka till Rom. När planet bryter molnen och lägger sig tillrätta är solen medicin i mina ögon. Ändå ryser jag till i hela kroppen.
Jag är också en av er, en av barbarerna.