Av Stefan K

BAKGRUNDEN

1967 togs det första spadtaget till det som skulle bli Nyköpings eget miljonprojekt, Brandkärr. Skog och grönområden ersattes snabbt av de på 60-talet så traditionellt gråa betongbunkrar som idag vittnar om en tid när strävan i att ge alla en egen bostad också skapade bostadsområden som i alla tider omgetts av dåliga rykten.

Redan tidigt fick Brandkärr smeknamnet ”Packistan” och detta grundades på det klientel som flyttade dit alternativt flyttades dit. Missbrukare, småbus och andra socialt missanpassade människor skapade sig själva en frizon där andra lagar och regler än de gängse rådde. Snart började förfallet och denna tillsammans med kriminaliteten och otryggheten gav området ett så dåligt rykte att inga ”vanliga” svenskar ville flytta dit. I stället fyllde man på de tomma lägenheterna med de arbetskraftsinvandrare som började anlända från Finland och Östeuropa. Själv är jag född och uppvuxen på landsbygden utanför Nyköping, men redan tidigt intalade jag mig att i Brandkärr ville jag aldrig bo. Årskurserna 7-9  tillbringade jag dock i bostadsområdets egen högstadieskola, Långbergsskolan. Nu bor jag ändå här sedan ett antal år tillbaks och har en relativt bra inblick i den verklighet som de frånvarande politikerna säger sig ha full koll på.

Segregation är ett ord vi fått lära oss innebörden av de senaste åren. Det finns dock en skillnad på ofrivillig segregation och vald segregation. Den valda segregationen verkar vara den mest populära hos de vi kallar nysvenskar, även om politiker och journalister hävdar det motsatta. Kanske det inte är så konstigt, då de flesta av naturliga skäl vill bo där släkt, vänner och andra från samma land håller till. Om denna valda segregation är det bästa sättet att ta sig in i det svenska samhället kan säkert diskuteras och det görs också i vissa sammanhang. Helt klart är att bostadssituationen inte är tillfredsställande i dessa områden, att de lediga jobben inte finns där och att problem uppstår när dessa två faktorer görs sig påminda i människors vardag. I Sverige ställs idag inga krav på de som anländer och ett ord som självförsörjning genom eget arbete verkar bara gälla etniska svenskar. Varför skulle de som anländer själva vilja ta initiativ? De erhålls tak över huvudet, de har mat för dagen, alla räkningar betalda och varje månad ramlar pengar in till vardagens nödtorft. Majoriteten av de som anländer har säkerligen en bättre vardag än den de hade i sina hemländer. Det enda sättet att bryta segregationen är att införa tvång, att tvinga de nyanlända att bosätta sig där jobben och bostäderna finns. Frågan är bara vilken politiker som har stake nog att införa en sådan politik och hur skulle de nyanlända reagera om de plötsligt ställdes inför vissa krav för att erhålla de skattefinansierade bidragen?

OTRYGGHETEN

Likt de flesta av dessa mångmiljonprojekt som växte upp på 60-talet präglas även Brandkärr av slitna fastigheter, förslumning, brott och otrygghet. Tidningen SN publicerade nyligen en undersökning om Folkhälsoläget i Nyköpings kommun. Där hamnade Brandkärr längts ner och visade att invånarna här mår sämst i kommunen. I augusti meddelade kommunstyrelsen att man tänker öppna ett medborgarkontor i stadsdelen, då socialnämnden fått uppgifter om att det varit oroligt och stökigt i området den senaste tiden. En av orsakerna ska vara en utökad s.k. sidoinflyttning, som innebär att flera familjer kan bo i samma lägenhet utan hyresvärdens vetskap. Detta innebär stort slitage på lägenheter, trapphus och tvättstugor, men också otrygghet när främst ungdomar väljer att vistas ute sent på nätterna istället för att sova i överfulla lägenheter. En bekant som jobbar hos den kommunala hyresvärden har berättat att man stundom tvingats kalla in extra städpersonal för att städa upp i trapphus, tvättstugor, hissar och andra gemensamma utrymmen. Man har också tvingats till flertalet saneringar av vattenskadade lägenheter och byten av vitvaror och köksattiraljer som förstörts och slitits ut. Det nya medborgarkontoret kostar skattebetalarna 1,2 miljoner. Hur mycket hyresgästerna tvingas betala för dessa oförutsedda utgifter lär vi nog aldrig få veta. De lokala SD-företrädarna påpekade kostnaden för medborgarkontoret i en insändare till lokaltidningen SN där man också ifrågasatte vad pengarna egentligen ska gå till. På tidningens webbilaga publicerades samma kväll en rapport från polisen som sa att otryggheten och brotten i Brandkärr inte är mer förekommande än i andra bostadsområden i staden. Tillfällighet eller…? Man kan då givetvis fråga varför kommunen väljer att satsa på ett medborgarkontor för 1,2 miljoner just här? Det jag vet är att många boende man pratar med känner att en viss otrygghet krupit in i deras liv i en allt större omfattning och att flertalet, framför allt äldre, inte gärna går ut efter mörkrets inbrott.

