Växjömoderater vill ha en Sverigedemokratisk politik

Växjös kommunordförande, Bo Frank, har vi läst om förut…

…då han sagt att Växjö inte klarar fler asylsökande, att jobb och bostäder saknas, att socialkostnaderna kan bli en tickande bomb och att Växjö nu inte tänker ta emot fler flyktingar.

Pettersson har skrivit om Bo Frank tidigare och det han vill med flyktingmottagandet liknar den politik som SD vill föra. Bo Frank har även tidigare visat en annan sida än partiledningens. Bl.a. kommenterade han den man som i DO vann ett skadeståndsmål när han vägrat ta en kvinnlig chef i hand. Redan 2011 var han ärlig med vad merkostnaden för Växjös flyktingpolitik legat på de fyra senaste åren, drygt 106 miljoner kronor.

Nu går även Franks partikollega, Peter Norrman, ut och påtalar en politik som SD redan framfört. I ett debattinlägg hävdar han det absurda i Sveriges stora ansvarstagande för de flyktingar som anländer till EU, att övriga länder inte ser Sverige som någon förebild i asylfrågor och att svenska pengar skulle göra bättre nytta om man hjälpte flyktingar i sina närområden än i Sverige. Denna politik har SD framfört i flera år, men ingen har lyssnat. Framför allt har partiledningen visat kalla handen åt dessa förslag.

Personligen tror jag många moderater, både politiker och väljare, ser problemen som uppstått efter regeringens asylpolitik och inte minst den lilla kärleksaffär man inlett med Mp i integrationsfrågor.

Högt asyltryck mot Sverige

Det är svårt att tro men det finns faktiskt någon enstaka klok PK-politiker som exempelvis Peter Norrman, moderat politiker från Växjö som skrivit en krönika i Smålandsposten.

Norrman tycker att EU-perspektivet behöver förstärkas i den svenska debatten.

Enligt UNHCR finns det 46 miljoner flyktingar eller fördrivna i världen. Flertalet finns i närheten av olika krisområden, ofta i stora läger och med små möjligheter att ta sig några längre sträckor.

Sverige ger några miljarder kronor per år via biståndsbudgeten till UNHCR och andra hjälporganisationer för humanitär hjälp. Vi tar dessutom årligen emot 1 900 så kallade kvotflyktingar från flyktingläger.

Någon procent av alla flyktingar har möjlighet att ta sig till något i-land och söka asyl. Eftersom det kostar mycket pengar siktar man helt naturligt på ett land där man har goda chanser att få stanna och där villkoren är bra.

Sverige skaffade sig tidigt ett rykte att ha generösa regler. De som kommer hit har i många fall passerat flera EU-länder utan att söka asyl.

Om jag läser siffrorna från UNHCR rätt, tog Sverige förra året emot cirka 30 000 asylansökningar att jämföra med 277 000 i hela EU med cirka 500 miljoner invånare. Då vår folkmängd utgör knappt 2 procent motsvarar det fem till sex gånger fler ansökningar till Sverige i förhållande till invånarantalet än för unionen som helhet.

Svenska politiker, både i tidigare S-regeringar och i alliansen, har uppmanat andra länder att ta emot fler asylsökande. EU beslutade tidigt att gå mot en gemensam invandrings- och flyktingpolitik men det har hittills inte medfört att trycket mot oss minskar i någon större utsträckning.

Anledningen är förmodligen att andra stater inte ser Sveriges politik som någon förebild. Snarare går utvecklingen i motsatt riktning. Många har stramat upp sin politik inte minst när det gäller försörjningskrav för anhöriga. Ett exempel är Storbritannien med 60 miljoner invånare som nu tar emot färre asylansökningar än oss i absoluta tal.

Grunden för nuvarande svensk flyktingpolitik lades för många år sedan då världen såg annorlunda ut. Det behövs en anpassning av våra regler till dagens situation och till andra anständiga länder i västvärlden.

Mycket­ talar för att den mest effektiva hjälpen är att bistå flyktingar så tidigt och så nära hemlandet som möjligt i samverkan med UNHCR och andra stater. Det är där ute som de stora behoven finns.

-Kloka ord Peter tycker Pettersson, hoppas du vet att det finns ett parti som vill genomföra den politik du förespråkar…

Regeringen: Låt folket betala för bankkriser

Olli Rein

Basel III närmar sig och osäkerheten ökar för bankerna. EU-kommissionen och Sverige är inte överens. Ska skattebetalarnas medel rädda riskaversiva banker? Det anser regeringen som resonerar så här.

Det behövs hårdare regler för bankerna i Europa. Det är en lärdom från den senaste krisen som samtliga EU-länder kan enas om.

Vilka slutsatser som kan dras av den lärdomen är politikerna dock inte eniga kring. Men det börjar bli hög tid att enas då Basel III-reglerna är tänkta att vara klara till sommaren.

EU:s Basel III-regler som ska börja implementeras i sommar börjar gälla senast 2013. Reglerna innebär bland annat att höjda krav på bankenas kapital och likviditet. I det omfattande regelverket kommer det troligtvis ställa upp minimikrav på det enskilda medlemslandet. Nu pågår diskussioner om enskilda medlemsländer ska kunna ställa upp hårdare krav än vad EU kräver.

Skiljer sig reglerna för mycket i medlemsländerna kan det i värsta fall leda till att storbankerna flyttar ut. Även i Sverige. Det har Nordeas finske ordförande Björn Wahlroos antytt i en intervju för DI.

Regeringen argumenterar dock att omfattande reglering är särkilt nödvändig i Sverige med tanke på de svenska bankernas ställning.

Men jämförelsen haltar, skriver DN. De svenska bankerna har hand om bostadsfinansiering, vilket ligger utanför banksystemet i flera länder. De verkliga krisländerna Grekland, Portugal och Irland hamnar långt ned på listan över storbankernas tillgångar i förhållande till landets BNP vilket gör att bilden som målas upp kanske inte är helt sanningsenlig.

Den stora frågan återstår dock. Hur mycket ska man lämna till staten att reglera och hur stor del av en eventuell kris ska bankerna får lösa på egen hand?

– Vid ett krisläge ska tillsynsmyndigheter kunna gripa in och byta ut ledningen i banker. I stället kan man tillsätta en särskild förvaltare och genomdriva att långivare till bankerna ska omvandla sina pengar till aktiekapital. Däremot ska staten inte, annat än i sista hand, gå in som ägare, framhöll EU-kommissionären Michale Barnier, då han frågades ut av riskdagens finansutskott, enligt DN.

Men finansmarknadsminister Peter Norman, som bland annat gått in som statlig representant och styrelseordförande i det då krisdrabbade Carnegie är av en annan åsikt.

– Staten måste snabbt kunna föra in nytt kapital i krisdrabbade banker, eftersom det ofta är osäkert om andra lösningar fungerar. Men då är det nödvändigt med ägarbyte, där de tidigare aktieägarna ställs åt sidan och förlorar sitt kapital, säger han enligt DN.

Det här får bli mitt ekonomiska bidrag den här veckan. Försök att påverka era närmaste politiker. Ska de som har möjlighet att välja ekonomiska metoder slippa ansvar, och dom som inte kan och framförallt inte får välja ekonomiska metoder, ska istället vara dom som får ta ansvaret och betala när det går åt helvete. I Helvite vi ska!