Några valda verser ur dikten Fosterlandsvännen, ett poem av pseudonymen Wilhelmina (Karolina Wilhelmina Stålberg, 1803-1872).

Men högst utaf alla jag älskar ändå
Det landet bland klipporna höga,
Der morgonens stråle från nordhimmel blå
Först kysste mitt vaknande öga,
Jernlandet med skummande forsarnes mängd,
Sin eviga skog och sin sommardags längd.

Hur’ dyr är mig Svea, vår urgamla mor!
Hur’ kära dess skogar och dalar;
Det idoga folk, som der bygger och bor,
Det klingande språk, man der talar!
O, får jag det höra på främmande jord
Jag smälter i tårar … jag eger ej ord.

Du höga, med pannan af ålderdom blek
Och ärrig af blodiga strider,
Allvarliga moder, du älskar ej smek,
Ej folk, som i lättja framskrider.
”Arbeta och sträfva!” – så städse du bjöd,
”Och tvinga naturen att gifva dig bröd”.

Mitt torftiga land, men storartadt och skönt,
Vak upp! för din fara ej blunda.
O, blifve med ära och seger du krönt
I strider, som troligen stunda.
Se, lejonet skakar sin yfviga man
Och visar med ramen, åt omtöcknad ban.

Allvise! Allgode! beskydda oss Du!
Den frid, som så länge vi njutit,
O, att Du oss gåfve dess frukter ännu!
Men, om Du har annat beslutit
Så gif mig en graf i min älskade nord,
Förr’n ovän beträder dess frejdade jord.Read More »