Olli Rein
I mitten av april kom beväpnade män till en postering nära staden Al-Arish på Sinaihalvön. De öppnade eld och dödade två egyptiska poliser innan de försvann i öknen.
En vecka tidigare sprängdes den ledning som förser Israel och Jordanien med egyptisk gas. Maskerade män hade enligt TT grävt ett hål vid ledningen, placerat sprängämnen där och utlöst dem med fjärrkontroll. Man kan anta att reparatörerna gick till verket med viss trötthet och rutin. Det var fjortonde gången sedan den egyptiska revolutionen som ledningen sprängdes.
De två dåden är typiska för situationen i Sinai. Den stora halvön, spelplats för flera krig, präglades länge av ett visst lugn. Den senaste tiden har dock allt fler oroligheter uppstått, relativt små incidenter som riskerar att eskalera och göra Sinai till ett eldfängt, allvarligt konfliktområde med potentiell påverkan för hela regionen. Och därmed hela världen.
Halvön kan efter den arabiska våren också ses som en symbol för relationen mellan Egypten, det folkrikaste landet i arabvärlden, och Israel. En relation som präglas av ovisshet, instabilitet och ömsesidig misstro.
Sinai hör till Egypten och dess befolkning består till största del av beduiner. Dessa har av regimen behandlats som en sorts egyptiska romer – i bästa fall med ointresse, i värsta med direkt repression. En av halvöns viktigaste ekonomiska tillgångar är turismen, här ligger bland annat badorten Sharm el-Sheikh. Men inkomsterna har inte kommit beduinerna till del, inte heller jobben som framför allt går till ”fastlandsegyptier”.
I den arabiska vårens egyptiska maktvakuum har beduinerna kunnat flytta fram sina positioner. En del talar om en kraftig islamistisk radikalisering, med ökad närvaro av al-Qaida, Hamas och iranska infiltratörer. Andra menar att varningarna om jihadism är överdrivna och att det framför allt handlar om ett socialt uppror och ett försök av beduinerna, som historiskt sett på Kairo med stor misstänksamhet, att få större inflytande och ekonomiskt välstånd.
Oavsett vilken tolkning man väljer att tro på är beduinernas våldsupptrappning i Sinai en realitet, och en realitet som också kan utnyttjas av andra krafter. Raketer skjuts från halvön mot israeliska städer. Egyptiska posteringar angrips. Vapen smugglas till Gaza. Människor, bland annat turister, kidnappas.Och gasledningen sprängs i luften, gång på gång, så ofta att avtalet om gasen nu sagts upp, vilket DN rapporterat om i veckan. Sinai är helt enkelt en av de största utmaningarna för Egyptens nya parlament och landets tillträdande president.
Om Mubarakadministrationen och det styrande militärrådet Scaf behandlat beduinerna med vänsterhanden finns i det nya offentliga Egypten ändå en medvetenhet om att Sinaifrågan måste lösas. Dessutom talas det brett om att detta måste ske framför allt med sociala verktyg, inte militära.
Samtidigt anser de flesta att problemet i grunden handlar om Israel/Palestinakonflikten. Det egyptiska samhället präglas av stor skepsis, gränsande till hat, mot Israel. Inte många vill riva upp ländernas rådande fredsavtal, som också reglerar Sinai. Men att vapen, motståndsmän och flyktingar kommer in i Israel från halvön ser vanliga egyptier knappast som ett avgörande problem.
I augusti i fjol tog sig militanta palestinier, iklädda egyptiska uniformer, över gränsen och dödade åtta israeler. Israels motattack ledde till att landets ambassad i Kairo stormades av en uppretad folkmassa. Just reaktionerna från ”gatan” anses komma att spela en allt större roll för Egyptens utrikespolitik, inte minst gentemot Israel.
Israel bygger nu en stor mur mot Sinai och hoppas på att den ska strypa flödena över gränsen. Men i övrigt präglas de israeliska reaktionerna, liksom på den arabiska våren i stort, av att vänta och se. ”Vi vet inte vilket Egypten vi kommer att tala med i framtiden”, som en diplomat uttrycker saken.
Den 25 april var det 30 år sedan de sista israeliska militärerna lämnade Sinai. Det högtidlighölls genom att den egyptiska militärledningen presenterade ett socialt åtgärdspaket riktat mot beduinerna. Egypten ska bland annat bygga nya bostäder och hantverksbyar samt utveckla hamnen i Al-Arish för att skapa lokala jobb.
Insatserna är ett steg i rätt riktning och något för Sverige och EU att följa med stort intresse. Krisen i Sinai hänger ihop med ett betydligt större politiskt drama än beduinfrågan, men den kan inte lösas om inte beduinernas situation förbättras avsevärt. Det är bättre att använda pengar till sociala åtgärder i dag än fredsbevarande militära aktioner i morgon.