SKOLAN

Det senaste året har Nyköpings kommun flitigt debatterat skolornas framtid och fördelen med stora skolenheter. Stadsdelen Brandkärr har två skolor, högstadieskolan Långbergsskolan och förskolan Brandkärrsskolan. I det beslut som nu tagits av kommunen kommer Långbergsskolan att läggas ned och högstadieeleverna flyttas över till en ny högstadieskola som ska stå klar inom något år. Efter starka protester från de boende i området blir dock förskolan kvar. Föräldrarna har haft åtskilliga möten tillsammans med ansvariga politiker och lokaltidningen SN har publicerat ett stort antal artiklar där oroliga och ilskna föräldrar visat sitt missnöje. Föräldrarna har inte under några omständigheter accepterat att barnen måste ta sig till andra och närliggande skolor. –”De trivs så bra med sina kompisar i området och har nära hem”, har varit ett stående argument. Andra skolor i kommunen, både i centralorten och på landsbygden har däremot gått en stilla död till mötes. Där har inga argument om långa resor till skolan, fördelar med små klasser och en bättre gemenskap hjälpt. En kvinnlig bekant som jobbar på Brandkärrsskolan har berättat att de boende i området hotat med att starta en muslimsk friskola om skolan skulle läggas ned och kanske det var ett övervägande argument för att låta skolan få vara kvar. Krav och hot från vissa grupper har i andra sammanhang visat sig vara effektivt. Nämnda lärarinna har förresten blivit bestulen på två mobiltelefoner av barnen på förskolan.

BOENDET

Idag har Brandkärr mer och mer förvandlats till en flyktingförläggning där allt fler med framför allt somalisk bakgrund flyttar in och som i de flesta mångkulturella bostadsområden ses också fler och fler svenska familjer flytta ut. Ibland kommer man på sig själv med att titta ut genom fönstret när man hör någon prata svenska på gården. För att göra stadsdelen mer gemytlig, slippa stämpeln och förhoppningsvis minska otryggheten har ett antal renoveringar gjorts de senaste åren. Vissa huskroppar har kapats bort, fasader har målats, fasader har gjorts om och planteringar har gjort området lite lummigare. Allt har utan tvekan gjorts till sin fördel. Senast 2006 gjordes en rejäl renovering av områdets kanske mest nedslitna del. Syftet var att hela huskroppen skulle göras om, men pengarna räckte inte till och nu stoltserar halva huskroppen med inglasade balkonger, målade fasader och helt moderna inredningar, medan den andra halvan ser lika grå, trist och nedsliten ut som på de bilder man ser från förorterna i forna öststatsländer. Att promenera från ena gaveln till den andra är som att promenera mellan två olika stadsdelar. Inget gott som inte har något ont med sig. När beslutet om nyrenoveringen nådde hyresgästerna, gick också en förfrågan ut och gav alla som ville en chans att ställa sig i kö för att hyra en av lägenheterna. Runt 1000-lappen mer i månaden skulle intressenterna få betala jämfört med övriga lägenheter i området. Flera av de som redan bodde i lägenheterna, men som inte hade råd med den nya hyran, erbjöds andra lägenheter i närheten. Majoriteten, däribland vi, tackade nej då priset skulle bli alldeles för högt. Så småningom fylldes dock huskroppen med nya hyresgäster, men i och med den uppdykande finanskrisen sågs snart många flytta därifrån igen. Arbetslöshet och försämrade ekonomiska förutsättningar låg bakom. Idag ses allt fler av lägenheterna bebos av flyktingar och varför inte? De har inte drabbats på samma vis av den ekonomiska krisen, hyreshöjningarna och arbetslösheten då de har allt betalt med hjälp av skattemedel. Hyresvärden vill givetvis inte se tomma lägenheter och struntar säkert i vilka som bor där och hur deras boende finansieras. Naturligtvis ses inte detta med blida ögon hos de som tvingades tacka nej eller hos de som var tvungna att byta lägenhet i finanskrisens spår. För att ha riktiga fakta bakom orden, så gjorde jag idag en ovetenskaplig undersökning där jag kontrollerade namnen på tavlorna i trapphusen till de renoverade bostäderna. Fördelningen i de lägenheter som många Brandkärrsbor vill bo i, men inte har råd, ser ut som följer:

• Antal lägenheter, 84 stycken
• Simgymnasiet, 3 stycken
• Lägenhetsinnehavare med svenska namn, 51 stycken
• Lägenhetsinnehavare med utländska namn, 30 stycken (varav 24 arabiska)

Man har definitivt inte byggt några broar mellan ”de nya svenskarna från Afrika” och ”de etniska”, genom att placera flyktingar i lägenheter ett fåtal Brandkärrsbor kan finansiera. Detta är bara något som hävdas från de politiker och journalister som själva valt att bosätta sig i områden långt härifrån. Dessa politiker borde nog lyssna mer på de väljare som röstat fram dem till sina maktpositioner.  Journalister, på lokal- och riksnivå, borde dessutom ägna mer arbetstid åt att gräva i baksidorna av en extrem invandringspolitik, där segregationens orsaker och förutsättningar är ett av det svenska samhällets största misslyckanden.

SLUTORD

Idag har ca 60% av de boende i Brandkärr en utländsk bakgrund och den siffran ser ut att stiga för varje år. Så här ser det väl ut i de flesta mångkulturella områden, så frågan är om man någonsin kan integrera de nya svenskarna i samhället när inga krav ställs och de själva vill leva i segregerade områden? Om det är samhällsekonomiskt försvarbart lär ingen politiker vilja redovisa för. Det vi vet är att det till Sverige årligen dyker upp 10 000-tals nya människor, som alla ska erbjudas bostäder, som alla ska försörja sig själva genom arbete och inte ges rättigheter till en livslång försörjning. Inte lär dessa familjer få chansen att flytta in i områden, där de välbeställda tillbringar sina lugna Svensson-liv. De lär även fortsättningsvis placeras i de redan segregerade områden som ingen egentligen vill ha. I områden där bostadssituationen är otillfredsställande och inga arbeten finns. De enda som kan anses vara nöjda är de som anländer hit från Afrika och Asien. Denna grupp är förmodligen den enda som kan leva sina liv i år efter år, utan att det ställs några särskilda krav.