Att skriva om vintern runt Skåra och Hallbosjön som mitt uppdrag är visar sig vara en omöjlig uppgift. Det har nämligen inte varit någon vinter, i varje fall inte om vi får tro SMHI:s experter och det måste man väl göra. För enligt dem är det inte vinter förrän dygnsmedeltemperaturen stadigt ligger under Oº C och det var det länge sedan den gjorde i markerna runt Hallbosjön. Höst däremot har vi haft mycket av. Hösten är oftast tiden från slutet av augusti, september, oktober och lite in i november. Enligt SMHI är det höst när dygnstemperaturen är fallande och ligger mellan 10 och 0 grader. Det vill säga den temperatur vi haft hela vintern, så det är kanske dags att börja sjunga ”hösten varar ända fram till påska” Nåväl vi får väl göra som vanligt och räkna vintern som november, december, januari, februari och en bit in i mars.   

Östra delen av Hallbosjön, Skåraviken är en klassisk fågelsjö, grund och omgiven av vass och sankängar. Våren är bästa tiden att besöka området men övriga årstider har också mycket att erbjuda. Karaktärsfåglar är gäss, änder, sångsvan, tranor, vadare och rovfågel. Vintertid har mycket sädgäss och andra gäss övervintrat de senaste åren liksom fjällvråkar, blå kärrhök, tornfalk, ormvråk och sångsvan.

Mitt första besök i Skåraviken gjordes med cykel från Oxelösund någon gång i mitten på 1960-talet. Det var en tid när himlen alltid var blå som himlen alltid varit blå för ungdomar i alla tider, det var en tid när vuxna tyckte att det var skit med ungdomarna som vuxna tyckt sedan Sokrates dagar. Det var när Beatles ansågs som ouppfostrade, långhåriga slynglar som bara skrek och gapade, när bruna kärrhöken var mycket ovanlig, hägern sällsynt, havsörnen likaså. Gulsparven, pilgrimsfalken, berguven och många andra var nästan utrotade av kvicksilverbetat utsäde. Det var krig här och var i världen, bostadsbrist, oljan höll på att ta slut och miljöförstöring, det pratades om ”tyst vår” eftersom fåglarna minskade drastiskt. Med andra ord ungefär som nu men ändå stor skillnad, världen har trots allt blivit bättre på många sätt.

Vitkindad gås, snatterand, storskarv med flera kunde man bara drömma om, de fanns inte på några andra ställen än i den tidens bästa fågelbok ”Europas fåglar” som jag införskaffat och var mycket stolt över. Däremot var storspov, gulärla och rödbena betydligt vanligare. Det fanns fortfarande kärr i skogarna som doftade pors, nu finns det knappt några kärr och skogar alls bara artfattiga tall och granåkrar.

Vid Skåra, i Bollbacken huserade då en legendarisk fågelskådare, Folke ”Fågel-Anders” Andersson som enligt egen utsago träffades bäst mitt i pannan. Fågel-Anders tillhörde den skaran av fågelskådare som i 90 knyck på en dammig grusväg, i backspegeln genom en skitig bakruta kunde artbestämma en sandtärna. Sådan bestämnings virtuoser har vi inte så många kvar av som tur är.  

Sedan dess har mycket vatten skvalpat mot Hallbosjöns stränder. Det har anlagts ett viltvatten, stränderna har rensats från vass och de igenväxta markerna har återigen öppnats av betande kreatur. Snart blir det ett naturreservat ”Natura 2000” av stränderna och området runt Skåraviken som skydd för flora och fauna åt kommande generationer.

Så gott som varje helg gör jag ett par turer i områdets lokaler. Ofta börjar jag vid Stigtomta avloppsverk där vägen följer järnvägen och där man höst och vinter kan spana efter gäss, varfågel, trast och siskor. Fortsätter sedan mot Sörkärr och köper potatis i den obemannade butiken, samtidigt som åkrarna spanas av efter ljungpipare, tranor, gäss, rovfågel som kan rasta och försöka få lite mat i krävan. Mittemot infarten till Sörkärr ligger en väg mot Eneby gård. På kullen öster om Skåra viltvatten har man bra utsikt över markerna. Kanske kommer det en Kungsörn glidande över åkrarna och skrämmer upp sädgäss, bläsgäss och några spetbergsgäss samt alla andra fåglar i närheten. Bärsta blir nästa anhalt med inköp av fina ägg i ännu en obemannad butik, egentillverkad glass gjort på ägg, grädde, socker och smaksatt med skogens bär är annat en kemikalieindustrins produkter. Väster om hönsfarmen spanar vi ut över åkrar och ängar mot Fyrsjö, där går det nog ett gäng sädgäss och en blåhök kommer vinglande över fälten.     

Sedan är det dags för området närmast Skåra gård, bästa lokalen i området. Jag parkerar på kullen vid första dungen på vänster sida efter vägskylten. Tittar över viltvattnet och ser att de första salskrakarna kommit, det sitter några blåhakar i vasskanten, på åkern hoppar trastar omkring innan de blir uppskrämda av en klippande Stenfalk. Från dungen går jag mot Skåra gård, vid ladan där det förr fanns rapphöns tittar jag över ängar och åkrar. Oftast följer jag vägen men vintertid går det att snedda över åkern, med lite tur så är där 30-40 och upp till 200 steglits, några siskor och vinterhämplingar. 

Vid Skåra gård, går det också att parkera för den late men det är väl inte aktuellt för er som läser denna skrift.

Ta en promenad runt Bollbacken, gå upp på berget, ställ upp tuben och spana av området västerut. Ta en kopp kaffe, ställ kaffekoppen på tuben som det går att göra på riktiga tubar men inte på de moderna 20000 kronors superapparaterna, så har du händerna fria för handjagaren när pilgrimsfalken dyker ned och klipper en kaja. Efter Skåraviken, viltvattnet och Bollbacken tar vi en titt vid Goglunda och Helgesta. På ladugårdsbacken vid Ene gård övervintrar några starar och längre bort vid Kjulsta, ja, ja, nu börjar vi dra iväg långt bort, det var Skåraviken det skulle handla om. Yngaren och Hallbosjön runt får bli en annan gång.      

Men för att återge ”Fågel-Anders” så kan vad som helst dyka upp när som helst runt Skåraviken.  

Väl mött i markerna, glöm inte larma det du själv tycker är kul att se och kör försiktigt. Förresten är det synd att inte fler cyklar nu för tiden.