Av Stefan K
Burkans vara eller inte vara är ett hett ämne i de Europeiska länderna.
I Uppdrag Granskning den 6/10 kunde vi se två muslimska kvinnor som frivilligt valt att bära detta plagg. Vi har förut inbillat oss att burka och slöja är ett sätt att tvinga de muslimska kvinnorna till underkastelse. Enligt Mohammed Sayed Tantawi, Al Azhar-institutet i Kairos högste ledare, finns det inga religiösa påbud i Islam som säger att burka och niqab skulle vara obligatoriska plagg för kvinnor som vill följa Koranen till punkt och pricka. Inte ens slöja är ett tvång om man inte bor i ett muslimskt land.
Vad är det då som får vissa kvinnor, ca 200 stycken i Sverige, att frivilligt bära burka och niqab? Att man medvetet ställer sig utanför stora delar av samhället råder det ingen tvekan om. Vilka jobb kan man få och vilka arbetsgivare vill anställa kvinnor som inte ens vill visa ögonen när män finns i närheten? En av kvinnorna i programmet säger rent ut att hon aldrig haft ett jobb i Sverige, att hon aldrig sökt ett jobb och på frågan om hon ens kan tänkas att söka ett jobb, ville hon inte ens svara. Indirekt säger hon att svenska skattebetalare ska försörja henne och hennes sex barn.
Naturligtvis är detta en omöjlig tanke och inte minst med tanke på de nya sjukregler som tvingar människor med svåra sjukdomar ut i arbete.
Förutom svårigheterna på arbetsmarknaden, ställer sig dessa kvinnor utanför många andra funktioner som västerländska kvinnor finner som självklara. Att kunna sköta egna bankärenden, hämta ut post på närmaste uthämtningsställe, ta körkort och skaffa pass är några exempel.
Är detta förenligt med den jämställdhetsdebatt som råder och kvinnors lika värde i ett demokratiskt land som Sverige ändå får sägas vara? Det är tyst från de feministiska organisationerna, men vad säger alla de som slagits för kvinnans rätt i samhället?
Självklart inga bidrag till de som inte har viljan att försörja sig själv.
Finns det något sunt förnuft hos våra myndigheter och viljan att följa regler?
Hur kan myndigheter vara så RÄDDA att de betalar ut ”andras” pengar på oriktiga grunder?
Oansvarigt,tjänstefel i allar högsta grad.
Glöm det att de feministiska organisationerna skall reagera på detta. Det skulle vara att begå politiskt självmord.
Fråga FI, det gjorde jag. De har inga resurser för dessa kvinnofrågor fick jag som svar.
Ett bra och informativt inlägg av dig Stefan K och jag förväntar mig mycket mer, när du kan skriva ur perspektivet Brandkärr i något framtida inlägg.
Pettersson din skojare, inte behöver dessa personer leva på bidrag. De försörjer sig väll ganska väl på skadestånd för att de blir diskriminerade av svenskarna. När det gäller Islamister som blir kränkta för vad vi anser ingenting av svenskar, så är ju skadeståndssumman aldrig lägre än 60 000 men upp mot 150 – 200 000. Detta för att vi inte förstår varför någon inte hälsar, eller påpekar att en viss arbetsplats får av säkerhetsskäl inte beträdas med löst hängande kläder, eller heltäckande kläder som burka och nigab. Det här är ju arbetsmiljölagar, och dessa finns ju för att förhindra att arbetsplatsolyckor inträffar. Alltså är det ingen kränkning utan en skyddsparagraf. Ändå får Islamister skadestånd för kränkning.
Men om en arab slår ihjäl en äldre kvinna i hennes gamla mans åsyn, samt själv får motta slag och sparkar, för att han informerar araben att han står på en handikappsparkering som han har rätt att stå på som handikappade, men inte den 23 åriga fullt friska araben. Dödsmisshandeln i Landskrona gav inte mycket till hennes man, som hade tvingats se när denne Broiler och Palestinier från Libanon med ett välriktat slag slog ihjäl hans gamla hustru. Jag tror det rörde sig om högst 15 – 20 000 som skadestånd. Om man jämför dessa brott är det de som fått tagit emot de värsta kränkningarna, som fått de minsta skadestånden. Dessutom dömdes Landskronamördaren om jag minns rätt för Ofrivilligt vållande till kroppsskada. Jag undrar vem som kan tolka lagen så.
Bär man burka eller niqab står man inte till arbetsmarknadens förfogand, liksom män som vägrar hälsa på kvinnor inte gör det.
Och står man inte till arbetsmarknadens förfogande borde samma regler gälla för dessa som för andra. Det vill säga inga bidrag.