Av Olli Rein
Uppdaterad 18/5 2011 8:47
Johan Ingarö skrev i förra veckan ett blogginlägg riktat till Socialdemokraterna men kanske mest till Håkan Juholt. Det verkar som om den gode Johan har svårigheter med uppkopplingen igen. Jag har nyss försökt flera gånger utan att komma in. Så jag återger hela inlägget här.
Många trodde att petningen av Mona Sahlin och tillsättandet av Håkan Juholt markerade något slags slut på den ytliga och tunna utspelspolitik som bidrog till Socialdemokraternas urusla valresultat förra året. Jag var själv av den uppfattningen, och trodde att Juholt skulle komma att stå för samma lite tungfotade men samtidigt stabila ledarskap som Göran Persson stod för.
Det tror jag inte längre.
Under de gångna månaderna har Juholt och hans parti visat sig fullkomligt omogna inför hanteringen av situationen i Libyen. Så sent som i mars krävde partiet att FN skulle upprätta en flygförbudszon:
”FN:s säkerhetsråd måste ikväll ta ett beslut som skyddar Libyens folk mot Gaddafi. Det är rådets skyldighet enligt FN-stadgan.”
Även Carl Bildt fick sig en släng av sleven:
”Den främsta skyldigheten för en svensk utrikesminister är att ställa upp på de förtrycktas sida mot förtryckaren. FN-stadgan ger världssamfundet rätt att ingripa mot Gaddafi. Ändå förhåller sig regeringen och Carl Bildt passiva. Det är djupt olustigt.”
Även tanken på en militärt upprätthållen flygförbudszon verkade tilltala de annars så fredsfluffiga socialdemokraterna:
”Den libyska regimens våldshandlingar mot sitt eget folk måste få ett slut. Arabförbundet har uttalat sig för en flygförbudszon och därmed finns en politisk legitimitet för förslaget. För en folkrättsligt legal grund krävs också ett beslut av FN:s säkerhetsråd.”
Dessutom ställde sig partiet aktivt i första ledet för en militär insats:
”Vi socialdemokrater anser att Sverige ska vara pådrivande för att få det internationella samfundet att etablera en flygförbudszon över Libyen. Vi anser också att Sverige bör vara berett att bidra till insatsen om FN så begär.”
Men tydligen hade inte Socialdemokraterna räknat med att behöva leva upp till det tuffa snacket. För när det faktiskt kom ett FN-beslut, och när Sverige faktiskt blev tillfrågat om att bidra till insatsen, och när regeringen sa ja till att sätta in Jas-plan, så började S-ledningen darra.
Plötsligt vägrade partiet stödja en svensk militär insats, om inte regeringen lovade att våra piloter inte skulle få angripa markmål i Libyen. Så blev det tyvärr också, vilket Jan Björklund fullt korrekt beskrev som en halvmesyr.
I slutet av april gjorde feglinjen från det kalla krigets dagar slutgiltig comeback, när Håkan Juholt meddelade att han inte ämnade stödja någon fortsatt Jas-insats i Libyen. Därmed hade partiet presterat inte mindre än tre kraftiga omsvängningar i sin utrikes- och säkerhetspolitik inom loppet av någon månad.
Nu ska det sägas att det finns vettigare krafter inom socialdemokratin än Håkan Juholt. Partiledaren har fått frän kritik.
FN-förbundets ordförande Alexander Gabelic, tidigare riksdagsledamot (S) kallade Juholts besked för ett svek. Inte heller Jan Eliasson låter sig imponeras av Juholts utspel, och konstaterade torrt att ”verkligheten är mer komplicerad än så”.
SSU:s ordförande Jytte Guteland och en av hennes företrädare, Ardalan Shekarabi, skrev i Svenska Dagbladet att beskedet var ”olyckligt”. Även från andra vänsterhåll hördes kritik. Peter Eriksson, annars inte känd för att vara någon militärhök, beskrev Juholts utspel som ”inte särskilt smart”.
