Av Pettersson för Fågelföreningen Tärnan, titta gärna in på hemsidan.

På 60-talet var Pettersson en mycket ung man men minns framtidsoptimisten som fanns, alla litade på politikerna och ingenjörerna när gamla stadskärnor revs och grå betongförorter och Domusvaruhus byggdes. Visst en och annan protesterade men de rösterna drunknande i tonerna från Beatles och annan POPulärmusik som svepte över landet och skickade den sanitära olägenhet som farsan kallade jazz långt ner i källarna, där är den som tur kvar än idag.

 60-talet var den tid då Berlinmuren byggdes, det var Kubakris, JFK mördades i Dallas och sedan brodern Robert Kennedy i LA, Martin Luther King sköts i Memphis, det var sexdagarskrig mellan Israel och grannländerna, det blev högertrafik trots en folkomröstning där 82,9 % ville ha kvar vänstertrafiken, Warszawa-länderna invaderade Tjeckoslovakien och krossade Pragvåren, Apollo 11 landade med de första människorna på månen och Pettersson fyllde ”moppe”

– Pettersson som likt alla ungdomar gick eller cyklade dit han skulle – curlingföräldrar var inte uppfunna ännu – blev överlycklig när lönen från extraknäcket som tidningsbud dök upp, utgifter fanns i mängder. Handkikare Eldorado 7 x 50 stod först på listan, sedan en Pentax S1a med några objektiv, Kodachrome film var svindyr, sedan moppen som betydde frihet och betydligt längre utflykter.

Pettersson, moppen, handkikaren och Pentax S1a kameran hängde ihop på många och långa färder över världen, i varje fall den värld som låg inom moppens räckvidd i sydöstra Södermanland.

Favoritstället var Marsängs sanka betade strandängar där det skådades med metoder som verkar bortglömda idag. Vi var nämligen på plats innan gryning, stod på Granö eller vid den gamla ladan och väntade på det första ljuset medan luften var full av pip från sträckande fåglar, de flesta i början totalt omöjliga att bestämma på lätet.

 Idag då skådare sover på mornarna med den motiveringen att det ändå inte är några larm så tidigt ter sig det rätt konstigt. Pettersson som fortfarande envisas med tidiga morgnar undrar om larmen uteblir för att det inte finns några fåglar i gryningen eller för att inga fågelskådare med larm är ute? Något skumt är det.

Nåväl, Marsäng var en bra skola, vi lärde oss mer och mer under långa dagar, eller två besök om dagen från det närbelägna Gabrielstorp som var klubblokal för fältbiologerna. Arterna kryssades i en efter en, vi såg fåglar som knappt inte skulle finnas i våra områden enligt böckerna. Dvärgmås, myrspov, blåhake, ringtrast och t.o.m. en stäpphök och med en resa till Öland var vi efter ett par år uppe i fantastiska 200 arter.

Tubkikarna dök upp så småningom och vidgade vyerna ännu mer, populär var en modell som hette Mercury med vridbara okular som hade förstoringarna 16X, 32X och 64X. En mycket bra tanke men kvalitén var inte den bästa så när ekonomin blev lite bättre inhandlades en Kowa ”gråsugga” som varit en klassiker med nästan monopolstatus bland generationer av skådare och fortfarande syns i markerna då och då.

 Pojkarna som slet på cyklar och åkte moppe i ur och skur, ibland nästan dygnet och året runt är desamma som idag dyker upp i markerna närmare lunch, betydligt rundare runt magen och glesare i håret, de kliver ur en luftkonditionerad lyxig bil, ställer upp ett kolfiber stativ och en tub som ser ut att kosta lika mycket som ett fattigt u-land har i statsbudget – de frågar ”har de vatt nått” och spanar snabbt ut över de värmedallrande markerna innan de plockar ihop tuben och säger ”dött” jag måste dra.

Det är en väldig skillnad på 1960-talets fågelskådning och dagens, det är lätt att bli nostalgisk och tänka tillbaks…men Pettersson inser att det är mycket bättre nu för vem fan vill cykla…

Väl mött i markerna mina vänner och glöm aldrig att blott de tama fåglarna längtar, de vilda flyger.

Tommy Pettersson i februari 2011