TIDIGARE 2016-10-21. Bistånd till Tanzania under drygt 50 år är drygt 60 miljarder kastade i sjön

BISTÅND. På regeringens hemsida står att Sveriges biståndsverksamhet i Tanzania ska bidra till att successivt minska Tanzanias beroende av bistånd. Biståndet under peroden 2013-2019 och omfattar högst 5,5 miljarder svenska kronor.

Låt oss titta på hur det har gått för Tanzania sedan det svenska biståndet dit startade 1963. Stödet till Tanzania inleddes som ett resultat av personliga kontakter mellan Tage Erlander, den svenska missionären Barbro Johansson och landets förste president Julius Nyerere. När Olof Palme blev statsminister och Nyerere hade publicerat sin revolutionära och av Mao Zedong starkt inspirerade programförklaring som gick under namnet Arushadeklarationen, ökade det svenska biståndet.

Sverige koncentrerade biståndet till de regimer som satsade på en socialistisk politik gynnades. Kuba var ett sådant land, en av Olof Palmes favoritdiktaturer som har fått mycket stöd. Tanzania är ett annat land som fick status som mest gynnad nation. Julius Nyerere var Tanzanias förste president, socialist och nationalist. Han var även en av Palmes favoriter och satsade på planekonomi: han tvingade bönderna att flytta till storbyar, ungefär som Sovjets kolchoser; han införde prisregleringar på livsmedel. De som bodde i städerna blev glada, inledningsvis, eftersom priserna på livsmedel sjönk. Men när bönderna fann att de inte kunde tjäna något på att producera livsmedel för försäljning nöjde de sig med att producera för självhushåll.

Vid ett besök i landet 1971 hyllade Olof Palme Tanzania som ett föredöme för socialistisk utvecklingspolitik.

Bistånd är inte en nödvändig förutsättning för utveckling, även om Sidas välavlönade tjänstemän och konsulter påstår det. I så fall vore ekonomisk utveckling otänkbar. USA har inte fått något bistånd, inte Västeuropa heller med undantag för några år efter kriget. Sydostasien har fått obetydligt bistånd, men utvecklats ekonomiskt. Afrika har fått enorma mängder bistånd. De så kallade palestinierna är de som fått mest bistånd under längst tid av alla. Slutsatsen blir att bistånd varken är en nödvändig eller en förutsättning för utveckling.

Den radikala slutsatsen – som i Sverige säkert leder till anklagelser om rasism eller fobi av något slag – är att när vissa länder utvecklas sämre än andra trots bra förutsättningar så kanske det är deras eget fel.

Nåväl, 2013 firade Sverige och Tanzania 50 år av utvecklingssamarbete. Tanzania har varit och är ett av Sveriges främsta biståndsländer, men fallet Tanzania är också en tragisk bekräftelse på att biståndet har misslyckats. Jag upprepar På regeringens hemsida står att ”Sveriges biståndsverksamhet i Tanzania ska bidra till att successivt minska Tanzanias beroende av bistånd”

Vi kan jämföra Tanzania med Sydkorea som för 50-60 år sedan var minst lika fattigt som Tanzania. Sydkorea som var lika fattigt som de fattigaste i Afrika har haft en imponerande utveckling och tagit emot mindre och mindre bistånd. Tanzania har tvärtom tagit emot mer och mer bistånd utan att något har hänt med tillväxten.

Sydkorea har gått från att vara en auktoritär regim till att bli en demokrati. Idag har landet ett välstånd som ligger på Spaniens nivå. Det har inte varit i krig under de senaste 50 åren. Korruptionen är hög men inte värre än i Italien.

Tanzania har också demokratiserats. Sedan 1992 tillåts mer än ett parti att ställa upp i valen. Freedom House kallar landet för ”delvis fritt”. Landet har inte heller varit i krig de senaste 50 åren. Korruptionen är högre än i Italien och Sydkorea.

Riktigt intressant blir det när vi jämför biståndet länderna har tagit emot och hur välståndsutvecklingen har sett ut. Det första diagrammet visar hur mycket bistånd länderna har tagit emot från 1960 till 2011. Sydkorea tog emot mycket bistånd efter Koreakriget men därefter successivt mindre och mindre. Redan 1984 var landet nere på noll.

Kurvan för Tanzania visar det motsatta. Landet fick sin självständighet 1961 och tog då emot en liten andel biståndspengar, men därefter mer och mer för varje år.

Detta ska då jämföras med hur utvecklingen av BNP per capita har sett ut. Tyvärr har Världsbanken inte data på hur BNP per capita utvecklats längre än från 1988 för Tanzania, men vi kan vara säkra på att levnadsstandarden inte var högre längre bak i tiden.

Självklart har biståndet hjälp många människor, hindrat svält och sjukdomar men har det hjälp Tanzanierna att hjälpa sig själva eller är det bara allmosor som att lägga pengar  tiggarens mugg?

Expertgruppen för biståndsanalys EBA, som är en statlig kommitté med Lars Heikensten som ordförande, har låtit göra en fullständig utvärdering.

Det är en statlig rapport som utgör en sådan förödande kritik mot hela den svenska biståndspolitiken från 1960-talet och framåt, märkligt nog väcker den ingen större uppmärksamhet bland våra vänsterstyrda medier. 

