Facken borde inte utesluta SD-politiker. En av SD:s riksdagsledamöter, Thoralf Alfsson, startade nyligen en rättshjälpsfond för Maria Cimini. Hon blev i egenskap av SD-politiker utesluten ur fackförbundet Transport och har därefter stämt facket.
Cimini hänvisade i Barometern till de egna italiensk-amerikanska rötterna och att pojkvännen var från Etiopien.
Transport är det fackförbund som har uteslutit flest sverigedemokrater. På kongressen i augusti bekräftades den hårda linjen, med hänvisningar till förbundets värderingar om ”allas lika värde”.
Det låter ju vackert som högtidstal på någon kongress, men i den fackliga verkligheten står Transport betydligt närmare SD än vad man vill erkänna.
Transport är liksom SD djupt EU-kritiskt. En av fackets prioriterade uppgifter i dag är att begränsa utländska chaufförers vistelse på svenska vägar. Det är inte främst omsorgen om utländska kollegors, ibland usla, arbetsvillkor som är drivkraften bakom engagemanget, utan att låglönekonkurrensen hotar svenska jobb.
Att Byggnads skrek ”Go home” till letterna i Vaxholm var bedrövligt, men också konsekvent. LO har traditionellt sett som sin uppgift att begränsa arbetskraftsinvandringen.
För några år sedan disputerade historikern Zeki Yalcin vid Örebro universitet på avhandlingen ”Facklig gränspolitik, om LO:s invandrings-politik 1946-2009.”
Yalcin sammanfattar sin forskning: ”När LO krävt samma villkor för invandrande arbetare så framställdes det med jämlikhetsargument. Samtidigt var det en strategi för att för att ta udden av en underbudskonkurrens om löner.”
Han påminner också i avhandlingen om att LO under 1970-talet lät som SD i dag. LO krävde nämligen en ”arbetsmarknadsprövning” av flyktinginvandringen, det vill säga att flyktingskäl i sig inte skulle utgöra grunden för ett uppehållstillstånd.
De fackpampar som i dag agerar åsiktspoliser har glömt LO:s historiska ”värdegrund” om att begränsa invandringen.
Facken försätter sig själva i en omöjlig gränsdragningsproblematik. Nej till SD-politiker, men ja till revolutionära stalinister?
Staten får inte diskriminera människor för deras politiska uppfattning och staten har gett facken en särställning och monopolliknande makt.
När facken blir till åsiktspoliser och bryter mot grundläggande rättigheter sågar de på den exklusiva gren de själva sitter på.
Resten av krönikan som Eric Erfors skrivit finns i Expressen, länklista till höger.
