Vid 1970-talets början gick Sverige in i en ekonomisk kris, de så kallade rekordåren var slut, många anser att det berodde på regeringen Palme som höjde skatterna mycket mer än i omvärlden, arbetskraftsinvandrarna blev allt färre. Vårt industrisamhälle fick svårigheter och den långa epoken där hela ekonomin byggde på industrin började ta slut. Vi behövde därmed inte någon arbetskraft utifrån längre, tvärtom vi fick arbetslöshet bland den egna befolkningen i stället. Det var under denna tid, i mitten på sjuttiotalet som arbetskraftsinvandrarna började ersättas av flyktingar i stället.

Fram till mitten av sjuttiotalet ansåg man också att endast politiska flyktingar skulle få en fristad i Sverige. Politisk flykting var i princip det som deklarerades i Genèvekonventionen. Alltfler av dem som sökte sig till vårt land som flyktingar hamnade dock utanför Genèvekonventionens ramar. Så 1980 övertog utlänningslagen definitionen av vad som var att betrakta som flykting. Utlänningslagen såg de som flyktingar vilka var krigstjänstvägrare, de facto-flyktingar och personer som kunnat anföra humanitära skäl. Vi tog också emot s.k. kvotflyktingar.

Den 13 december 1989 tog den dåvarande socialdemokratiska regeringen ett beslut som kom att kallas Luciabeslutet om att i princip stoppa all invandring. Sverige var fullt, mottagningssystemet höll på att kollapsa.

Christina Rogestam som var chef på invandrarverket sade ”Socialdemokraterna slog till bromsarna och markerade tydligt utåt, ”att Sverige inte var öppet för vanlig invandring”, säger Christina Rogestam och tillägger att ”man höjde ribban så att säga”. Sveriges signaler uppfattades av adressaterna och de asylsökandes antal sjönk, trots att det externa trycket utifrån mot Europa bestod.”

Allt borde ha varit frid och fröjd om inte de borgerliga partierna vunnit valet den 4 oktober 1991 och regeringen Bildt tog över makten i Sverige, detta skulle visa sig bli en katastrof. Folkpartiet och Bengt Westerberg hade profilerat sig i flyktingfrågor. Den s.k. ”Westerbergeffekten” gjorde att Folkpartiet i princip bestämde i flyktingfrågor. Dessutom så blev Westerberg för socialdepartementet. Moderaterna och Centerpartiet inom regeringen ville inte genomföra Westerbergs liberala flyktingpolitik. Westerberg hotade då med att spräcka hela regeringen om inte Folkpartiet fick som de ville. Så till slut gav Bildt med sig och gick med på Westerbergs ”öppna dörren” politik. Följden blev en flyktingström som saknade motstycke i Svensk och Europeisk historia.

Chefen för invandrarverket, Christina Rogestam, såg att verkets resurser inte på långa vägar räckte till. Rogestam påtalade gång på gång för regeringen att situationen höll på att bli ohållbar, hon stundom vädjade, stundom hotade den nya regeringen att införa striktare regler, att införa visumtvång eller återinföra det s.k. Luciabeslutet. Till slut orkade hon inte utan sade upp sig.

− Det borde ha varit regeringen, Westerberg och Friggebo som sagt upp sig. Den skada framförallt Westerberg ställt till med är den svartaste perioden i Sveriges historia.

Dessutom togs besluten på svaga demokratiska grunder, en SIFO-undersökning från den tiden visade att 67 % av svenskarna ville ta emot färre eller inga flyktingar alls och vid valet 1991 fick folkpartiet 9,1 % av rösterna.

− Bengt Bästerberg öppnade alltså gränserna för en invandring som saknade motstycke i både svensk och Europeisk historia.

Det Sverige som var fullt 1989 är tydligen inte fullt ännu, tyvärr är Folkpartiet inte ensamma om att tycka det nu!