Men nu är det ju Juholt, inte hans kritiker, som leder partiet. Och han framstår som direkt opålitlig, dessutom i de frågor som hör till de allra viktigaste och svåraste. Han leker utspelssandlåda med en militär insats som syftar till att skydda ett folk från en av planetens galnaste massmördare.
Frågan är då vad socialdemokraterna vill ha i stället för Jas. Ett tidigare pressmeddelande ger visst besked:
”Likaså måste civilsamhället utvecklas och svenska folkrörelser och föreningsliv kan bidra till detta.”
Ja, det får säkert Gaddafi att lägga benen på ryggen.
Det här var en sågning av sossarna jäms med fotknölarna tycker Olli, då Johan Ingarö hela tiden styrkte sina påståenden med sossarnas egna uttalanden i hela den infekterade striden om att verka mest regeringsfähig. Det var sossarna som ville skicka svenskar till området utan någon underliggande resolution från FN redan i mars.
Sedan ställde man sig positiva till att militärt hävda flygförbudszonen”Den libyska regimens våldshandlingar mot sitt eget folk måste få ett slut. Arabförbundet har uttalat sig för en flygförbudszon och därmed finns en politisk legitimitet för förslaget. För en folkrättsligt legal grund krävs också ett beslut av FN:s säkerhetsråd.”
Dessutom ställde sig partiet aktivt i första ledet för en militär insats:
”Vi socialdemokrater anser att Sverige ska vara pådrivande för att få det internationella samfundet att etablera en flygförbudszon över Libyen. Vi anser också att Sverige bör vara berett att bidra till insatsen om FN så begär.”
Sedan när det kom ett beslut från FN om en insats i Libyen ville inte sossarna ställa upp på sitt tuffa snack. Så när regeringen sa ja började sossarna vackla.
Plötsligt vägrade partiet stödja en svensk militär insats, om inte regeringen lovade att våra piloter inte skulle få angripa markmål i Libyen. Så blev det tyvärr också, vilket Jan Björklund fullt korrekt beskrev som en halvmesyr.
I slutet av april gjorde feglinjen från det kalla krigets dagar slutgiltig comeback, när Håkan Juholt meddelade att han inte ämnade stödja någon fortsatt Jas-insats i Libyen. Därmed hade partiet presterat inte mindre än tre kraftiga omsvängningar i sin utrikes- och säkerhetspolitik inom loppet av någon månad.
Nu ska det sägas att det fanns ett antal sossar som kritiserade sitt eget parti. Främst av dessa inte oväntat Jan Eliasson. FN-förbundets ordförande Alexander Gabelic, tidigare riksdagsledamot (S) kallade Juholts besked för ett svek.
SSU-chefen Jytte Guteland och en föregående Ardalan Shekarabi skrev i Svd att beslutet var olyckligt, och Peter Eriksson beskrev Juholts utspel som inte särskilt smart.
Istället för Jas Borde Sverige nu skicka våra folkrörelser till landet för social uppbyggnad, därav rubriken till inlägget.
Nu är det dock inte denna ombytliga politik, som har fått mig att blogga på min kollegas Blogg. Nej istället frågar jag mig vad som är så allvarligt för den Socialdemokratiska ledningen, att man har gått in och plockat bort just det som Johan Ingarö har visat upp i sina länkar. Testa de länkar som går direkt till sossarna så kan ni själva se vad jag menar.
Gå gärna över till Johan Ingerös Blogg när det går,så ni kan testa på originalet.
Ni får scrolla ned till 11 maj.
Jag fick bara upp 404 när jag försökte redan under förmiddagen idag.
OBS! 404 står det på de sidor som har tagits bort från Internet nyligen. Detta har hänt med de två första uttalandena av Håkan Juholt, som Johan Ingarö har länkat till, samt länken till det de svenska folkrörelserna kan bidra med. Med andra ord så försöker man i efterhand att mörka det Håkan Juholt har sagt. Nu går det bra att gå in på Johan Ingarös Blogg.