Från EBA-rapporten: 1960- och 70-talen kännetecknades av en mycket instabil ekonomisk tillväxt och en ökande inflation. I början av 1980-talet inträffade en ekonomisk kollaps, delvis på grund av brister i politiken och de institutionella resultaten under Nyerere-epoken, och dess vision om afrikansk socialism. Visionen innefattade främjandet av en strukturell ekonomisk omvandling från en jordbruksekonomi till en industriell ekonomi grundad på självförsörjning. Detta inbegrep en politik där landsbygdsbefolkning flyttades till byar för att främja socialistiskt orienterad produktion.  

Slutsatsen i rapporten är att, citat: Sverige ansågs ha bidragit till en lägre tillväxt under 1966 till 1992. (…) Givarsamfundet bidrog till den tanzaniska ekonomins kollaps i början av 1980-talet.

Läs igen: Sveriges bistånd har bidragit till lägre tillväxt. 

Det här är en formulering av EBA som i sin enkelhet sammanfattar mycket av svensk biståndspolitik: Perioden 1962–1982 präglades av goda intentioner och stark optimism. Trots det framgår det tydligt av tillgänglig dokumentation att det var två årtionden av bortkastade utvecklingsmöjligheter.

Sextiosex miljarder kronor i bistånd. Sjunkande tillväxt. Ekonomisk kollaps. Bortkastade utvecklingsmöjligheter. Med den här rapporten från EBA får vi för första gången en konkret sammanfattning av misslyckandet, men huvuddragen har varit kända länge. Hur har Sida reagerat på det? Som vanligt, genom att överföra mer pengar.

Bara under 2015 tog Tanzania emot 837 miljoner kronor från svenska skattebetalare.

Läs hela rapporten HÄR.

Afrika växer så det knakar – afrikanerna behövs i Afrika

Afrika växer så det knakar. Afrika är enormt rikt och långt ifrån överbefolkat. Afrika har allt som behövs för att ge afrikanerna ett bra liv.

Oftast när hatmedia rapporterar från Afrika ser vi svält, elände och flyktingläger men det är det lilla. Nästan hela Afrika är en enorm byggarbetsplats.

Titta på filmen (gärna i fullskärmsläge) och fråga er sedan varför de afrikaner som flyr till Europa inte flyr till Afrika. Är det klimatet eller bidragen som hägrar. Tittar afrikanerna för mycket på eländesrapporterna från SVT och andra västerländska Tv-bolag? Arbete finns i Afrika. Det är inte humant att låta Afrikas unga män flytta till Europa.

Sverige har de senaste 3 åren vräkt 90 miljoner om dagen över världen i bistånd, 100 miljarder på 3 år. Är vi nöjda med resultatet över arbetet med att flytta pengar från världens högst beskattade folk till korrupta politiker, krigsherrar, vapeninköp, dyr administration och västerländska konsulters lyxliv.

Biståndet uppgick förra året till 1,12 % av bruttonationalinkomsten och inget land har tidigare visat en så hög andel. ”Jag tror att rekordet kommer att stå sig länge, det är svårslagbart” sa tidigare biståndsminister Gunilla Karlsson stolt. Hon, andra biståndsministrar och 60 års regeringar borde inte vara så stolta över Sidas hantering och uppnådda resultat med biståndet.

Läs artiklar om hur ”Sidas bistånd förstör för de fattiga” eller om ”Pengarna som försvann”

Afrika är inte fattigt, det har enorma tillgångar. De har folk och råvaror, de har gått om plats och är inte överbefolkat. De har på många håll ett klimat som tillåter många skördar om året. Afrikanerna är i grunden rika.

Afrikanerna har svårt att utnyttja de enorma tillgångar eftersom biståndet tränger undan privata initiativ och i stället för privata företag som är tvungna att ta reda på vad invånarna behöver och vad de är beredda att betala så får vi korrumperade politiker och tjänstemän som styr och ställer efter sina egna behov.

Det går inte att utveckla en individ, ett folk, ett land eller en kontinent om du tar ifrån dem ansvaret för utvecklingen vad dessa tjänstemän, konsulter och politiker från den rika världen än säger. – De lever gott på biståndspengarna och är livrädda för att dessa ska försvinna – De har i 60 år åstadkommit mer elände än vad de gjort nytta. Jag för min del tror att både Sverige och Afrika hade varit betydligt rikare idag om vi undvikit att slänga 1000-tals miljarder över den ”svarta” kontinenten det senaste dryga halvseklet.

Det enda rimliga biståndsmålet måste vara att göra fattiga länder oberoende av bistånd eller som Afrikanerna själva säger − Bistånd leder till rika regeringar och fattiga människor.  

En bild på hur stort Afrika är. Afrika är rikt, där finns allt som behövs för ett bra liv, råvaror, mat, 900 miljoner människor, det som saknas är ansvarsfulla politiker och det kan inte vi hjälpa dem med.

Biståndet bygger på antagandet att folk får det bättre på grund av bistånd. Vi har facit, biståndet hjälper inte de fattiga i Afrika. 

Akut kan bistånd behövas, men torka är inte akut. Det återkommer lika ofta som vår vinter och när vi inte kan odla har vi mat i ladorna.