Pettersson har lånat detta av Merith Wager
”Jag förstår “miggornas” situation. Som socialsekreterare har jag ofta haft initiala samtal med så kallade “ensamkommande flyktingbarn”. Ibland, eller till och med ofta, kommer känslan över mig att jag deltar i en teaterföreställning. Jag har en roll, “barnet” en annan och tolken en tredje.
“Barnet” (oftast en ung man cirka 18-22), berättar sin rövarhistoria, jag nickar instämmande och förstående även om pjäsen ibland övergår i ren fars, och den stackars tolken sitter på sin stol och vrider sig som en mask på kroken.
Vi spelar våra roller enligt det givna manuskriptet, och som professionell gör jag allt och lite till för att “sextonåringen” skall få ett så fint och värdigt mottagande i Sverige som möjligt.
Och så gör så gott som alla andra professionella i denna charad i massformat. Vi är lojala mot förvaltningen och “systemet”, vi blandar inte in privata värderingar och uppfattningar i vårt arbete och vi gör – kort och gott – det som förväntas av oss och på ett så bra sätt som möjligt. För det är den svenska förvaltningstraditionen som vi skall vara stolta över!
Våra privata funderingar ger vi uttryck för på ett demokratiskt sätt och via valurnorna.
Skillnaden mellan mig och “miggorna” är att jag ofta har facit, d.v.s. när de bara hade en gnagande misstanke om att A och B nog inte var far och dotter så vet jag (genom deras färska personbevis något år efter PUT) att de egentligen är gifta.
Eller att C över en natt blir 5 år äldre (efter ett besök på Skatteverket = folkbokföringsmyndigheten där han kunde visa upp riktiga ID-handlingar som rent mirakulöst kommit tillrätta). Och så vidare.
Hela företeelsen kan nog inte beskrivas på ett bättre sätt än som ett av världshistoriens större bedrägerier. Bernard Madoff inräknad.”