Etikettarkiv: sport

Årets nyhet


Igår basunerade medierna ut något som får betraktas som årets nyhet.

”Zlatan har röstat”.

Zlatan är en fantastisk fotbollsspelare, med ett mycket charmigt leende och som tjänar hissnande 208 miljoner årligen på att spela fotboll (lika mycket som 600 sjuksköterskor tillsammans), men…

…har man inte gått lite för långt nu? Visst ja, men lyckades ju få in SD på ett hörn. Det förklarar ju saken.

Källa: SVT


En ny sport att älska


Av Stefan K

Jag har aldrig varit någon större supporter till amerikansk fotboll…inte förrän nu.

I USA gör Lingerie Footboll League succé och nu kan sporten vara på väg till Sverige. Sveriges alla sportförbund vill ju locka invandrartjejer till sina föreningar. Denna sport borde locka tjejer som gillar tuffa tag, så nu tjejer i Rinkeby, Rosengård och Ronna. Nu har ni chansen att kasta av er slöjorna och visa att ni menar allvar med era ord om fritt val och vikten av jämlikhet.

Tack för tipset Muslimska friskolan


En dröm går i uppfyllelse, eller…?


Av Stefan K

Redan som liten hade du en dröm. Du satt framför familjens TV och såg hur idrottsstjärnor sprang fort, hoppade högt och kastade långt. ”Jag vill bli stjärna när jag blir stor”, sa du till dina föräldrar. Under ungdomsåren började din stora dröm att växa fram. Du offrade allt som dina jämnåriga kamrater förlustade sig med på helger och sommarlov. Din största kärlek tröttnade på att du aldrig hade tid och vände dig ryggen för din bästa vän. Din sexuella debut fick vänta och dina kompisars fester pågick varje helg utan din medverkan. Inget fick komma i vägen för din stora dröm och inga hinder var för stora för dig att kliva över.

När du fyllde 20 satte du framför TV:n, såg vinter-OS från italienska Turin och drömde dig bort till de tävlandes värld. Dagen efter ringer telefonen och i andra änden sitter ordföranden för landets olympiska kommitté. ”Grattis, du är en av de utvalda som den olympiska kommittén tänker satsa på till nästa vinter-OS”. Du tror knappt dina öron, du tror knappt det är sant, din ungdoms dröm kommer att gå i uppfyllelse och du känner hur glädjetårarna rinner nedför kinderna.

Du sätter genast i gång med förberedelser och ökar din träningsdos till sex timmars hård träning, sju dagar i veckan. Du ser hur dina nu lite äldre kamrater festar, gifter sig, skaffar barn, utbildar sig, reser jorden runt och allt som yngre människor ägnar sig åt. Du hänger inte med, du offrar allt detta, för din ungdoms dröm får inte krossas när du nu är så nära.

Den 23:e februari 2010 står du på startlinjen i kanadensiska Vancouver. Du vet att din familj, din släkt och alla dina vänner sitter framför TV:n tillsammans med miljoner andra från världens alla hörn. Åskådarleden på tävlingsarenan är täta, förväntningen ligger som en våt filt över allt och man kan nästan ta på spänningen. Du ställer dig på startlinjen, sorlet ökar, nu är det nära, du känner hur nervositeten får svetten att lacka, du hör hur kameran rullar, speakern trissar upp spänningen ytterligare och tävlingsledaren börjar så att räkna ned.

3…2…1 och…


Sportfåne.


Av Stefan K

Jag erkänner. Jag är en sportfåne av födsel och ohejdad vana.

Med en amatörs kunskap ägnade jag mina yngre år åt allt som den lokala idrottsklubben kunde erbjuda. Fotboll, ishockey, tennis, bordtennis, friidrott och skidor. Många var de timmar som ägnades åt olika aktiviteter på den lilla ortens idrottsplats och oräkneliga var de gånger som maten stod kall på bordet när jag glömde tiden och kom hem för sent. Tack och lov, så hade jag föräldrar som ställde upp mer än de flesta och som ibland såg mellan fingrarna när jag äntligen kom hem efter en hård träning med grabbarna. Idrottskarriären och proffsdrömmarna tog ett abrupt slut när en knäskada satte stopp för fortsatt idrottande. Idag är jag en glad motionär, men framför allt en ivrig sportfantast framför TV:n. Tack och lov så har jag en förstående fru som även hon har en idrottsbakgrund och gärna tillbringar tid med mig framför TV:n och något sportevenemang.

Att se ett blågult hav med svenska fotbollsfans på läktaren ger mig rysningar. Att se svenska idrottsmän och kvinnor lyckas på idrottsarenorna ger mig ståpäls och att se en svensk på prispallen får ögat att tåras. Åtskilliga är de gånger man varit nära till tårarna då svenska lag och enskilda idrottare visat framgångar och med leenden lika breda som ansiktet stått med tårar rinnande nedför kinderna på prispallarna. För er som inte gillar sport kan dessa känslor vara svårbegripliga, men om ni bara anar så mycket arbete som ligger bakom dessa framgångar, så mycket tid, så många tårar och så mycket svett. Att kunna få glädjas tillsammans med dessa killar och tjejer är för mig en ynnest. Idag fick jag tillfälle att se reprisen av OS-krönikan på SVT. Trots att det är tio månader sedan tävlingarna gick av stapeln, satt jag framför TV:n med rysningar och våta ögon. Den glädje som visades framför mig på skärmen, den besvikelse som visades efter misslyckade resultat och den nervspänning som olika sekundstrider förevigade är obetalbart. Inte ens en bra film kan uppbringa sådana känslor hos mig. Larvigt va?

Nu tycker ju inte alla att sportsliga framgångar för svenska idrottare är värda den uppmärksamhet de förtjänar. En av dem är en blankpolerad och medioker fotbollsspelare i Kalmar FF, Henrik Rydström. Rydström är en storkäftad, väldigt impopulär spelare som tycker han är medelpunkten på detta klot. Han tycker själv att han är större än han egentligen är och spelar alltid i kortärmat oavsett väder och gärna i ett nummer för små kläder för att på sätt verka större. Han har aldrig lyckats på fotbollsplan och aldrig spelat i något av landslagen. Kanske därför han jämt är bitter och så här svarade han på en journalists fråga om inställningen till Landslaget:

”Jag tycker att landslaget är totalt ointressant. Har alltid fått rysningar av sådant som anses vara ”svenskt” och av hysteriskt flaggviftande, jag ser en direkt parallell till farlig nationalism”.

Förutom sitt fotbollsspelande är han ibland expertkommentator i TV och har en egen blogg på Expressen och i lokaltidningen Barometern. Så här skrev han i sin blogg den 21:a juni 2009:

”Jag har alltid firat midsommar. Jag firade midsommar i år också. Mina vänner firade midsommar riktigt rejält, med allt vad det innebär, och jag påstår inte att de är rasister, sverigedemokrater, främlingsfientliga eller otäckt nationalistiska för det. Men i de där ursvenska traditionerna – som sedan alltid visar sig komma från någon annanstans – döljer sig något grumligt som jag tycker är otäckt. Och jag är gravt motståndare till gränser och nationer. För det betyder att det automatiskt blir en skiljelinje, vi mot dom, avstånd och missförstånd. Och jag gillar inte flaggviftande eftersom jag ser likheter med hur människor och länder agerande åren innan första världskriget.

Återigen – jag påstår inte att de som viftar med svenska flaggan är rasister, för väldigt många är de där nationalistiska symbolerna enbart symboler, symboler som de är stolta över och det är inte mer med det. Det är fint och vackert och mysigt och allt det där. Men JAG ser det inte riktigt så.. I mig kryper det”.

Kommentarsfälten under artikeln sade tydligt vad läsarna tyckte om den och kommentarerna var inte till pajasen Rydströms fördel. Detta är inte första gången som Henrik Rydström nedvärderar Sverige, det vi kallar svenskt och våra traditioner. Gång efter annan så skickar han ut pekpinnar riktade mot främst SD, men också mot andra politiker som råkar nämna något som herr Rydström uppfattar som negativt mot det mångkulturella samhället. Jag säger samma sak till Rydström som jag säger till merparten av de som flyttat till Sverige från muslimska länder. Varför bor du här när du inte gillar det du ser? Behöver jag tillägga att Rydströms politiska åsikter ligger långt till vänster?

Jag kallar mig sportfåne. Rydström är bara en fåne.